Graviditet fem-sex veckor, sa barnmorskan och slängde instrumentet i brickan innan hon drog av sig de blå plasthandskarna.
Tänker du behålla barnet?
Elsa svarade inte.
Fyrtiotvå år gammal, skulle bli fjärde barnet, och detta var verkligen inte planerat. Pengarna sparas in på kronan, ibland undrar hon hur de klarar sig från lön till lön.
De större barnen pluggar fortfarande, den yngsta ska just börja första klass och då behövs det både klänning, blus och en ny ryggsäck, för att inte tala om pennor, block, böcker Och så kommer denna överraskning!
Jag måste prata med Erik, tänkte hon, se vad han säger.
Jag var hos barnmorskan idag, sa Elsa vid middagsbordet.
Jaha?
Ja, jag är gravid. Sex veckor.
Erik stannade upp med gaffeln i handen.
Jaha Men då får det bli så, vi får väl behålla. Fyra barn två killar och två tjejer kanske. Ett riktigt svenskt litet gäng.
Ett gäng! Och hur ska vi ha råd att leva?
Hon berättade om de stora barnens behov, om lilla Signe som behöver så mycket inför skolstart, och ju mer de pratade desto mer kände Elsa att behålla barnet verkligen inte var rimligt, inte i deras situation, inte i hennes ålder.
Jag kommer gå och ta prover inför abort, sa hon.
När Elsa lämnat alla prover sjönk humöret.
Hon tyckte plötsligt synd om det lilla livet som växte inom henne. Såg framför sig en ljushårig, busig flicka.
På väg till barnmorskemottagningen tog Elsa spårvagnen och trängdes bland folk. När hon skulle stiga av halkade hon nästan ut på hållplatsen, och plötsligt låg remmen till hennes handväska på marken. Hon fattade först inte vad som hade hänt. Men så skrek hon till tjuvarna hade skurit av remmen och ryckt åt sig väskan, med alla pengar och provresultat.
Det fanns inget för Elsa att göra, annat än att åka hem igen. Vissa prover behövde hon ta om, några papper fick hon beställa nya.
Nästa gång hon åkte kollektivtrafik, halkade Elsa till och slog till knät så det svullnade.
Tredje gången kanske jag bryter nacken, tänkte hon halvt på skämt, halvt på allvar, och bestämde att barnet får bli kvar. Något lugn föll över henne.
Graviditeten flöt sen på fint, Elsa fick veta att det var en liten tjej. Men vid andra ultraljudet slog stormen till läkaren misstänkte Downs syndrom.
Då behöver vi ta fostervattensprov, sa läkaren och fyllde i remissen.
Men jag måste varna dig, det innebär vissa risker missfall eller infektion kan uppstå.
Elsa överlade med Erik och gick med på att ta provet.
Den dagen Elsa skulle dit följde Erik med. Han väntade i korridoren medan Elsa gick in med mjuka ben. Läkaren lyssnade på fostrets hjärtljud, men det dunkade för högt.
Vi väntar lite, bestämmer barnmorskan.
Jag ger dig lite magnesium, så vi lugnar ner alltihop.
De tog en paus i korridoren.
Efter en stund ropades Elsa in igen. Fostrets hjärta hade lugnat sig, men nu hade babyn vänt ryggen till. Då tas inget prov.
Vi väntar ännu lite till, säger barnmorskan, kanske vänder hon sig om.
Tredje gången gick allt fint barnet låg rätt, pulsen lugn.
De tvättade hennes mage och förberedde allt. Det var sommarvarmt, fönstren stod på vid gavel för att få in lite frisk fläkt. Sjuksköterskan räckte över en bricka med instrument just då flög en duva rakt in genom fönstret! Rädd flaxade den omkring i rummet, for runt bland folk och slog i instrument och ben. Sjuksköterskan tappade brickan, allt föll i golvet.
Elsa fick lugna ner sig utanför tills de ordnat bort fågeln och hämtat sterila verktyg.
Vad håller de på med där inne? undrade Erik.
En duva kom in och ställde till kaos, viskade Elsa.
Elsa, det där är ett tecken, sa Erik.
Vi åker hem.
Så gjorde de det.
Så småningom föddes Elsa och Eriks flicka.
Hon är tio år nu.
Ljushårig, söt och full av bus.
Gravid i fem–sex veckor, sa barnmorskan, släppte verktyget i brickan och drog av sig engångshandskarna…
