Blåstrumpa
Elin, kan du ta mitt pass imorgon, snälla? Det är svärmors födelsedag. Jag måste dit och gratta henne.
Men Jonna, ni firade ju hennes namnsdag för en månad sen? sa Elin, lyfte blicken från lådan med lånekort.
Elin! Ska du haka upp dig på allt? Namnsdag är en sak, födelsedag en annan! Jag ber dig, är det så jobbigt för dig? Du har ju varken barn eller karl! Ensam som en uggla Oj, förlåt. Det var inte meningen.
Jonna slog sig lätt över munnen, men det var för sent. Elin vände sig om, nickade och gick ut från läsesalen.
Det där blev ju inte snyggt Jonna ryckte på axlarna och sneglade mot Maja.
Med Maja gick det minsann inte att krångla. Henne kunde man inte lura, hon hade svar på allt. Och ändå jobbade hon som bibliotekarie! Maja tyckte att en kultiverad människa självklart kunde stå upp för sig själv. Elin satt ofta tyst och chockerades av hennes tankar, och Jonna skrattade tills tårarna rann.
Hallå, Elin! Inte är väl alla bibliotekarier några gamla blåstrumpor, som du? Titta på mig eller på Maja. Såhär ska livet levas! Men du? Språng mellan biblioteket och hemmet, halsdukar överallt, och katter förstås En gammal mö. Förlåt att jag är ärlig, men någon måste ju styra upp dig! Varför är du sån? Du är ju fin egentligen! Mjölk och rosor! Men alltid nedstämd. Eller, hur, Maja?
Vid det laget brukade Maja redan ha tagit kommandot.
Lägg av! Och använd inte dig själv som exempel. Hur många romanser har du haft? Och nu lever du med din Jonas. Han slår dig ibland och beter sig som ett barn, ändå försöker du lära andra leva rätt!
Jag har i alla fall man och barn! Vad har Elin? Ännu en katt kanske? Snart får hon flytta in i biblioteket. Elin, varför skaffar du inte bara barn själv? Dina föräldrar var ju inte fattiga, du fick väl något efter dom? Du skulle klara det själv utan man. Lite sällskap i alla fall.
När det blev sådär gick Maja till motattack, och Jonna försvann iväg, alltid med någon ursäkt. Elin gick längst in i läsesalen för att dölja sina tårar.
Hur blev det såhär? Var det hennes fel att det aldrig funkade? Föräldrarna var sjuka, först pappa och sen mamma, och Elin hade varit deras enda stöd i nästan femton år. Vem skulle orka leva så? Och det blev aldrig något med någon man. Hon såg på sig själv i spegeln ingen skönhet men inte ful heller. Grå ögon, ordnade drag, den tjocka flätan hade hon klippt av efter mammas bortgång. Praktiskt, helt enkelt.
I övrigt en helt vanlig Elin, genomsnittlig och utan dåliga vanor eller stora planer.
Hon hade liksom aldrig haft en tanke på att sträva större. Tittade på vänners familjer och blev skrämd av kaoset.
Ta nu Jonna hon var gift, absolut. Men till vilket pris? Alla i lilla staden visste om makens andra familj. Känslostormarna mellan dem var ett samtalsämne på alla fika. De skilde sig, blev sams, grälade igen och alltid inför alla. Jonna sa att om folk nu ska prata ändå kan de lika gärna se hur det är på riktigt. Hon var minsann den rättmätiga frun.
Elin kunde aldrig förstå det där. Var finns stoltheten, respekten för sig själv? Fast hennes älsklingsböcker var nog långt ifrån verklighetens krassa logik. Det fanns inget att vara stolt över när man har två barn, bibliotekarielön och en sjuk mamma. Aldrig hade hon dömt Jonna, försökte förstå ibland gick det, ibland inte. Men det bekom henne mindre och mindre.
Och Jonna ställde alltid upp i nöd. Hon hade blivit grymt duktig på injektioner och dropp efter att ha vårdat sin mamma. När Elin inte hittade någon sköterska till sin, kom Jonna direkt och gjorde allt. Sedan höll hon schemat regelbundet, månad efter månad, och tog aldrig emot en krona.
Blir du sur nu eller? fnös Jonna, när Elin försökte stoppa pengar i handen på henne. Skäms du inte? Bor vi inte granne? Vad spelar det för roll?
Elin kände sig nästan ynklig. Hon försökte visa tacksamhet på annat vis stickade mössor och vantar med domherrar på, som blev Jonnas dotters högtidsplagg.
Så fina! Men tänk om jag tappar bort dom?
Jonna, alltid kvicktänkt, föreslog att Elin kunde starta webbutik.
De skulle sälja som smör! Allt är så himla fint.
Elin funderade, men konstaterade direkt:
Jag kan inte sticka tillräckligt mycket. Allt är ju unikt, en i taget.
Men låt tanterna vid porten hjälpa till. De har ju stickor i fingrarna och tid i överflöd. Extra till pensionen!
Mot alla odds, så tog det fart. Jonna hade sinne för affärer fast all energi lagts på familjekamp. Sidan gick igång och beställningarna droppade in. Inget överflöd, men Elin kunde andas lite och tanterna hade det trevligt.
“Syjuntan”, som de kallade sig, satt om kvällarna på bänken med stickor och garn, och Elin och Jonna diskuterade modeller och idéer.
Titta på det här! Helt inne senast på modeveckan. Moster Solveig visade samma mönster häromdagen. Ser du? Lite ändring så blir det perfekt!
Elin satte igång, och två veckor senare gled Jonna runt i ny kjol och webbutiken fylldes på.
Det blev inga storvinster, men Elin började känna sig lite som en företagare ändå. Inte så värdelös trots allt.
Maja, skeptisk men glad, hjälpte ibland till. Hon kunde virka de finaste spetsar, fast tiden var knapp med arbete och tre barn. Hennes makes “konstnärliga själ” tog honom bort på egna äventyr, mestadels långt ifrån Maja och familjen.
Barnen, däremot, blev trygga och självständiga och Elin tänkte ofta, hade hon varit säker på att få så fina ungar, skulle hon kanske gjort som Jonna sa och skaffat barn. Men hon vågade inte, rädslan för ensamhet och ansvar var för stor.
Hon visste inte heller att hela “syjuntan” under Jonnas ledning redan letade make åt henne. I den lilla staden där män var få, hade de gått igenom varenda kandidat, men så rätt man hade inte dykt upp. Allt pågick i tystnad, och bara Jonna råkade försäga sig ibland.
Och helt oväntat dök möjligheten upp. En kväll när Elin torkat tårarna och tagit på sig att vikariera morgondagen, bestämde hon sig för att förbereda jobbet kvällen innan. Läggdags satt hon med webbutiken och försökte formulera en annons för Majas nya, handsydda bröllopsklänning.
Bröllopsklänning… så vacker, Maja! Du har verkligen guldhänder!
Du skulle sett grabbarna igår! Vände ryggen i tio sekunder och när jag kom tillbaka hade de redan varit framme med saxen. Det syntes knappt, jag satte om hela spetsen. Satt uppe hela natten, men nu är den perfekt.
Elin funderade resten av kvällen på hur hon skulle beskriva klänningen bäst.
På väg hem hörde Elin ett svagt, nästan ohörbart rop:
Hjälp
I bullret från gårdens lekande barn och folk som bråkade bortöver, hörde ingen men Elin stannade och lyssnade.
Hjälp
Nu var hon säker. Någon ropade verkligen på hjälp.
Huset där Elin bodde var gammalt, och de flesta grannar pensionärer. Hon kände nästan alla, särskilt de som hjälpt till när hennes föräldrar varit sjuka. Några var med i syjuntan, några nickade leende i porten och önskade Elin en bra dag och “en bra man och många barn”.
Bland dem fanns Signe, gammal mattelärare, mamma Ninnis bästa vän.
Hur mår du egentligen, Elin? brukade Signe säga. Äsch, kroppen är väl som den är. Hellre höra om dig!
Signe kunde man prata öppet med och få kloka, omtänksamma råd tillbaka.
Lev som du själv vill, Elin. Ingen annan kan plåga på dig sitt liv. För vems skull ska vi gifta oss, om det inte är frivilligt? Får du barn av fel skäl är det någon lycka i det? Jag har sett många sådana barn i skolan; deras föräldrar skulle bara “göra rätt” hela tiden. All kärlek, hela omsorgen på villkor. Men vem lider mest? Jo, barnen.
De samtalen gjorde Elin lugnare. Hon var kanske inte så fel ändå.
Signe hade levt med sin man i nästan femtio år. De fick inga egna barn, men Signe hade alltid sina elever. Mina barn! sa hon stolt, när gamla elever ringde eller kom på besök.
Hennes man hade gått bort två år tidigare. Elin hade då burit in en kattunge, Borje, hon hittat på gården.
Han är också ensam. Vad säger du, Signe?
Signe tog emot den lilla med öppna armar, och Elin var säker på att katten räddade Signe från ensamheten. Han skulle nämligen prompt ha färsk sill varje morgon, så då fick hon lov att hålla igång.
Så levde de: katt och tant, två själar, nöjda så.
Sällan bad Signe om hjälp. Men nu kom det där svaga ropet just från hennes lägenhet.
Utan att tveka kastade sig Elin nedför trappan, ringde på Maria Nilsson, ordförande i bostadsrättsföreningen.
Maria! Det har hänt en olycka!
Maria brydde sig inte om regler, hon hade reservnyckel till nästan alla gamla grannars lägenheter. Herregud, här gäller det!
De låste upp och hittade Signe i badrummet fallit, slagit huvudet, kunde inte röra sig varken armar eller ben.
Hur länge hon legat där visste hon inte, men hon hade försökt ropa. Bara Elin hörde.
Och Elin gjorde allt. Ringde ambulans, följde med till sjukhuset, hjälpte Signe när hon fick komma hem. När trappsprången blev för många flyttade Signe in hos Elin.
Jonna kom med dropp och stöd, grälade men hjälpte samtidigt.
Vi ska få dig på benen igen! Här blir det inga fler sjuklingar!
Signe försökte protestera mot att störa Elin, men fick snart inse att Elin faktiskt ville av ren omvårdnad.
Elin, såna som du får inte världen för många av! Borde finnas fler änglar.
Sakta blev Signe bättre, och Elin gladde sig åt livet i lägenheten. Hon slapp komma hem till tystnad. Signe berättade om dagen, Elins katter bråkade med Borje, ibland blev det ett enda hårbollskaos.
Släpp det där, Borje. Det är nya tider nu. Inga harem kvar.
Borje muttrade men kurade ändå vid Elins sida. Här fick han vara i fred.
Elins liv, som verkade ha fastnat i samma gamla spår, blev plötsligt mer som en färgglad schottis. Allt hon planerat slängdes om.
Allt började med att dörrklockan ringde en kväll.
Är det Jonna? undrade Elin, pausade filmen på tv:n där hon och Signe satt.
Men utanför stod en man, skäggig och butter, i slitna jeans och skinnväst verkligen ingen typisk man från trakten.
Vem söker du?
Hej. Bor Signe här nu?
Och du är?
En vän till henne.
Elin tvekade, men plötsligt pilade Borje ut och kröp tätt intill mannen.
Men hej, Borje! Mannens hand smekte katten och ansiktet öppnade sig i ett sånt leende att Elin log tillbaka.
Varsågod, gå in!
Signe sken upp.
Sebastian! Kära du! Vad för dig hit?
Är på väg mot fjällen, vi ska samlas med hojklubben. Tänkte hälsa på dig innan.
Förlåt att vi inte ringt så ofta. Det är Elin min skyddsängel och den bästa kvinna världen kan hålla sig med.
Sebastian blev röd om kinderna och såg ner.
Det tog två dagar innan han kramade om Signe igen och åkte vidare men han var snart tillbaka.
Och Elin, ovetande, blev plötsligt fästmansämne.
Sebastian, vi känner ju knappt varann Är det här lämpligt? frågade Elin, och trodde knappt det var sant.
Spelar det någon roll, Elin? Måste vi be nån annan om tillstånd?
När Elin berättade för Jonna och Maja, wowade båda men teg för första gången.
Elin, jag frågar inte om du är kär Men är det en bra man?
Vad menar du vi är väl inte så gamla än? log Elin.
Jonna bara stirrade. Nyss så grå, plötsligt full av liv. Så kan kärlek göra.
Nu sa jag väl nåt dumt igen, Elin. Förlåt och grattis! Maja, vi måste ta bort brudklänningen från shopen!
Redan gjort, skrattade Maja. Din klänning är ordnad.
Vilket bröllop det blev! Aldrig hade gården sett ett följe av motorcyklar i kortege. Alla undrade.
Vem får all denna uppståndelse?
Elin, bibliotekarien, gifter sig.
Nej, vad roligt! Hon är så snäll.
Tre år senare lade Signe handen på Sebastians arm, klev själv ut ur bilen utanför BB.
Jag klarar själv! Gå och möt er son nu, Sebastian!
Elin drog till klänningen som Maja sytt, rättade till håret och sa till fotografen:
Ta alla! Alla ska vara med på bilden!
Det blev trångt på trappan. Sebastian, Signe, Jonna och hennes familj, Maja med barn och hela stickjuntan med Maria Nilsson i spetsen.
Så ska det vara. Gott folk i livet kan man inte få för många av.
Och om jag lärt mig något av allt det här? Jo, att ensamhet inte alltid är det svåraste men ibland måste man våga släppa taget om sina mönster och öppna för nya möjligheter. Det finns plats för värme, skratt, tillit och oväntad vänskap även där framtidsplanerna redan känns sydda och klara. Och då, då kan ju livet börja på riktigt även för en “blåstrumpa”.
