Det här hände för ungefär ett och ett halvt år sedan, mitt i smällkalla vintern, när min son bara var fem månader gammal. Min mans bror ringde och undrade om han och hans flickvän kunde bo hos oss en vecka. Hur sjutton skulle jag kunna tacka nej? Visst blev jag inte direkt överlycklig barnet var nykläckt, jag sov knappt, åt i princip stående, och släkten ja, den är allt annat än diskret. Men jag tänkte att det kanske kunde vara lite hjälp någon att prata med över en kopp te, om inte annat.
De dök upp, givetvis tomhänta. Inte ens en skallra till barnet, liksom. Hemma hos oss är det lag på att aldrig komma till småbarnsföräldrar utan åtminstone en påse bullar, så jag blev lite förvånad, men tänkte att dessa tider kanske är annorlunda.
Tydligen var de i Stockholm på “ärenden”, men exakt vad de pysslade med var höljt i dunkel.
Jag blev hushållerska deluxe, lagade middagar och städade som om jag tävlade om fru Svensson-priset. Under den veckan hann jag lära känna dem väldigt väl ja, åtminstone deras favoriter på Netflix. För under hela besöket erbjöd sig flickvännen inte att hjälpa till med varken barnpassning eller disk inte ens när jag simultant dammsög och vyssjade bebis.
Varje dag gick hon ut på stan för att “fixa saker”, han låg och sov till lunch, min man var på jobbet och jag snurrade runt med moppen och en unge på höften. Vid hemkomst placerade hon sig direkt i soffan, slängde upp fötterna och lät sig underhållas av TV4 Play tills det blev kväll.
Utomhus var det snöslask som självaste april i Malmö, så jag skurade golvet fler gånger än jag kunde räkna, samtidigt som gröt, välling och barn tvättades och mat trollades fram.
På tredje dagen nådde tålamodet en monumental ny svensk bottennotering. Jag tog upp det med min make; han ryckte på axlarna så som bara svenska män kan, Nja, det där är nog bäst att ni tjejer löser själva. På fjärde dagen, när maken kom hem, kilade paret iväg till bion och roade sig kungligt.
Vi andra lagade ihop något snabbt, åt, och lagom till städningen var avslutad, ramlar de in med famnen full av folköl och snacks (men självklart inte så mycket som en dammsugare eller en prinsesstårtbit till ammande morsan).
Det lyckliga paret, proppmätt, spatserade sen ut för mer film och ringde min man för att dra med honom ut. Det var droppen, så jag drog flickvännen åt sidan och sa:
Ursäkta, men kunde du inte erbjuda ett handtag ibland? Jag har en liten bebis och är dödstrött. Du kan väl åtminstone skala potatis till soppan eller nåt?
Tycker du att du ska bestraffa mig nu eller? Rättvist är det då inte! Jag är jättetrött faktiskt. (Jaså? Förskräckligt uttröttande att ligga på soffan, verkar det som…)
Men vännen lilla, du är i mitt hem nu. Det är du som är min gäst, inte tvärtom.
Nä, nu får det vara nog med gnäll!
Du vet vad? Packa dina prylar och gå hem!
De packade sina väskor och försvann. Och jag? Ja, jag grät av både ilska och besvikelse länge efteråt.
Vad tycker ni är det så här man gör när man bor hos någon i Sverige, eller blev jag bara den eviga svenska doormaten?
