Det var under de ödsliga krigsåren, när Sverige huttrade i sin egen oro, att livet i den lilla byn Hjortmyra fortsatte med den jämna, stilla rytm som hör till platser vilkas världar är små men hållbara. Minnet av dessa dagar hänger kvar, mjukt men skarpt, som doften av granris en frostklar morgon. Där bodde då Gunhild Edström, respekterad och beundrad för sitt okuvliga sinne och sin ståndaktighet. Man sade om henne att hon bars sitt öde med samma stolthet som hennes mormor burit sina silversmycken tyst, självklar och utan klagan.
Hon gifte sig ung, bara arton somrar gammal, med Arvid Edström, och snart kom två döttrar först Kerstin år 1937 och året därpå lilla Tyra. Hemmet var inget solsken och sång. Arvids humör styrdes ofta av flaskan, men att lämna honom fanns inte på kartan sådant tog ingen kvinna sig för här, allra minst en dotter till hårt arbetande bönder. En man kunde ha sina brister, men var han en försörjare så var han ändå allt vad en kvinna förväntades önska sig. Gunhild bar sitt kors utan bitterhet, arbetade utan knot, och höll sitt hem skinande rent. Aldrig hörde någon henne tala illa om sin make.
Det föreföll som om även Arvid uppskattade henne. Han höjde aldrig handen och talade alltid med värdighet om Gunhild.
Många önskar de vore i dina skor, Gunhild, sa fru Berta, grannen, och suckade. Arvid behandlar dig som en dyrbar kristallvas, aldrig hårda ord eller hetta, inte som våra karlar som brölar som björnar i sina hålor.
Gunhild bara log, men i hennes blick syntes ingen samstämmighet. Hon hade fostrats i insikten att den väg man valt, den får man vandra. Gläds åt det lilla som ges, det är nog. Så gladdes hon åt Arvids sällsynta vänliga ord, men när nätterna fyllts av honom och brännvinsdunsterna, bet hon ihop och höll ut för döttrarnas skull.
När kriget kom 1941 var sorgen inte så övermäktig som hon nästan trott. Hon hade redan vant sig vid att inom hemmets fyra väggar ensam vara både mor och far, och när underrättelsen om Arvids död nådde byn, var hennes sorg främst en kylande tomhet, så tunn men hård som is på en sjö om våren. Den natten grät hon ut sitt hjärta i kudden för att döttrarna inte skulle höra. Men vid gryningen fordrade livet som vanligt sitt elden, djuren, Kerstin skulle till skolan. Sorgen fick vänta tills vidare.
Det märks knappt att du sörjer, Gunhild, sa väninnan Märta. Det är som en stilla flod.
Vad är det för mening med tårar inför folk? svarade Gunhild stillsamt, blickande ut över höstgula fält. Jag ska ju ta hand om barnen och hemmet. Oroliga tider i stan, snart söker de sig hit för att byta till sig det sista av våra tillgångar. Sorgen bär man inom sig inte på bröstet som smycken.
Hon blev en klippa för andra, ogifta mödrar och änkor vände sig till henne för råd. Gunhild jobbade på postkontoret igenom hennes händer passerade bygdens all post, och under krigsåren mest brevkantiga trianglar och sorgebrev. Efter freden återvände männen, och ett förtroligt surr satte igång om friarna kring änkan Edström. De var så hederliga att till och med ortens jungfrur snegla på dem i avund.
Snickare Gösta Lind verkar ha fått ögonen på dig, Gunhild, sa Märta en dag på väg till posten. Han tycker allt om att försjunka i samtal medan han låtsas hämta paket.
Det är bara rent prat, sa Gunhild med ett litet leende, buntande tidningar i snöret.
Det borde du fundera på. Fånga nu en bra karl, innan det är för sent!
Jag har haft nog med en, svarade Gunhild lugnt. Barnen är min framtid, ingen karl till behövs här.
Och det var sant det hon själv kunde laga, byggde hon, och det andra fixade en granne för några kronor. Frihet, även om den bar på viss ensamhet, vägde tyngre än osäker “trygghet” från någon annan.
1948.
Kerstin var nu tolv och Tyra elva. De hjälpte till hemma, var tysta och förnuftiga, trygga i den kärlek som visade sig i Gunhilds stadiga hand vid matbordet och i den varma ylltröjan på vintern. Och plötsligt, som första ljuset efter en lång grå november, dök farbror Sigvard upp. Gunhild började vissla små visor när hon sopade, skrattade mer, och ibland kunde hon ta en av flickorna i famn sådär utan förvarning det doftade ny och hoppfull vår.
Sigvard kom från stan, för att hjälpa sin gamla mor och renovera hennes ladugård. När Gunhild behövde någon till att laga farstukvisten, erbjöd han sig. Hon var van vid att förklara allt för hemvändande män, men Sigvard var annorlunda; han lyssnade, förstod och arbetade tyst och skickligt.
När det var dags att betala, ville han hellre ha en kopp te än sedlarna, och så satt de där, småpratandes om trasiga tak, närodlade potatis och första frosten. Snart kom Kerstin hem från skolan, diskret och stilla, medan Tyra genast tog tillfälle att prata med den snälle främlingen. Han berättade om sin hund Trofast, om den gången han som pojke hittade ett harspår i snön och Tyra log, för de hade ju själva katten Misse hemma, som hon var så stolt över.
Snart blev Sigvard en självklar del av hushållet, ofta hjälpande, alltid vänlig. Och när hans sommarledighet led mot sitt slut, plockade han ängsblommor och kom för att säga adjö.
Nu måste jag återvända till stan, sade han. Men jag kommer att minnas er.
Gunhild sade inget först, men när han gått rann något oförklarbart hett av saknad genom henne. Ensamheten kom farande inte den gamla, milda ensamheten, utan en iskall känsla av förlust.
När Sigvards mor dog det året kom han åter för begravning.
Jag kan inte slita mig så här varje gång, sade han. Ska du följa mig till stan, eller ska jag stanna här hos dig?
Och så slutade det med att han blev kvar. Gunhild blommade med honom vid sin sida, blev lenare och gladare. När Kerstin sökte in till sjuksköterskeskolan i Västerås, oroade sig Gunhild.
Släpp henne, är hon stark nog, klarar hon sig, tröstade Sigvard. Och Gunhild lät flickan gå.
Kerstin klarade sig väl, men en sommar återvände hon hem, gråtande, och viskade att hon väntade barn.
Det blir inget far till barnet! utbrast hon förtvivlat.
Gunhild var rasande och skamsen, men Sigvard satte sig lugnt med ett glas vatten och log.
Ja, då får jag bli morfar ändå, sade han med munter ömhet, och Gunhild mjuknade till.
Det blev en flicka, som fick heta Maj. Men Sigvard slog snart fast att den lilla skulle kallas Folke, för ett namn han en gång i tiden bestämt skulle följa ett barnbarn. Alla skrattade men Folke fick stanna som lekfullt smeknamn.
Kerstin reste tillbaka till studierna när Maj var liten. Gunhild bytte skift på posten, Sigvard anpassade sitt arbete efter barnbarnet. Tillsammans snurrade de runt Maj, och Gunhild kände, när hon såg blöjbytena och den vaggande rösten från Sigvard, att livet gett henne en andra chans.
När Tyra såg allt detta, frågade hon en gång sin mor:
Var du likadan med oss?
Nej, livet var annat då. Jag var hård och trött. Men nu, med honom och Maj eller Folke får jag börja om.
Tyra älskade sin systerdotter, men begrundade länge varför Kerstin kunnat släppa henne så lätt.
Åren gick. Maj växte upp omgiven av mormor och morfar, med tryggheten rotad i Hjortmyras gamla stuga, doften av nybakat bröd, äppelträdens skuggor och det alltid tillitsfulla leendet från Sigvard. Då och då ville Kerstin ta hem Maj till sitt nya hem i Västerås, nu när hon fått tvillingar, men Gunhild tog till slut ton för första gången på decennier.
Maj blir här hos oss.
Sigvard biföll:
För henne slåss jag med vem som helst.
Och Maj, hon grät inte ens när hon stannade.
Hon gick ut skolan i Hjortmyra, läste vidare i Uppsala men återvände varje sommar till barndomshemmet. Hon arbetade i trädgården, satt på farstukvisten tillsammans med de gamla och lyssnade på deras stillsamma berättelser om förr, såg hur de såg på varandra blickar fyllda av stilla kärlek och ömsint förståelse.
En sommarkväll, när himlen brann över åkrarna, frågade Maj:
Morfar, har du aldrig ångrat att du lämnat staden för “landsbygdens tystnad”?
Sigvard log och drog Gunhild intill sig.
Landsbygd? Det här är hem. Rötterna finns inte där man föds, utan där hjärtat till sist har funnit vila.
Gunhild slöt sin hand om hans och lät sin sällsynta, vackra leende ljusa upp hela hennes ansikte.
Du ser den där stora solrosen vid grinden, sade hon mjukt. Även en blomma kan finna sitt solsken sent, även om man trodde blomningen redan var förbi.
Maj såg på dem, de två gamla, sammanväxta som två slitstarka solrosor, och visste att deras största arv var just detta: den tysta, segrande styrkan i en oväntad och oövervinnerlig kärlek. Hem var inte huset eller jorden, utan denna förmåga att vänta, att vårda och att börja om. Och hon förstod då att var än livet tog henne, skulle hennes hjärta alltid slå starkast här, där hennes rötter funnit fäste bland solrosor, nybakat bröd och minnen av ett väntande solsken.
