“Sänk av farmor vid nästa hållplats. Hon förvirrar folk.”
Den där gamla spårvagnen gnisslade och riste som en trött älg med rost i lederna, svävande mellan platser och tider. Morgonen var tyst, men ändå vibrerade vagnens insida av sömniga kroppar, hopträngda med blickarna fast i sina mobiler, var och en instängd i sitt eget rusande sinne.
Vid tredje hållplatsen steg en gammal kvinna på.
Hon var liten och krumm, klädd i en urtvättad mörkblå yllekappa, bärande på en handsydd tygkasse med dalahästar på. Hon tog ett trevande steg in, tvekande, medan spårvagnen började skaka sig framåt så att hon vinglade till. Med båda händer grep hon tag om stången hon verkade hålla sig fast vid världens sista säkra sak.
Kan du inte gå snabbare, damen? muttrade någon bakom henne i ett knarrande göteborgsmål.
Den gamla svarade inte.
Ett steg till. Och ytterligare ett.
Väskan hängde som en sten från hennes arm. Ur kanten stack en bit bröd och en halvliter mjölk från Arla. Ingenting mera.
När hon trasslat sig fram till en sittplats, stannade hon, andades tungt. Hon såg sig omkring. Alla platser var upptagna. En pojke i trasiga jeans och stora hörlurar, en kvinna med röda klackar och sjal, en herre i mörk kostym med datorn stadigt på knä.
Ursäkta kan jag vila lite här, sa hon med tunn röst.
Ingen rörde sig.
Spårvagnen sjönk in i en ny ryckning. Den gamla tanten tappade balansen och greppade ryggstödet på sätet intill. Kvinnan i den röda sjalen vände sig om, irriterad.
Akta dig! Du har smutsat ner min jacka!
Den lilla kvinnan sänkte blicken.
Förlåt mig
Spårvagnsföraren, en ung man med skägg och neonväst, ropade från hytten:
Tant, stå inte i gången! Du gör det rörigt!
Hon nickade.
Jag ska gå av vid nästa
Gå av nu istället! hojtade någon högt.
Ja, ser du inte att det är fullt?! skrek en annan.
Ett dämpat sorl rullade som dimma genom vagnen.
“Varför går gamla människor ens ut”
“Har de ingen?
“De ställer bara till besvär”
Den gamla kvinnan sa inget mer. Med små, trötta steg närmade hon sig dörren. Spårvagnen stannade till vid ett rött ljus i Allén; körsbärsträden svämmade ut genom rutorna, himlen färgades olikfärgad. Då hände det oväntade.
Framdörren slog upp av sig själv. En kontrollant, inlindad i blå reflexjacka och Uppsalamössa, steg på. Hans ögon fastnade på kvinnan som lutade sig mot dörren. Han stelnade.
Mamma?
Vagnens alla andetag stannade upp.
Mannen rusade fram till henne, som om han simmade fram i sirap.
Mamma, vad gör du här? Varför ringde du inte?
Den gamla höjde blicken långsamt. Så försvinnande grå och blank.
Jag ville bara till Skogskyrkogården idag är det pappas dag. Jag ville inte störa.
Kontrollanten svalde tystnaden.
Sen när åker du spårvagn själv?
Sedan jag inte längre vill vara någon belastning.
Vagnen sjöd av elektrisk tystnad.
Kontrollanten sträckte ut sig mot resenärerna.
Vet ni vad den här kvinnan gjorde för trettio år sen?
Hon steg upp klockan fyra på morgonen för att laga min matsäck.
Hon höll mig i liv.
Hon tog min hand till läkaren.
Och idag säger ni åt henne att hon “stör”.
Ingen sa ett ord.
Herrn i kostym reste sig först.
Varsågod, sitt här, tant.
Sedan ännu en, och så ytterligare någon mer.
Den gamla kvinnan satte sig långsamt, med glittrande ögon av tårar.
Ni skulle inte ha besvärat er Jag ville inte vara till besvär
Kontrollanten tog hennes kasse.
Mamma du har aldrig besvärat någon.
Vi har bara glömt vem som höll oss uppe.
Spårvagnen gled vidare, svävande över Vasastans kullerstenar.
Folk satt kvar med huvuden sänkta, tyngda av insikten:
att en dag, kommer även vi vara “för mycket” för någon annan.
Om du sett någon bli förolämpad bara för att den blivit gammal, skriv något.
Dela. En plats erbjuden i tid säger mer än tusen ord.
