Jag har faktiskt aldrig trott att något sånt här skulle hända mig. Igår fick min man ett rejält vredesutbrott, och jag är fortfarande i chock.
Han har alltid varit så lugn och sansad, och just därför blev hans ilska så otroligt förvånande för mig. Han har aldrig svurit framför mig förut, men igår
Jag har alltid känt mig lyckligt lottad som har en lugn och trygg man. Vi har varit gifta i två månader nu, och innan dess var vi tillsammans i tre år allt kändes perfekt. Han har varit omtänksam, aldrig sagt något elakt till mig, aldrig ens höjt rösten. Vi har knappt ens småbråkat.
Och så plötsligt, igår, ändrades allt.
Han har alltid tyckt om mitt långa, blonda hår, har sagt att det får honom att känna sig attraherad. Men när han såg några av mina hårstrån på soffan igår, blev han riktigt upprörd. Jag fattade först ingenting.
Han började gapa, kallade mig slarvig, sa att jag inte ens kan städa upp efter mig själv! Alla kvinnor tappar ju hår, det är ju normalt!
Sedan började han beskylla mig för att bara gå hemma, att jag inte gör något vettigt alls, att han jobbar hela dagen medan jag knappt ens kan plocka undan efter mig.
Ser jag sånt här igen, blir det direkt skilsmässa! sa han argt och smällde i dörren.
Jag blev verkligen helt ställd. Jag vill ju ha barn med honom, har redan börjat tänka på vårt liv tillsammans när vi blir äldre. Och så säger han att han vill skilja sig bara på grund av ett hårstrå på soffan. Jag brast ut i gråt, och insåg att det här var första gången jag grät på grund av honom. Efter bara två månader som gifta Vad händer nu? Jag kan ju inte bara gå därifrån
Nu vill han inte ens prata med mig. Jag är jätterädd att om jag försöker säga nåt, kommer han kanske att bli våldsam han är så himla arg! Är det verkligen normalt att vara rädd för sin egen man?
Jag törs knappt föna håret längre. Jag går hem med en klump i magen, rädd för att det ska stå en väska med mina saker vid dörren.
Vad ska jag göra, egentligen?
