Svårt lycklig
Vad menar du, vi ska skiljas? Daniel, skojar du?
Elin stirrar på sin man, oförstående och vilsen. Skiljas? De har varit tillsammans i nästan tjugofem år! Om två veckor skulle de ju fira eller blir det inget firande nu? Tankarna snurrar. Vad händer med middagen, gästerna? Inbjudningarna är redan skickade. Alla ska komma. Hela familjen samlas. Vännerna har ringt sönder telefonen, undrat vad de ska ge i present Ja, någon, som Frida till exempel, hennes bästa vän, har redan skickat presenten. Synd bara att hon inte kan komma. Det är för långt bort, och så väntar hon barn i sjätte månaden omöjligt att sätta sig på flyget då! Hon får vara hemma. Sen får de fira igen. Frida har ju varit viktig för deras förhållande. Det var hon som presenterade Elin för Daniel, sin studentkompis. Och på bröllopet ropade Frida högst: “Kyss bruden!”, medan hon gömde sig bakom brudbuketten som Elin aldrig kastade utan gav direkt till Frida.
Förstår inte varför din Kalle tvekar? Han kommer ångra sig om han släpper dig!
Han kommer, Elin. Allt har sin tid. Han är inte riktigt mogen än. Och varför ha en omogen man? Då får man bara problem och skiljer sig om några år, om ens det. Och så hela det där dela på saker, barn, släktingar, och då kommer alla ändå älska mig! Nej tack, jag väntar hellre! Frida rättar till Elins hår, ler och blinkar.
Du planerar långt fram, Frida! Elin skrattar åt hur hennes vän försöker få sminket perfekt.
Jag gör inget halvhjärtat! Om jag gör nåt, gör jag det ordentligt!
Och barn då, Frida? På en gång?
Ja! Gärna tvillingar! Få allt på en gång! Vi har det i släkten, både hos mig och Kalle har det hänt.
Men de ska ju uppfostras också.
Lättare med två än med en!
Jaså? Elin lyssnar alltid intresserat på Fridas resonerande. Frida har alltid varit klok och pragmatisk. Som barn hamnade alltid andra i trubbel, aldrig Frida. Hon planerade alltid så att ingen misstänkte henne, och om nån gick sin egen väg, stod hon vid sidan av och lät den personen ta smällen.
Det är enkelt, Elin! Naturlig konkurrens, alltid någon att leka med. Och så årets mamma på köpet för att jag uppfostrar två barn på samma gång. Räcker det, eller vill du höra mer?
Nej tack! Elin skrattar, och är nästan säker på att Frida får precis vad hon vill.
Så blev det. Fast nån där uppe hade bättre humor än Frida, och hon fick trillingar istället för tvillingar. Universum testade hennes tålamod.
Frida klarade det galant. Vid det laget hade Kalles släkt verkligen värmt upp för henne. Hon gjorde aldrig skillnad på folk, var alltid vänlig men vek sig inte. Och när någon behövde hjälp, organiserade hon oftast in sin man han tände aldrig på hjältegrejen, men inför Frida fick han lov att hjälpa. Hon sa:
Tänk när det är vi som behöver hjälp då får vi oss själva att skylla om ingen vill ställa upp! Så nu får du åka till mamma och fixa garderoben och hälsa att jag tar fönstren nästa helg.
Så när Frida behövde hjälp med barnen fanns två farmödrar och en morfar, för Fridas pappa var sedan länge borta, alltid redo att ställa upp. Hon fick ordning på allt, även när barnen var små och svaga på BB. Och efter ett tag började hon plugga igen.
Frida! Du är inte riktigt klok! När ska du hinna allt? Elin är genuint förvånad.
Vem vågar ge dåligt betyg till en trebarnsmamma? Dessutom håller hjärnan igång i mammaledigheten och sen blir jag både ekonom och jurist i ett! Inte illa va?
Frida tog examen, och fick jobb snabbt, övertygade chefen om att lönen räckte till barnvakt.
Men Frida, det går ju precis ihop, vad blir över till dig?
Först och främst klarar farmödrarna barnen, men det vet arbetsgivaren inget om. Resten handlar om erfarenhet. Vem behöver mitt diplom om jag inte har erfarenhet? Några börjanår på minimum, sen kan jag själv välja och vraka.
Elin förundras över väninnans energi. Hur hinner en kvinna med allt, utan att fastna som Elin själv ofta gör? Det var alltid svårt för Elin att ta beslut. Till och med vilka strumpbyxor hon skulle välja till dagis var ett problem.
Men när du bestämt dig, Elin, så är det alltid rätt. Själv är jag aldrig säker! Du är konservativ, Elin, och sådana är pålitliga, det är det viktigaste, tröstar Frida.
Pålitlig Jo visst. Det var det Daniel föll för! Hur kan han? Varför ska allt gå sönder nu? Visst, att inga barn kom gjorde deras förhållande svårare, men de har ju accepterat det. Elin har jobbat frivilligt på barnhem men insett att hon inte kan adoptera. Inte för att hon inte skulle klara av det, men för att hon tvivlat på om hon kan känna den där självklara mammakärleken.
Ni har bara inte mött ert barn än Maria Henriksson, föreståndare på ett av barnhemmen, ser på Elin där hon står bredvid, sorgset stirrande på leken kring granen, Träffar ni rätt, kommer ni att kasta er in i det. Inget kan stoppa er då.
Men om jag aldrig känner så? Om det inte är menat att jag ska bli mamma? Elin tar sig för att ställa fram godispåsarna på borden.
Då är det så. Maria svarar så lugnt att Elin rycker till. Bättre så än att ta på sig ansvar man inte klarar, och sluta med två olyckliga du och barnet. Jag har sett för många barn som blivit tillbaka lämnade. Ser du Emil där? Han har blivit återlämnad två gånger.
Herregud! Hur kan man? Han är ju jätteliten!
Han blir sex i vår. Första familjen hade honom i två år, andra i ett. I första blev de gravida med eget barn och så var det färdigt. Andra var en fin familj med två egna och tog tre fosterbarn, Emil blev nummer fyra. Men kärleken räckte inte.
Hur orkar barn?
Han satt bara i ett hörn och vägrade äta till slut. Bad om att få komma tillbaka till barnhemmet. Maria suckar tungt.
Elin står handfallen. Något håller henne tillbaka från att anmäla sig. Fridas ord ekar: Är du säker på att du har den kärleken? Är det bara av medlidande så släpp det, annars blir du en av de som sviker. Vill du det?
Elin håller sig undan. Men glömma Emil kan hon aldrig. Han blir som en fyr i hennes liv leva så att man inte orsakar någon smärta. Det lärde hon sig för livet.
Kylan kryper upp över benen där Elin står med armarna om sig själv. Varför fryser hon så det är ändå bara höst och värmen är på? Ska hon hjälpa Daniel packa? Vilka kläder? Vinterkläder också? Våren är kort här, det är långt till sommaren Inte som i mammas stuga i Skåne! Där frös hon aldrig, det är alltid mildare vintrar. Elin tänker att hon vill hem till mamma. Dra iväg till Abisko och vandra i fjällen ihop, bara de två och friheten Men mamma är borta. Liksom Daniel nu.
Frihet? Hon behöver ingen frihet! Hon behöver sin man. Samtalen på natten, de spontana turerna till stan eller ut på landet. Små äventyr mitt i vardagen, aldrig planerat. Daniel kunde ringa mitt i arbetsdagen:
Vad gör du, Elin?
Jättemycket! Två intervjuer och måste till banken.
Strunta i det. Ska vi dra ut i skogen en stund?
Hon släppte allt, och om en timme promenerade de tysta hemma i skogen och mådde gott
Nu finns det där goda bara i det förflutna. Hennes förflutna. Minnet stannar kvar, men han har redan gått vidare. En ny kvinna väntar barn Är det det som svider mest, eller var deras äktenskap en lögn? Elin hade kunnat leva med det första, svårare med det andra. För det innebär att hon är tom, inget värd, kunde inte ens göra en människa lycklig
Elin står vid köksfönstret, huttrar och hör Daniels steg genom lägenheten, lådor öppnas, dörrar slås igen. Hon fryser så att blomkrukan som hon fick av Frida för länge sen skakar på fönsterbrädan. När ytterdörren smäller igen slappnar hon av, kastar blomkrukan i golvet så jord och bitar flyger.
Det känns inte bättre. Allt är svart nu, ingenting ljust. För han tog med sig ljuset när han gick. Nu får hon stappla vidare på måfå, utan riktning.
Utom en.
Till sist släpper Elin värmeelementet och går genom glasskärvorna utan att bry sig om den svidande foten, hämtar telefonen.
Frida
Det blir varken gråt eller tal, bara ett ljud av djupaste smärta väller ut ur Elin. Men Frida behöver inga förklaringar.
Han har gått?
Ja
Jag kommer imorgon.
Men är du klok! Du ska inte fara, det går inte, Frida, du är så långt gången! Elin fångar andan, men så förstår hon. Visste du redan?
Inte riktigt, men jag anade. Sist ni var här undvek Daniel att se mig i ögonen. Nu faller bitarna på plats. Elin, det blir ändå till det bättre.
Men Frida, bättre?! Mitt liv är över! Allt är borta. Förstår du, allt! Vad ska jag göra?
Köp en klänning!
Va? Elin tappar nästan telefonen. Vad säger du?
Du hörde. Köp den där klänningen du aldrig unnade dig. Gör det nu. Och sen visar du mig bild. Inte sitta hemma och grubbla, det hjälper inte! Köp klänningen och kom hit sen. Vi går ut på tur i fjällen.
Men hallå! Du ska ju föda närsomhelst!
Och? Ingen camping, vi tar in på hotell nära. Jag behöver det här mer än du tror. Fredrik har snart fotbollsläger och tvillingarna drar till ridläger. Passa på! Och så vill jag inte att du oroar dig i onödan. Skicka flightnummer om en halvtimme. Okej?
Frida lägger på. Elin stirrar på telefonen.
Beslutet fattas ändå. Elin ställer sig framför spegeln. Där står hon åren syns, men fortfarande stark, inte gammal. Ungdomen är borta men livet är inte slut. Visst inte! Om Daniel tror att hon ska sitta i mörkret och vältra sig i sorg så har han fel. Frida har rätt: hon måste vidare.
Elin drar ett par fingrar genom håret, torkar tårarna och reser sig. Hon måste röra sig, annars blir det inget alls.
Bara ett mess, och kalendern töms. Några samtal för att boka av restaurangen. Klart.
Sedan städar hon, trots att det finns dammsugare tar hon fram sopborste och trasor, rensar kökets kaos, ett enkelt sätt att ta kontrollen igen. Hon köper senare en ny kruka.
Klänningen sitter perfekt. Röd, vild och olik allt Elin burit på sistone. Hon som annars står lite vid sidan, osynlig. Men idag? Nej, idag får det räcka. Hon har också rätt att synas.
Speglingen visar en annan kvinna. Trött och ledsen men med något kvar inombords. Inte krossad. Och hon förstår att Daniel också sörjer. En vän är svårast att lämna
Flygresan blir lång med ett byte, men Elin har inget emot det. Att slippa tänka på världens elände är ändå något.
Resan med Frida till Åre blir lyckad. De vandrar, pratar och ibland är de bara tysta. Med tiden släpper smärtan. Frida har den där förmågan att kasta om ens perspektiv, hitta det viktiga.
Kom hem, Elin, vad ska du där nere? Ditt företag? Finns barn i norr med. Nybyggda områden, barn behöver aktiviteter. Din pappa är sjuk, du ville ändå ta honom närmare dig, nu slipper du göra om hela livet. Tänk på det.
Elin tänker. Och innan semestern är slut vet hon att, ja, det är så det blir.
Skilsmässa, försäljning av lägenhet och bil, papper på företaget som Elin lagt så mycket på allt rinner av henne. Hon möter Daniel några gånger, håller ihop för syns skull, raderar sedan hans nummer och bestämmer sig för att glömma allt.
Malmö välkomnar henne med vårens första blomning och sol. Det går lättare att andas. Hon köper egen etta nära pappa så han kan vara kvar hos sin nya särbo när hon sprang på henne vid dörren till pappas lägenhet såg hon direkt kärleken mellan dem. Föräldrar älskar varandra djupt, men när mamma dog ville Elin inte att pappa bara skulle sörja resten av livet. När han jobbar i trädgården och nya vännen Lisa fikar med Elin i köket, känner hon bara tacksamhet för pappas skull.
Ingvar är fortfarande rätt stilig, eller hur, Elin? Lisa ser på hennes pappa med ömhet.
Om pappa funnit kärlek på äldre dagar, kanske finns det någon för Elin också?
Ett år flyger förbi. Två barncentrum har Elin startat i nya stadsdelar, lagom för att fylla dagarna. Hon har ändrat allt klädstil, frisyr, till och med skaffat hund. Men då och då smyger saknaden fram, kvällarna då det blir tungt att andas. Då sitter Elin ensam i mörkret med teet och önskar att Daniel klev in, lade handen på axeln och sa:
Vad är det, Elin? Ska jag fixa en kopp te så får du prata ut?
Hon vet att man ska bryta helt när man går vidare, men den delen av själen vill hon ändå inte släppa.
När Skatteverket hör av sig om en gammal affär nästan 1,5 år efteråt blir Elin nöjd nu händer det något, nu rör hon sig.
Det var enklare att lösa än hon trodde. Plötsligt finns en dag till i Stockholm innan hemresa. Hon promenerar runt, och styrs utan plan mot gamla kvarter. Varför? Titta på platser där hon varit lycklig eller olycklig, beroende på hur man ser det.
Ena barncentret är stängt, men det andra lever vidare. Elin står utanför, kikar in på barnen, hur de sitter böjda över sina papper. En ung pedagog härmar björn, barnen tjuter av skratt och svingar penslar. Han är duktig. Viktigaste är att barn har kul, där trivs de bäst.
På vägen till hållplatsen passerar hon gamla hemmet, gamla lekplatsen där hon drömde om egna barn, och parken dit hon och Daniel ofta gick.
Det var inget planerat, men benen bär Elin till fontänen där en man sitter på en bänk och vaggar en barnvagn. Något bekant över honom. Några steg närmare, så inser hon det är Daniel. Han har blivit nästan helt gråhårig nu, vilket låg i familjen, men det är något mer han ser liten ut, ledsen, borta i tankarna där han gungar vagnen. Elin kan inte stå ut med det. Oavsett vad, hon vet ju hur han fungerar.
Daniel
Han rycker till, sänker huvudet, vågar knappt titta.
Hej Elin.
Hon sätter sig bredvid.
Hur är det? frågan låter så dum att Elin vill springa iväg, men sitter kvar.
Inte bra. Inte alls bra, Elin.
Varför?
Därför att jag är ensam. För att jag slarvade bort det bästa i livet, för en dum slump.
Du ljuger, Daniel. Du har mer än jag. Elin nickar mot vagnen.
Flicka eller pojke?
Dotter. Hon heter Ingrid.
Du har ju barn och nytt liv varför är du inte lycklig?
Jag har ingen fru längre, Elin. Milla det blev komplikationer, hon klarade sig inte.
Elin kippar efter andan. Hon känner ingen ilska, bara ett djupt medlidande med flickan och dessutom med Daniel. Det blev som det blev Ingrid sover nu i vagnen.
De sitter tysta länge. Sen börjar samtalet flöda, och snart vaknar Ingrid, nya lyktor tänds i parken och stjärnorna lyser starkare på himlen.
Elin går fram till vagnen, tittar länge på flickan. Det är något i henne som förändras.
När du ser ditt barn, då förstår du hör hon Marias ord i minnet.
Sex månader senare tar Maria Henriksson in en mörkhårig, allvarlig pojke på sitt kontor och nickar åt Elin innan hon lämnar dem ensamma.
Malte, vet du varför jag är här?
För mig.
Vill du bo med mig?
Jag vet inte. Jag tror inte att du tar mig.
Malte ser på Elin likgiltigt, nästan som om han redan givit upp. Men när hon visar bilder och förklarar vem de är, tänds en gnista.
Är det din man?
Ja.
Är det din dotter?
Nej, Malte, det är mitt bonusbarn.
Gnistan flammar upp och Elin låter den inte slockna.
Hon är inte min, men jag tänker bli mamma åt henne. Och åt dig, om du vill.
Du skickar nog tillbaka mig.
Varför?
Det gör alla.
Jag är inte alla. Vet du varför?
Nej.
För jag vet hur det känns att förlora allt. När inget finns kvar och ingen älskar en. Det gör ont.
Jag vet.
Vet du vem mamma är, Malte?
Nej.
Det är den som aldrig skulle låta sitt barn ha ont.
Tycker du synd om mig?
Elin låter blicken vila på pojken, skakar sakta på huvudet.
Nej, Malte. Jag vill inte tycka synd om dig. Jag vill älska dig, vill att du har det bra. Ingrid behöver en storebror också. Stark, modig någon som skyddar henne. Klarar vi det?
Malte tiger och ser länge på henne. Hon är vacker, ler men det finns sorg där. Hennes röda klänning är så stark att han måste röra vid den.
Gillar du den?
Ja, den är fin.
Jag köpte den när livet var riktigt svårt. Och vet du vad? Det blev lättare.
Jag tycker om den Malte drar med fingret över tyget. Jag vill försöka.
Malte, vi provar inte. Vi gör. För så gör man. Och nu, ingen får ta dig ifrån mig. Men du får hjälpa mig, okej? Jag vet inte alltid hur man är mamma, men jag vill bli det. För dig och för Ingrid. Om du låter mig?
Malte nickar. Elin andas ut.
Ett par år senare snirklar sig familjen längs en fjällstig. Den smala pojken vakar över en liten vild flicka som hela tiden vill springa ifrån dem.
Ingrid, där inne bland träden finns vargar!
Nej!
Jo! Och björnar! Stora! Och hungriga.
Har deras mamma inte gjort gröt?
Nej, deras mamma kan inte laga gröt.
Men vår kan.
Ja.
Hon kan laga gröt åt björnarna så de blir mätta.
Mamma! Ingrid har glömt alla buskar Du lagar alltid gröt med klumpar, de vill nog inte ha!
Va, din lilla luring! Elin tar Ingrid i famnen och pussar henne på näsan Du gillar inte gröt med klumpar, men björnarna skulle bli jätteglada!
Ge bort min gröt imorgon, mamma! Och honungen du köpte igår också.
Glöm det! Den vill jag ha själv. Ska du åka på min rygg hela vägen eller tänker du gå?
Bära mig!
Då får pappa ta dig! Elin lämnar Ingrid till Daniel och rufsar Malte över håret. Så, Malte, vad säger du om gröt till björnarna?
Mamma, jag vill inte gå hem än. Vi har inte hunnit se allt. Om Ingrid börjar mata djuren blir vi kvar inne på hotellet hela semestern Nej, de kan vara hungriga ett tag till.
Elin skrattar.
Ingrid, vi kan mata björnarna sen, okej? Jag lovar att bli bättre på gröt.
Okej! Ingrid märker inget, men Elin och Malte utbyter en snabb blick och småler.
Oj mamma Malte nickar mot Ingrid, gör en min.
Oj du, Elin håller med. Hon måste man hålla koll på. Annars kommer vi inte hem med bara björnar, utan också med snömän och säkert något annat aldrig upptäckt och dem får vi släpa hem. För den där damen lämnar ingen efter sig hungrig. Alla ska ha kärlek.
Skratten ekar mellan fjällen, försvinner upp mot himlen och lämnar plats åt en ny dag. Allting kan börja om.
