Du, när jag jobbade som en vanlig anställd, som folk gör mest slet för en låg månadslön, då älskade plötsligt alla mina släktingar mig. De bjöd in mig till varje julbord, påskmiddag, kräftskiva och allt däremellan. Behövde jag hjälp, då ställde de alltid upp.
Men till slut tröttnade jag på att bara gå runt i samma ekorrhjul. Jag ville göra något eget, starta mitt eget företag från grunden men plånboken gapade tomt, och det fanns inga sparpengar. Mamma och pappa gick bort i en bilolycka när jag var nitton, så det fanns liksom ingen hjälp att få hemifrån heller.
Min faster Vera hade gift sig med en rätt förmögen gubbe. Tänkte att hon kanske kunde stötta mig, bara så att jag fick chansen att komma igång. Men där hade jag fel.
Faster Vera menade att eget företagande är för riskabelt, hon vågade inte investera sina pengar i mitt projekt. Jag ärligt talat, jag blev inte ledsen. Kan inte klandra henne skulle förmodligen gjort samma sak om jag varit i hennes sits. Det var hennes val, och jag accepterade det. Att ta lån på banken var uteslutet räntorna är så sjukt höga här, det hade jag aldrig haft råd med. Istället fick jag börja på ruta ett: snåla in på allt, åt bara billig pasta och falukorv ett tag, och tog extrajobb när jag kunde. Sparade minsta lilla krona för att kunna satsa på min dröm.
Allt blev tydligare i mitt huvud efter ett tag. Plötsligt såg jag framför mig exakt vilken typ av verksamhet jag ville starta. Jag räknade ut hur mycket som behövdes, vad som skulle köpas, vilka tillstånd, hur mycket pengar jag egentligen måste spara ihop. Jag hade alltid varit målmedveten, men nu blev allt knivskarpt skulle jag backa nu? Nej, aldrig. Jag hade ju drömt om att vara egen sedan jag var liten, och nu fick jag äntligen chansen att bygga upp något själv.
Det enda som sved var de där små pikarna från min faster. Så fort jag dök upp på någon fest så började hon skratta och ropa:
Jaha, minsann, nu kommer vår stora affärskvinna! Oj, oj, vad fint att Sveriges framtid sätter sig vid samma bord som oss.
Sen, när jag faktiskt lyckades öppna min första lilla byrå här i Uppsala, då försvann hela släkten. Framförallt Vera. Men jag gav mig inte, aldrig har jag varit så motiverad. På bara ett och ett halvt år så hade jag startat upp fler kontor, både i närheten och utanför stan.
Så en dag ringer min faster. Då har hennes son precis kommit in på universitetet i Lund, och nu behövde han hjälp både med pengar och boende. Då hade hon dessutom hunnit skilja sig och hade svårt att hitta jobb alls, så hon mindes att jag fanns där och kunde hjälpa till.
Jag tackade nej. Ursäkta, men jag var mitt i att öppna fler kontor på andra håll i landet, det kostade massor. Hennes son var verkligen inte mitt ansvar. Efter det hörde Vera aldrig av sig igen inte för att hon gjort det särskilt mycket innan heller…
Och nu, nu har jag mina kontor runt om i Sverige, allt snurrar på bättre än jag vågat drömma om och Veras kille sitter fortfarande hemma och ugglar i hennes lilla tvåa i Borås. Ingen av våra släktingar vill ta emot honom eller ens hjälpa honom lite grann Vera brände ju alla broar den gången hon försökte använda alla. Så ja, det är väl ungefär så livet kan bli ibland.
