Mät först med själen, sen med förnuftet
Flickor, ni kan inte ana! Min svärmor har helt spårat ur! Igår dök hon upp hos oss med en kastrull ärtsoppa! Jo, ni hörde rätt. Hon duger inte på min soppa. Hennes Gustaf är van vid hennes, säger hon! Linnea sköt ifrån sig kaffekoppen och drog vinglaset närmare. Men snälla nån. Vart kommer de ifrån, dessa tanter? Ska vi också bli sådana? Om så, släpp ut mig i skogen, så jag inte hittar hem igen!
Linnea, ta det lugnt! Ingrid la lugnt handen på väninnans arm. Hon kanske går igenom klimakteriet, eller så är det tristessen? Det är bara hennes ende son du har, vad ska hon annars roa sig med? Att släpa dit ärtsoppegrytan det är väl ingenting! Tacka henne och be om mer, så slipper du laga middag!
Jaha, och då flyttar hon väl in till oss på köpet! Det räcker som det är, tro mig. Minns du setet vi köpte innan jul?
Det med spetsen?
Ja, precis. Hon slängde det!
Men hur då? Ingrid hällde upp te men missade koppen till Maja, och duken fick en vacker gul fläck.
Det var “ohälsosamt”, sa hon! Fel sorts trosor! Linnea skrattade nervöst. Jag sa inte ens vad det kostat. Då hade hon väl svimmat.
Otacksamhet! Hon bryr sig ändå om din hälsa, och ändå finner du inte ro! Ingrid skrattade till, men blev snart allvarlig. Men varför rotar hon i din underklädslåda ens?
Fråga henne! Linnea kastade en servett på bordet och började torka duken. Vad håller jag på med! Den här duken blir aldrig ren efteråt.
Slappna av! Maja, som varit tyst hittills, tog varsamt servetten och flyttade tillbaka kaffekoppen till Linnea. Du är så spänd nu för tiden. Så kan du inte ha det.
Det är omöjligt annars! När vi bodde på hyres, det var så lugnt… Hon kom inte, jag kunde ströva omkring och planera tårtarbeten utan störningar. Det går inte att förklara för henne att jobba hemifrån är också arbete. Och nog tjänar jag nästan lika mycket som hennes Gustaf, men det vill hon inte se. Sedan vi köpte bostadsrätten känner jag mig som en vattendroppe under förstoringsglaset. Hon kommer när hon vill, gör vad hon vill och säger “jag hjälpte ju till med första insatsen”. Nu är jag väl slav för evigt, då. Linnea snörvlade till.
Byt lås.
Kan inte. Gustaf ger henne ändå nyckel hon är ju mamma. Och sen tar det hus i helsike! Kan lika gärna skilja mig!
Såja! För att hon kommer med ärtsoppa? Linnea, vart tog den vassa tjejen jag minns från skolan vägen? Ingrid himlade med ögonen.
Kört i soporna med ouppnådda drömmar. Linnea tog en klunk ur vinglaset och drog efter andan. Nä, nu får det vara nog. Ska ta tag i det här eller så kommer mitt barn snart vara rädd för mig. Igår frågade han varför jag var så sur. Hur ska jag svara? “För att mormor driver mig till vansinne”? Ni har rätt det går inte.
Självklart inte. Jag ska hitta mig en föräldralös pojke, så ingen kan komma med ärtsoppa utom jag! Ingrid vinkade åt servitrisen. Ska vi ta dessert och äta bort lite nerver?
Gör det Linnea log och torkade försiktigt ögonen. Vill ni se tårtan jag gjorde till senaste bröllopet? Jag förvånade till och med mig själv!
De böjde sig över Linneas mobil och utrop hördes:
Imponerande!
Linnea! Vad är det där? Hur får du det att sväva så? Det är näst intill magiskt!
Yrkeshemlis! Fick tips av min son. Han byggde legotorn, jag snodde idén! Och nu har jag sex beställningar till på tårtor. Hur jag ska hinna? Ingen aning.
Låt svärmor vara barnvakt! Sysselsätt henne.
Ack, Ingrid, så naiv du är! skrattade Linnea. Det är ointressant för henne. Då börjar hon genast “ha ont överallt”.
Skickar du dem till Gustafs barndomshem några dagar, då? Maja log finurligt.
Linnea stannade mitt i rörelsen.
Maja! Du är ett geni! De får slippa korsa våra vägar, han äter mammas soppa, på rätt porslin dessutom! Om jag skickar med lite godis till Albin så håller han mormor sysselsatt.
Väninnorna skrattade gott; alla kände till Albins sockereffekt. På varje barnkalas höll Linnea noggrann koll på hans godiskonsumtion.
Hur är det med dig då, Maja? Du är så tyst. Hur funkar det med din svärmor?
Det har knappt gått någon tid alls. Maja grimaserade när hon smakade på marängen. Men de har slängt i alldeles för mycket socker.
Lär dem hur man gör i stället! Ingrid förtjust, men stannade snabbt när hon såg Majas min. Vad är det?
Jag vet inte, flickor. Det är så… tyst, alltihop. Jag hör på Linnea och tänker att så där ska det kanske inte vara?
Eller så är du lyckligt lottad med en rimlig svärmor, alla får inte fyrverkerier som Linnea! Ingrid ryckte på axlarna.
Maja mindes plötsligt sin svärmors ord på bröllopet: “Du, Maja, jag är varken sötpepparkaka eller guldpeng, du behöver inte tycka om mig. Vi lär känna varandra, på gott och ont. Men viktigast för mig är familjen och Gustafs lycka. Om han valt dig, så finns det väl en orsak. Jag ser inte alla fördelar än, men vi får väl se med tiden. Jag är inte den som ger er oombedda råd, men hjälper om ni frågar. Vi ser hur det blir.”
Majas första möte med Rita, svärmodern, hade förbryllat henne. Att någon ärligt visade sitt inre så det var märkligt.
Maja och Gustaf hade träffats på ett sommarbröllop. Hon undvek att vara med i bukettkastningen och Gustaf, den kompakte killen i rutig skjorta, gick fram till henne som stod vid sidan.
Ska du inte fånga buketten? Vill du inte gifta dig?
Nej.
Men varför då?
Alla är väl inte ute efter prästkragar och vigselbevis. Vissa söker bara kärlek.
Så varför inte delta ändå?
Jag är livrädd för att springa i högklackat, det är därför.
De pratade hela kvällen, promenerade hem tillsammans och Gustaf kysste henne lätt på handen innan han gick.
Resten av natten kunde Maja inte sova och undrade vad hennes farmor Svea skulle ha sagt om detta. Svea hade uppfostrat Maja själv sen Majas mor flyttat till Malmö för arbete och blev en avlägsen figur. Första åren kom det brev och små presenter, men snart slocknade kontakten. Svea ville göra en anmälan om försvunnen person, men ett brev dök upp där mamman berättade att hon gift om sig och väntade barn. Maja förstod med tiden att Svea nu var hennes enda riktiga familj. Finns ingen anledning att tänka på de svåra åren, huvudsaken var att alltid, oavsett vad, fanns en varm soppskål och en mjuk hand du kunde söka stöd i.
Svea blev sjuk på Majas femtonårsdag och hela livet vändes upp och ner. Vännerna blev färre, det blev vård, sjukhus, och skola. Maja ryckte upp sig av svek, men ett löfte om att klara skolan höll henne på benen. “Studera, så du kan klara dig själv”, sa farmor på sin sista dag.
Maja tog sig ändå igenom. Plugget gick bra, men att jobba samtidigt var värre. Ingrid såg till att Maja fick extrajobb på faderns möbelfirma. Ingrid, alltid snabb i huvudet, men otursförföljd när det gällde kärlek, fantiserade ofta om stor familj och barn.
Väninnorna höll ihop, oavsett deras bakgrunder Ingrid från villaförorten, Linnea uppväxt med ensamstående mamma, och så Maja. Linnea bodde ofta hos Maja och Ingrid, och åt farmor Sveas ärtsoppa med glädje.
Någon gång försökte Majas mamma bestrida arvet, men Ingrid förklarade direkt att det var ingen idé. Hon ringde till och med mamman utan att Maja visste om det sedan hörde de aldrig mer från henne.
Efter två år gifte sig Maja och Gustaf. Ingrid fångade brudbuketten och drog med sig Gustafs vän Magnus på dansgolvet. Men efter några veckor gjorde hon slut och svarade “Inte för mig” när frågan kom.
Magnus dök ändå ofta upp hos Maja och Gustaf, men Ingrid undvek honom noggrant. “Han är lite för dunkel, tror jag”, brukade hon viska.
Åren gick. Så blev Maja gravid. Lyckan var total de trodde inte det skulle kunna ske. Läkarna hade flaggat för att det förmodligen var omöjligt, och de hade planerat IVF. När det ändå inträffade, grät både Maja och svärmor Rita tårar av rörelse och oro.
Det hände så hastigt, Gustaf, tror du på det själv? undrade Rita.
Helt och hållet! Och mer vill jag inte höra om saken, mamma!
Deras son, Albin, föddes och Maja blev totalt uppslukad av föräldraskapet. Rita kom närmare nu, mer självklar. Hon hjälpte alltid om det behövdes men höll annars distans.
När telefonen ringde på caféet, snubblade Maja till och spillde nästan glaset.
Maja Ritas röst lät så främmande för ovanlighetens skull. Maja, kan du komma hem
Vad som hände sen minns Maja i ett töcken. Hur väninnorna rusade med henne, hur de tog taxi hem allt är som i dimma. Gustaf hade förolyckats bilen hade sladdat av vägen en mörk natt i januari.
Efteråt frös tiden. Maja sörjde, städade maniskt, höll sig uppe för sonens skull. Hon bjöd in Rita, men hon avböjde.
Här, runt hans saker, känns det som att han fortfarande finns. Som att han när som helst kommer in hungrig och vill ha våfflor.
Resan till Åre som familjen planerat den vintern blev aldrig av. Men Rita insisterade:
Vi åker någonstans. Vi behöver få andas, möta ett nytt år tillsammans.
I ett gråruggigt Visby gick de sedan längs strandpromenaden. Albin studsade av havsluft och Rita stirrade ut över vattnet.
Tur att ni finns kvar, Maja.
Vi?
Ja. Jag var nära att förlora även dig, förstår du.
Förlora mig?
Magnus Rita smakade på namnet som en besk droppe.
Vad med Magnus?
Han kom hit en vecka efter olyckan. Pratade länge sa att Albin inte var Gustafs son. Att det var någon annan kanske han själv.
Maja frös till is och stirrade på Rita.
Trodde du honom?
Aldrig i livet! Tror du jag skulle sitta här med dig om jag trott det där snacket? Han ljög, och jag såg det. Det fanns så mycket avundsjuka i honom men min son litade på dig, och det räcker för mig.
Maja slog armarna om Rita, och där och då försvann det sista av den gamla distansen.
Resten av vistelsen var de nästan alltid tre Maja, Rita och lille Albin i samtal, i tystnad, med vinden över Östersjön som backdrop.
Några månader senare tog Maja åter fram de lila klackskorna, lutade sig mot spegeln och skrattade.
Detta är ren tortyr, men vill man vara fin får man lida pin.
Ta med dig ballerinaskorna i väskan, så får du vila, sa Rita och rättade till hennes klänning.
Det var Ingrids bröllop, ett riktigt gotländskt kalas, där Linnea gjorde tårtan och alla dansade natten lång. Maja tittade bort mot dansgolvet, där Albin fnittrande for runt mellan Rita och kusiner.
Hur känns det, Maja? frågade Linnea.
Det är bra. Vi är… tillsammans. Allt är som det ska.
Hon såg på Rita, och för första gången viskade Maja, nästan till sig själv:
Mamma
Och ordet föll varmt och självklart, som om det alltid varit så.
