Jag är svärdottern vanlig, helt vanlig, med ett arbete som sträcker sig från gryningen till sena kvällar och utan någon kunglig krona på huvudet. Min man och jag bor i vår egen lägenhet i Göteborg, en lägenhet som vi själva har byggt upp med bostadslån, el och vattenräkningar och långa arbetsdagar.
Min svärmor bor på landet, i en liten by i Västergötland, och där lever även min svägerska. Allt skulle ha kunnat gå bra om de inte bestämde sig för att vår lägenhet skulle bli deras helgparadis. Till en början lät det bedårande ut:
Vi kommer förbi på lördag.
Bara för en kort stund.
Vi är ju släkt.
Ja, kort stund betyder övernattning; kommer förbi betyder med väskor, tomma kastruller och ögon som väntar på en festmåltid.
Varje helg blir samma scen: jag rusar från jobbet till affären, lagar, tvättar, dukar upp, ler, och sedan, långt in på kvällen, diskar och städar. Svärmor sitter och kommenterar:
Varför är inte salladen med majs?
Jag föredrar en rejäl biffgryta.
Så gör man inte på landet.
Svägerskan hakar på:
Åh, jag är så trött efter resan.
Finns det ingen efterrätt?
Och aldrig hörs ett tack eller ett kan jag hjälpa till?.
En dag får jag nog och säger till min man:
Jag är ingen hushållerska, och jag vill inte varje helg ha er familj som gäster.
Kanske vi faktiskt måste göra nåt åt det.
Det var då idén slog mig.
Nästa gång svärmor ringer:
Vi kör upp på lördag.
Åh, vi har redan planer för helgen svarar jag lugnt.
Vilka planer?
Egentligen inga.
Och vet du vad? Vi körde faktiskt iväg, men inte till planerna utan till svärmor. På lördagsmorgonen står vi framför hennes trädgård. Svärmor öppnar dörren och stannar helt förskräckt.
Vad i…?!
Vi kommer på besök. Bara för en kort stund.
Du måste ju säga i förväg, jag har inte lagat nåt! Vet du hur dyrt det är att ta emot gäster?!
Jag tittar rakt på henne och svarar med lugn röst:
Ser du, så här lever jag varje helg.
Så du vill lära mig en läxa?! Så arrogant!
Ropet ekade så högt att grannarna stirrade, och vi fick skynda oss hem igen.
Och vet du vad som är mest fascinerande? Sedan dess har det inte kommit någon oväntad besök utan inbjudan. Inga fler vi kommer förbi och inga helger fulla av köksarbete för mig. Ibland måste du bara visa folk hur det känns att stå i dina skor för att bli hörd.
Tror du att jag gjorde rätt? Vad skulle du ha gjort i en liknande situation?
Vänner, om ni vill läsa fler av våra berättelser lämna en kommentar och glöm inte att gilla. Det inspirerar oss att fortsätta skriva!
