Jag är ingen gratis lunchrestaurang! säger mamma när hon öppnar ytterdörren för barnen.
Gunilla Andersson hade planerat en utflykt nu i helgen. För första gången på två år.
Hennes väninna, Margareta Nilsson, hade snappat upp en bussresa till Visby biljetterna var köpta i god tid, Gunilla hade till och med investerat i en ny mössa. En blå, med tofs, som klädde henne väldigt bra, enligt spegeln i hallen.
Klockan åtta på morgonen satt hon med sitt te när det ringde på dörren.
Gunilla blev stående med koppen i handen.
Nej, inte nu igen, tänkte hon. Det ringde igen.
Och igen. Sedan hördes en röst:
Mamma, öppna, vi bär på grejer!
Utanför stod Oskar, hans fru Sara, deras två barn på sju och nio år, och fyra väskor. Det såg inte ut som om de kom för några dagar, utan mer för att övervintra.
Mamma, de har stängt av vattnet hos oss, sa Oskar med allvaret hos någon som berättar om en viktig samhällsangelägenhet. Vi stannar bara ett par dar, det är väl okej?
Gunilla tittade på väskorna. Sedan på barnbarnen.
Kom in, sa hon.
Vad skulle hon annars säga?
Medan barnen tog av sig i hallen och barnbarnen genast satte på TV:n på högsta volym, gick Gunilla ut i köket. Händerna gick automatiskt till kylskåpet. De tog ut ägg, gräddfil, lök. Huvudet snurrade kring den där bussen som skulle gå klockan tio, kring den blå mössan med tofsen som hängde på kroken och som inte heller idag skulle få följa med ut.
Klockan tio över tio ringde Margareta:
Gunni, var är du? Bussen går om fem minuter!
Maggan, jag kan inte. Barnen har kommit.
Paus.
Igen?
Igen.
Margareta suckade så djupt att det säkert hördes hela vägen till Gotland.
Halv elva ringde det på dörren igen. Den här gången var det dottern Karin. Trettiosju år, nyskild, med weekendbag och uppsynen hos någon som brådskande behöver mammas mat och råd, fast ändå bara skulle titta förbi en kort stund.
Kom in, sa Gunilla.
Och började steka köttbullar.
Det är inte första gången. Inte andra. Inte femte heller.
Gunilla Anderssons barn dyker upp då och då. Oskar kommer när de stängt av något hemma eller när han och frun har en liten kris som ska ridas ut. Karin kommer oftast utan särskild anledning. Sätter sig bara på tunnelbanan och åker.
Gunilla är van. Men ändå går hon ut i köket.
Det finns en sorts människor vars fötter nästan själva går mot spisen. Gunilla är en av dem. Fyrtio år i skolbespisningen har satt sina spår Pavlov själv hade varit imponerad. Mycket folk då ska de ha mat. Är det tomt kommer någon snart. Händerna skalar potatis innan huvudet hunnit bestämma om det behövs.
Till lunch står tre kastruller och en stekpanna på spisen.
Potatis. Köttbullar. Och någon sorts soppa av det som fanns hemma.
Barnbarnen har förflyttat sig från soffan till mattan och spritt ut lego över hela golvet. Oskar pratar i telefon, vandrar runt som en halvtidsminister. Sara ligger på sängen och läser. Karin sitter vid köksbordet och berättar om sitt ex han som hon skiljde sig från för två år sedan och fortfarande pratar om så fort tillfälle ges.
Kan du tänka dig, mamma, han skrev igår. Igen. Vad vill han? Skriver att han saknar mig. Mamma, lyssnar du ens?
Jag lyssnar, vännen, säger Gunilla och rör i soppan.
På sitt sätt lyssnar hon.
Vad tycker du, mamma? Ska jag svara eller inte?
Ingen aning, Karin.
Men mamma! Du gör alltid så här. Jag frågar dig och du bara skakar på huvudet.
Gunilla svarade inte. Hon skummade buljongen. Det krävde hennes fulla koncentration.
Klockan tre hade Oskar ringt klart och tittade in i köket:
Blir det snart köttbullar?
Jag steker.
Vi har knappt fått i oss frukost. Bara en kaffe på vägen.
Gunilla nickade.
De åt högljutt. Barnbarnen ville inte ha soppan. Ville ha köttbullar. Köttbullar utan lök. Karin ville utan bröd för hon började om på dieten. Oskar bad om mer. Sara kom ut från sovrummet, tittade på bordet och sa att hon egentligen inte var hungrig, men en köttbulle kan man väl ta.
Efter maten la sig Oskar på soffan. Karin gick för att duscha. Barnbarnen spred ut lego i ett annat rum.
Gunilla diskade och såg ut genom köksfönstret. På bänken utanför satt grannfrun Elisabet Lund som Gunilla brukar gå stavgång med på onsdagarna. Elisabet satt i solen. Lugnt. Utan köttbullar. Utan disk.
Gunilla suckade och tog sig an nästa kastrull.
Framåt kvällen, när soppan var slut, disken diskad och köksgolvet torkat efter barnbarnens dammsugning, satte sig Gunilla på pallen för att vila. Då dök Oskar upp i dörröppningen.
Han var välmående, mätt, i skrynklig t-shirt.
Mamma, finns det några köttbullar kvar? Jag tar gärna en till.
Gunilla såg på sin son.
Det fanns köttbullar. Tre stycken, i en tallrik under ett lock. Gunilla hade sparat dem till sig själv hon hade knappt hunnit äta något alls idag.
Men sonen tittade bara på henne. Och nu hände något.
Gunilla Andersson såg på Oskar. Tänkte på den blå mössan med tofsen som hängde i hallen. På Visby hon aldrig fick se. På bussen som gick klockan tio utan henne. På Margareta, som nog vandrar bland ringmurens gator och fikar på en gotländsk bakelse just nu.
Hon tänkte på det. Och på köttbullarna.
Mamma? upprepade Oskar. Hör du?
Gunilla ställde ifrån sig sin temugg.
Tog av sig förklädet.
Slog försiktigt ihop det. Låg det över stolsryggen.
Vid bordet satt Karin och skrev på mobilen. Från vardagsrummet hördes TV:n barnbarnen hade satt på tecknad film på hög volym, och någon skurk skrattade ondskefullt så det ekade i hela lägenheten. Oskars fru Sara gick förbi på väg till badrummet och tappade handduken på golvet utan att bry sig.
Handduken låg kvar i hallen.
Mamma? Oskar gungade nervöst på fötterna. Vad är det?
Och då sa Gunilla det.
Med lugn röst, som någon som länge vetat vad hon borde säga men skjutit på det, tills nu när det inte finns något mer att skjuta på.
Jag är ingen gratis lunchrestaurang. Och inget hotell heller.
Det blev tyst i köket. Till och med skurken i barnprogrammet tystnade.
Karin såg upp från mobilen.
Oskar gapade.
I morse, sa Gunilla, skulle jag åkt på resa. Till Visby. Med Margareta och Elisabet. Biljetten köpte vi i februari. Jag köpte en mössa, blå, med tofs. Den hänger i hallen. Kan kolla om ni inte tror mig. Bussen gick tio. Halv nio ringde du, Oskar, på dörren med familjen. Elva kom Karin.
Alla teg.
Jag kom aldrig iväg, fortsatte hon. Jag gick till spisen. För så gör man alltid. Barnbarnen vill ha köttbullar, Sara är på diet, ni måste äta.
En paus.
Fast jag har också ett liv, sa Gunilla. Det tänker ni inte på. Jag klandrar er inte ni är vana. Jag har själv gjort er vana. Men idag orkar jag inte.
Orkar inte vad? viskade Karin.
Laga mat. Serva.
Oskar såg på sin mamma som om hans hela världskarta ritades om mitt framför honom. Det gick långsamt, knarrande, som en gammal byrå mot trägolvet.
Mamma, vi menar inte illa.
Det vet jag, Oskar. Det är nästan värre. Om ni menade illa skulle ni veta om det nu gör ni det av vana. Som när man öppnar kylskåpet. Något finns säkert där. Sen stänger man och går vidare.
Barnbarnen såg ännu på TV. Skurken skrattade igen. Sedan försvann han.
Gunilla tog väskan som stått packad sedan morgonen. Tog kappan från kroken. Den blå mössan med tofsen.
Vart ska du? Oskar stod orörlig.
Till Margareta. Hon ringde. De är hemma, dricker te, ser på foton. Ville att jag skulle komma.
Och middagen? sa Oskar, och insåg direkt att han sagt fel.
Gunilla såg länge på sin son. Med den där särskilda blicken som får vuxna män att plötsligt känna sig som femteklassare.
Det finns ägg, makaroner, ost i kylskåpet, sa hon. Bröd står där. Ni har händer. Spisen är inte en rymdraket ni klarar det.
Tog på kappan. Knäppte knapparna. Mössan på.
Rättade till tofsen. Gick ut.
I lägenheten blev det fyra vuxna, två barn, orörd stekpanna och tre köttbullar under lock som Gunilla lagt undan till sig själv vid lunch.
Handduken låg fortfarande kvar i hallen.
Oskar stod där en stund.
Sedan tog han upp den.
Gunilla Andersson var tillbaka strax före elva.
Hos Margareta var det trivsel. Te med mynta, gotländska saffransskorpor i påse, bilder på mobilen ringmuren i kvällssol, saluhallen, Elisabet som skålar med fläderdryck men låtsas det är vatten. Gunilla såg på bilderna och tänkte att hon ska åka nästa gång. Margareta vet redan om nästa bussresa.
Den blå mössan låg på soffan bredvid. Gunilla hade till slut fått den på sig. Inte till Visby, men ändå iväg.
Nyckeln gled lätt i låset.
Det var städat i hallen. Barnens stövlar stod prydligt mot väggen. Handduken var borta.
Gunilla hängde av sig kappan. Gick genom hallen.
I köket brann lampan.
Hon stannade i dörren.
Oskar stod vid diskhon och tvättade en kastrull, koncentrerad som någon som gör det för allra första gången, men som verkligen vill göra rätt. På spisen stod ännu en kastrull senare skulle Gunilla upptäcka att någon kokat makaroner, lite överkokta men ändå. Tallrikar fanns, staplade, diskade.
Karin satt vid bordet.
Barnbarnen, av tystnaden att döma, sov redan.
Oskar hörde stegen, vände sig.
Tvekade.
Mamma, vi har aldrig tänkt på att det är tungt för dig, sa han.
Gunilla såg på kastrullen i hans händer. På tallrikarna. På Karin.
Inget särskilt.
Men Gunilla Andersson, som i hela sitt liv lagat mat åt andra utan att vänta tack, kände plötsligt hur ögonen sved. Det var märkligt egentligen. På grund av en kastrull.
Sätt dig, mamma, sa Karin. Vi har sparat till dig.
På bordet stod en tallrik. Under lock. Till henne.
Gunilla slog sig ner.
Lyfte på locket. Makaroner med ost. Lite klibbiga, lite svala. Osten i stora bitar uppenbart snabbt rivet.
Hon tog en gaffel.
Och faktiskt de var de godaste makaronerna på många år. Vad annat kunde man säga?
