Gränser för tålamod
Varför ser du så dyster ut, Erik? Har du och Tyra bråkat? frågade Johan retsamt och sneglade på mitt bekymrade ansikte. Oroa dig inte, kvinnor är sådana, idag är de arga, imorgon älskar de en igen och kan inte leva utan oss!
Vi har gjort slut, muttrade jag till svar och hoppades att ämnet snabbt skulle dö bort. Och jag vill inte prata om det där nu.
Johan blev stående med vidöppna ögon och tappad haka, så överraskad att han blev stum i flera sekunder. Skilda vägar? Det var ju otänkbart! Han visste hur jag varit mot Tyra, det var långt mer än bara ett förälskat rus. Jag hade verkligen satt henne på en piedestal.
Johan hade lagt märke till hur mitt beteende förändrats. För att vara ärlig hade han sett på mitt förhållande med viss skepsis: hur jag stressade till middagsdejten efter jobbet med ett imponerande fång tulpaner i handen, hur jag med stolthet visade upp det dyrbara silversmycket jag valt ut till Tyra, och när jag beskrev vår middag på nyöppnade restaurangen med utsikt över hela Göteborg. Varje fredag middag ute, varje lördag teater eller besök på något galleri. Förr hade jag aldrig gillat såna saker, hellre sport eller fiske än konst och kultur. Men för Tyra ställde jag om hela min tillvaro.
Jag är faktiskt chockad, sa Johan till sist, fortfarande oförstående. Vad kunde egentligen ha hänt som fick den där “drömduon” att splittras? Du la ju så mycket på henne! Gav upp oss, dina vänner! Köpte tomt för att bygga hus! Och nu är allt över?
Han ville inte låta dömande, men känslorna tog över. Det var verkligen synd om mig, som gett upp så mycket av mitt gamla liv för kärleken, och nu stod kvar stukad.
Ja, nu är allt över, svarade jag och gömde mig bakom laptopskärmen. Jag låtsades komma på något jobbärende, men sanning var att jag bara stirrade tomt ner på tangentbordet. Ville inte fortsätta samtalet, men ville heller inte göra Johan ledsen.
Inombords vällde känslorna upp. Jag visste att Johan menade väl, men just då ville jag bara bli lämnad i fred. Inte ens på café kunde man sitta ifred utan att det skulle komma på tal! Förstod de inte att jag inte orkade prata om det?
För sanningen var: jag hade älskat Tyra öppet och helhjärtat. Och det gav bara ännu mer smärta när det tog slut…
~~~~~~~~
Vi träffades helt av en slump. Den dagen gick Tyra in på Coop efter jobbet för att ladda upp med mat för hela veckan. Hon gick lugnt mellan hyllorna, plockade på sig potatis, bär, havregryn, mjölk och massa småsaker som plötsligt behövdes. Framför kassan insåg hon att korgen blivit till tre stora papperskassar. Hon suckade vid tanken på att släpa dem till lägenheten två hållplatser bort, men ändå ett projekt med så mycket. Hon tog upp mobilen för att boka taxi, men appen visade bara: “Inga bilar lediga”. Hon försökte igen, men utan resultat.
Hon ställde påsarna vid sina fötter och torkade bort ett osynligt svettkorn från pannan. Runtom jagade människor med kundvagnar, andra dividerade om frukt. Då märkte hon att en man storögt betraktade henne. Han stod inte långt bort, med en flaska mineralvatten och en påse bryggkaffe. Hans blick var vänlig och full av begriplig sympati.
Jag kan köra dig hem, sa jag till henne, plötsligt, och tog ett steg närmare.
Tyra ryckte till av överraskning. Hon hade alltid velat klara det mesta själv, ogillade att be om hjälp.
Nja, det är väl lite pinsamt, började hon, men armarna värkte av kassarna. Okej. Men jag säger direkt jag bjuder inte på kaffe. Inte te heller.
Det lät mer skämtsamt än allvarligt. Varför hon sa så visste hon knappt själv, kanske för att lätta upp stunden.
Jag skrattade högt, ett varmt fniss som smittade.
Jag förstår, log jag. Lovar att inte bjuda in mig själv.
Jag tog kassarna utan besvär, så gick vi ut. Min bil stod nära en stålgrå Volvo-kombi. I bilen gick samtalet raskt igång. Jag (jag presenterade mig som Erik) var tydligen rolig att prata med, och Tyra log först försiktigt, sedan skrattade hon plötsligt hjärtligt. Tio minuter senare var vi hemma, men för henne kändes det som längre; jag hade vunnit hennes förtroende redan.
Tack för hjälpen, sa hon och öppnade bildörren. Det var verkligen trevligt sällskap.
Det tycker jag med, svarade jag uppriktigt.
Tyra blev tyst, fingrade på väskremmen, tog sen upp ett litet block och en penna.
Här, räckte hon mig en lapp med sitt nummer. Ring om du får lust.
Jag ringer, lovade jag och stoppade lappen i skjortfickan.
Jag ringde redan nästa dag. Vi bestämde oss för att ses på en omtyckt restaurang i stan med livejazz. Varför hon hakade på så snabbt förstod hon knappt. Allt flöt, samtalen var enkla och naturliga inga ruscher, men med stadigt växande känslor. Efter bara ett par månader kändes det som allt varje dag ledde till något nytt och ljust: kvällspromenader, långa samtal, små överraskningar. Jag började allt oftare fundera: “Ska Tyra flytta in hos mig? Jag har ju ändå plats.”
En kväll åt vi på restaurangen där vår första dejt varit. Under den dämpade belysningen vid vårt bord blev Tyra plötsligt tyst. Hon rörde långsamt om i efterrättsskålen och såg ovanligt nervös ut.
Jag har inte berättat en sak, sa hon lågt och undvek min blick. Jag trodde aldrig att vi skulle bli såhär.
Jag stelnade till. Hade hon någon annan? Hade hon varit gift?
Jag jag har en son, Filip. Han är sju. Han betyder allt.
Jag suckade av lättnad och log innan jag hunnit hejda mig.
Tack och lov, sa jag. Jag trodde du skulle berätta om en sambo! Ett barn är ju bara fint! Jag har alltid velat ha barn. Ska jag hjälpa er att flytta in? Det finns plats så det räcker!
Det var ärligt menat. Tanken på att få en liten familj värmde mig. Jag såg det redan framför mig: hur Filip skulle ropa “pappa”.
Men Tyra svarade inte lika entusiastiskt. Hon ställde bort skålen och såg på mig med bekymmer.
Filip måste hinna vänja sig vid tanken på en bonuspappa, sa hon lugnt. Hans riktiga far försvann bara, vägrar ha kontakt. Filip var så liten. Han frågade jämt när pappa skulle flytta hem igen…
Hennes röst brast till, och jag lade min hand över hennes. Hon andades djupt. När hon fortsatte lät hon modigare:
Om vi ska vara ihop, måste det vara för alltid. Filip måste känna sig trygg. Han får inte bli sviken igen.
Jag nickade och sa mjukt men säkert:
Jag förstår. Och jag kommer inte att försvinna. Men låt oss ta det långsamt. Jag vill vara en del av både ditt och Filips liv. Men vi gör det i din och hans takt.
Hon log. I det leendet fanns både lättnad och tacksamhet.
Jag försökte hålla mig stadig och övertygad, men inuti åt osäkerheten på mig. Jag hade knappt umgåtts med barn några småkusiner bara hur pratar man ens med en sjuåring?
Det löser sig! sa jag, ansträngt obesvärat. Men hur ska han vänja sig om vi aldrig bor ihop?
Tyra funderade, tuggade på läppen.
Kan du sova över ibland? Börja så… Sen kan vi flytta in hos dig, om det funkar. Min mamma bor med oss, men hon kommer inte vara i vägen!
Jag log snett. “Javisst, aldrig i vägen”, tänkte jag. Såg direkt framför mig svärmor kaffe, råd och vakade blickar.
Men där hade jag fel. Annika, Tyras mamma, visade sig vara vänligheten själv. Hon log ofta, pratade artigt men aldrig påträngande. Ibland kunde hon säga: “Tyra, du har verkligen tur som träffat en så fin kille!”
Med Tyra var hon ömsint återhållen, med mig alltid just så artig och diskret att jag slapp obehag. Snart släppte min nervositet från Annika blev det inga problem.
Filip däremot så fort han såg mig vid dörren blev han bister. Han bråkade inte, skrek inte bara stirrade, tyst, med knutna nävar. Först var han bara passiv, svarade inte när jag pratade, gick till sitt rum. Men snabbt började han bli mer påhittig och elak.
Dagarna gick, och läget med Filip blev bara värre. Killen hittade ständigt nya sätt att sabotera för mig. En dag hällde han ut röd vattenfärg över mina bästa läderskor ingen annan målade hemma. En annan gång rev han sönder min skjorta från Oscar Jacobson, den finaste jag ägde. Några dagar senare spillde han ut saft över min dator mirakulöst överlevde maskinen, men det tog timmar att sanera.
Varje gång försökte Tyra tona ner det.
Han har det svårt, suckade hon stilla. Men han är ju bara ett barn
Jag nickade, bet ihop. Försökte förstå. Jag ville ju så gärna vara med i deras lilla familj. Men tålamodet blev tunnare. Jag lade band på mig; barn gör uppror ibland. Men ibland kändes det som att han med flit ville göra mig illa.
En kväll höll tålamodet inte längre. Jag skulle precis lägga mig när Filip kom in i rummet med flaskan klorin. Han sa ingenting, bara vände flaskan över min sida av sängen. Över täcke, kuddar, lakan. Doften trängde sig på, det stack i halsen.
Jag blev stående, försökte inte tappa greppet.
Varför gjorde du så där?
Filip ryckte på axlarna, som om det inte spelade någon roll.
För att jag vill sova med mamma! Här kan man inte sova nu. Och du ska dra! Du får inte vara här! Stick!
Orden slog kallt i magen. Jag andades in klorinet. Jag hade försökt så hårt. Nu kokade det.
Nästan robotlikt gick jag till stolen där byxorna hängde. Jag drog ur läderbältet, slog det ihop och smällde det hårt mot handflatan. Ljudet blev vasst och hotfullt. Filip stirrade, skrek i panik och rusade iväg.
Mamma! Mamma! tjöt han och klamrade sig fast vid Tyra. Han tänker slå mig! Jag sa ju det!
Tyra reagerade direkt. Hon tryckte Filip mot sig och gav mig en blick full av ilska och avstånd. Rösten skalv av indignation:
Erik! Hur kan du? Han är ett barn! Det där var bara en pojkstreck! Han kanske behöver mer närhet men aldrig att jag låter dig slå honom! Ta i honom så anmäler jag dig direkt!
Jag stod stilla, hårt spända käkar, försökte samla mig. “Ett pojkstreck? Alla förstörda saker också?”
Ni har skämt bort honom, snäste jag. Måtte bältet bränna i min hand. Men jag kämpade fortfarande med att hålla tillbaka.
Då insåg jag: här var jag ingen. Ingen lyssnade, ingen tog mitt parti. Varför skulle jag stå ut med det?
Jag vände mig om, började snabbt slänga ihop mina kläder.
Så det är mitt fel nu? pratade jag mot garderoben. Vänta bara tills han häller klorin i ditt morgonkaffe klaga inte då!
Tyra stod kvar, höll om Filip, nu mer förvirrad än arg. Trodde hon inte att jag skulle gå? Hon tog ett trevande steg.
Erik… vart går du?
Rösten var tunn, som om hon först då förstod allvaret. Hon släppte Filip, tog ett steg fram, men jag mötte inte hennes blick.
Våra relationer? sa jag bittert. Är det några relationer kvar? Din son gör allt för att bli av med mig och du rättfärdigar honom varje gång. Jag försökte verkligen, men ni vill uppenbarligen inte ha mig. Du låtsas inte se!
Filip, nu bakom sin mamma, stirrade trotsigt på mig. Ingen ånger, bara ilska och motvilja.
Tyra öppnade munnen igen, men ångesten fick henne att tvivla på orden. Hon försökte röra min arm. Jag drog undan.
Jag stod i hallen med väskan i handen, ansiktet spänt. Tyra blockade vägen ut, ögonen blanka av sårad stolthet.
Det här fungerar inte, sade jag kort. Jag har fått nog av att du alltid ursäktar varje påhitt istället för att lära honom respekt! Att skrika eller sabotera, det är inte “bara ett barn”, det är att testa gränser. Och nu har han gått över mina.
Jag mindes alla gånger Tyra bara smålog åt Filips ofog, alla bortförklaringar.
Tyra bleknade, men stod kvar mot dörren.
Men Filip är mitt barn, sa hon lågt. Jag kommer alltid stå på hans sida. Allt han behöver är mer tålamod, mer kärlek Han är så rädd att förlora mig också.
Det är bältet han behöver! röt jag, nu utan filter. Orden var hårdare än jag menade. Tyra backade som om jag slagit henne, ögonen fulla av tårar.
Jag orkade inte vänta på svar. Putte henne försiktigt åt sidan och gick till dörren.
I hallen stod Annika tyst med korslagda armar. I hennes blick fanns ingen ilska, bara trött förståelse.
Ursäkta, mumlade jag. Det går inte, jag och Tyra.
Annika försökte inte stoppa mig. Hon suckade djupt:
Jag förstår. Det är inte lätt. Jag går också hem, jag orkar inte mer Låt Tyra ta ansvar nu.
Rösten var lugn, men jag hörde tyngden bakom. Hon hade nog förstått länge att det skulle sluta så här.
Jag funderade på att säga något mer, men nöjde mig med en nick. Sen försvann jag ut i trapphuset.
Det var stilla ute. En svag vind blåste av Mälaren, men jag frös inte det brann redan i bröstet. Beslutet att gå var rätt, visste jag, men det tröstade inte.
Det gick upp för mig: Filip hade förlorat sin pappa, och att få in någon ny var för mycket. Men när blir barns uppror bara ren och medveten grymhet? Han visste vad han gjorde. Och Tyra ursäktade honom alltid.
Han ville bli av med mig, och lyckades, tänkte jag när jag passerade torget. Så började det: mötet i affären, kvällarna som kändes så hoppfulla. Jag trodde att vi skulle skapa något på riktigt. Familj ett ord som på riktigt betydde allt för mig.
Men nu låg allt i ruiner. Inte på grund av något stort svek, utan av små saker, dålig kommunikation, att Tyra ständigt skyddade Filip mot alla konsekvenser. Om hon ens någon gång satt gränsen!
Det var inte meningen, tänkte jag när jag korsade Vasagatan.
Tankarna ekade. Jag försökte intala mig att livet skulle gå vidare. Att jag någon dag skulle träffa någon där jag betydde något på riktigt.
Men hjärtat förstod inte. Jag saknade Tyra. Hennes röst, hennes skratt, de kvällar när vi bara var vi inga bråk, ingen oro. Känslorna fanns kvar, gömda men glödande.
Jag kom in i Slottskogen, ville gå av mig tankarna. Flaggorna vajade, parkens lampor gav ljus på stigen. Allt runt mig utstrålade ett lugn jag inte hade.
Kanske var det vad jag behövde tid. För att läka, för att vänja mig vid livet utan Tyra och drömmen om en familj. Det gör ont när vackra drömmar krossas av vansklig verklighet men det är livet.
Jag suckade djupt, tog upp mobilen och funderade på att ringa Johan. Prata av mig. Imorgon får jag försöka göra något annat. Livet går vidare även när man inte har lust.
Mitt livs viktigaste insikt? Älska aldrig någon på bekostnad av din egen värdighet och sluta aldrig stå upp för dig själv, även om hela världen verkar emot dig.
