Han trodde att de var fattiglappar, tills han fick veta vem hon egentligen var!
Man ska aldrig döma en bok efter omslaget. Den här händelsen är beviset på det ordspråket.
Det var inne på en exklusiv butik för schweiziska klockor i centrala Stockholm, för länge sedan. Butiken glänste av dyrbara montrar och glastak. En välklädd butikschef med strikt uppsyn stod och granskade ett ungt par när de steg in. De hade på sig enkla, säckiga tröjor och slitna sneakers, och stack i ögonen bland kostymer och pärlhalsband.
Butikschefen höjde handen med en avvisande gest mot utgången:
**”Det här är ingen turistfälla. Ni gör bäst i att gå innan jag kallar på vakten.”**
Pojken blev röd i ansiktet av förnedring och hade varit nära att explodera av ilska, men flickan lade lugnt sin hand på hans axel och gav honom en blick som sa att han skulle vänta. Med stillsam självsäkerhet mötte hon butikschefens kyliga blick, utan minsta rädsla.
Butikschefen log snett:
**”Ni kan glömma att få något här. Folk som ni har inte här att göra.”**
Samtidigt som hans ord ekade i butiken böjde han sig mot larmet under disken. Flickan suckade tungt, stack handen i fickan och tog fram ett ovanligt transparent kristallkort. Ljudlöst förde hon det mot montern. Plötsligt hördes en klingande klockspelston genom hela butiken.
Butikschefen stelnade till. Samtidigt började hans privata mobil, som låg på disken, vibrera. På displayen lyste det: **”VD Direktnummer”**. Hans ansikte tappade all färg, och han såg växelvis på mobilen och på flickan.
Hon lutade sig fram, med ett avmätt leende på läpparna:
**”Nå, svara då. Berätta för honom varför du vägrat betjäna den nya ägaren till hela franchisen.”**
Butikschefens hand darrade när han lyfte luren till örat. Hans ögon var fyllda av ren panik.
På sprucken röst sa han: “J-ja… Hallå? Jo, herr direktör… Jag… jag visste inte…” Ur högtalaren hördes ett frostigt svar: “Du är avskedad. Lämna nycklarna på disken du får aldrig arbeta hos oss igen.”
Flickan vände sig om mot sin pojkvän, som stod kvar som förlamad av chock:
**”Förlåt, Viktor, jag hade tänkt berätta det här för dig efter middagen. Men nu blev det visst en tidigare överraskning. Ska vi välja ut något åt dig?”**
Utan fler ord gled hon förbi den nu hopplöst förnedrade chefen utan att ens växla en blick åt hans håll. Han tog långsamt av sig sin gyllene namnbricka och insåg att hans lyxkarriär var bortblåst för alltid.
**Sensmoral:** Respekt handlar aldrig om vad du har på dig eller vad du äger. Men ibland kommer rättvisan precis när du minst anar det.
