Istället för mig själv
Styvmor såg mycket väl att Lova inte ville gifta sig med änklingen, och inte alls för att han hade en liten dotter eller för att han var äldre, utan mest för att hon var för att uttrycka det milt livrädd för honom. Hans isande blick gick rakt igenom märg och ben, så pass att man nästan förväntade sig en pil skjuten ur ögonen rakt mot hjärtat.
Lova sänkte alltid blicken mot mattan det klassiska svenska bondtricket och lyfte den inte förrän tårarna redan började samlas i ögonen. De rann, förstås, som vårfloden nedför hennes röda kinder. Händerna skakade, och de små knutna nävarna ville helst få slå både styvmor och den förslagna brudgummen på käften.
Men tungan, den förbannade förrädaren, sa: Jag går väl då.
Just så, ja! Vad har du att klaga på? Till den gården, till den där karln, till en sådan husbonde det är nästintill o-svenskt att tacka nej! Han pysslade om sin första hustru som om hon var en antik vas från Gustavsberg, det kan jag lova! Hon var sjuklig, hostade jämt, och han bar nog hem halva Apoteket AB till henne. Hon tog ett steg ut, han tog tre. När hon pustade som en gammal vedspis omfamna han henne och viskade lugnande inte som din far, han gormar ju som en älg på höstrusket.
Under hela hennes graviditet syntes hon knappt till. Låg till sängs, och efter födseln gick han upp VARJE natt till barnet själv, medan hon långsamt försvann bort. Ja, så sa hans mor i alla fall.
Men du, du är ju frisk som en fjällko, du! Han sätter dig direkt i finsoffan. Du kan ju allt; skära hö och slå med lien, spinna och väva. Vad ska du med nån ungkarl till? De är lynniga och har inte ens bestämt sig om de vill ha Ärtsoppa eller Falukorv till middag. Nä, den här karln, honom känner vi. Vilken lycka för dig!
Jag slår ihop några droppar hembränt, så blir det en stillsam kväll ingen borde dansa på de dödas bekostnad. Han sa också att du inte skulle bekymra dig om någon hemgift: Hemmet är redan fullt, det behövs inget mer. Var hans slutsats.
Fredrik gifte sig första gången för kärlek trots att Vera var späd och sjuklig och mor hans himlade med ögonen och sa att han behövde en riktig kvinna, inte någon vissen tulpan. Men han stod på sig kärleken vet du och ingen kunde ändra på det.
Ryktet i byn gick, förstås, att Fredrik var förtrollad. Bara en förhäxad svenskbonde skulle frivilligt förvandla sitt liv till en plats för lidande och ständig VAB. Doktorn fastslog krasst att Veras lungor var svaga; varje förkylning blev till lunginflammation, och det därifrån kunde man bara gissa.
Fredrik hoppades, i sann svensk envishet, att det gick att älska bort döden ur huset om han bara vårdade henne tillräckligt ömt, försvann sjukdomarna. Först gick allt faktiskt riktigt bra. Nygifta och lyckliga lekte de Carl Larsson-motiv till vardags: skratt och kaffe på sängen.
Men så blev Vera gravid, och då verkade hela hennes inre vändas ut och in. Hon blev sådär vidrigt trött och svag; kunde varken tvätta, mjölka kossan eller ens kamma sitt fina, långa hår.
Doktorn sa: Sån där graviditetsgrej när barnet är ute blir hon stark. Fredrik fortsatte att vårda henne ömt och tålmodigt, men hans mor suckade dagligen att han gift sig med en börda, inte en hushållerska. Han vaktade sin fru som en hök och blev till och med ovän med sin mor.
Vera födde en flicka, och Fredrik hoppades på att lyckans tid var tillbaka. Och jovisst, muren av glädje återvände men bara till låns. En förkylning blev Veras fall; hon blev aldrig stark igen.
Till slut åkte hon in på sjukhuset, och läkaren svenskt krasst: Lungorna hänger knappt ihop.
Alla förstod; Vera själv mest av alla. Hon höll masken så gott hon kunde och log ett ansträngt leende, men ögonen darrade av rädsla för morgondagen för dottern.
Det var som om blicken bad honom att minnas henne så, leende och glad. Hennes tunna armar, insjunkna bröst, spetsiga skulderblad allt viskade att döden dansade bredvid.
Vera bad tillslut att Fredrik skulle lyssna till hennes sista önskan:
Inte ens Gud på svensk himmel kan bryta sina egna planer. Vår kärlek orkar inte längre jag är trött nu, trött på smärta och oro. Förlåt mig, för både dig och flickan. Jag är född till elände och verkar bara föra det vidare…
Fredrik greppade hennes varma händer och kysste dem. Han förstod på hennes tunga, hackiga andetag att det var bråttom nu.
Hon stapplade sig fram till det avgörande:
Gift dig med Lovisa, hon blir en god fru, du är en bra make, och hon blir en utmärkt mor till vår flicka. Hon har haft det tufft med sin styvmor, halvsyskon och sin snusande fyllbult till far. Jag vet det och mamma, hon har örnögon och har sett det mesta.
Lova är snäll, flitig, tålmodig. Hon kommer inte att göra flickan illa, och dig ska hon kunna älska. Men var mot henne som du var mot mig. Behandla henne som om det var jag som satt i hennes kropp. Förlåt för de orden, men inte bara mina lungor är svarta nu, hela min själ är grå av oro för flickan. Men din väg, Fredrik, den är också redan ritad av högre hand.
Men glöm inte gör flickan illa, då kommer min förbannelse till dig från andra sidan! Sista orden tryckte hon fram med den sista styrkan, kramade hans hand hårt.
Fredrik grät, och tårarna skymde hans frus bleka ansikte. Han kände hur hon försvann bort, men handen höll ett tag hårt kring hans.
Efter en tid, då sorgen börjat kännas mer som en vante än en istapp, följde Fredrik Veras sista önskan och friade till Lova.
Styvmor hade fått tips av Fredriks svärmor, som ville sin dotterdotter en god mor. Hon var själv skröplig, trodde inte att hon skulle leva så länge till, och ville att barnbarnet och svärsonen skulle hitta nytt hopp.
Hon visste precis genom vilka drivel han tvingats vandra och hon skulle gärna klappat honom lite på ryggen och bett vädergudarna om tur till honom.
Frieriet gick igenom i ett slags halvt rus. Fredrik såg att både han och hans dotter saknade en riktig husmor i huset, och beslöt där och då att uppfylla Veras sista önskan. Han började hålla ögonen öppna på Lova och upptäckte att hon i tysthet liknade Vera samma fina fläta, samma leende, samma gång.
Han ville ibland bara gå fram och ge henne en ordentlig svenskbjörn-kram och vara tyst en stund, så lika var hon. Lova å sin sida visste inte riktigt varför hon tackade ja. Kanske var hon trött på att städa styvmors hus, eller på att skydda sin far från morsk fylla och systrarnas stickiga kommentarer. Kanske tyckte hon synd om Fredriks dotter?
Oavsett anledningens djup, förstod hon nu att det väntade henne ännu en prövning: att älska Fredrik och bli älskad.
Efter frieriet tog Fredrik hem Lova till sig så att hon kunde träffa dottern utan den överdrivet glada styvmor som såg det hela som att bli av med en dragig kossa.
Lova och Fredrik sa inte mycket till varandra när de var själva, men Lova lade märke till att Fredrik inte alls var butter som ryktena sa, snarare vänlig och omtänksam. Han frågade till och med uppriktigt om det fanns nån pojkvän i bilden om så, skulle han gå åt sidan direkt! Om hans frus sista önskan sa han ingenting.
Huset chockade Lova så städat och ordnat! Mängder av hemgjorda möbler, broderade tavlor i snidade träramar, släta trägolv och fönstret blänkande så att man misstänkte att tanten dödat en halv skog av björkar för att få till det.
När Linn Fredriks dotter såg Lova, började hon le blygts och gick genast och hämtade sina leksaker och bjöd in henne i sitt rum. Hon snuddade Lova på handen, log nyfiket och ville leka. Lova, förvånad över barnets värme, kramade flickan då och då och slätade hennes hår.
Om jag gör en fläta på dig, blir du min egen prinsessa! föreslog hon och Linn strålade.
Fredrik betraktade dem, och något varmt och blött rann genom hans svenska själ. Hans oro för hur Linn skulle ta emot Lova började tina.
Linn hade varit sådan där hemmabarn hennes hela värld var pappa, mamma och mormor, och en extra gnällig farmor därtill. Hon frågade ideligen efter mamma, kikade i fönstret och rusade mot dörren vid minsta ljud i hopp om att mamma kommit hem.
Fredrik hade försökt förklara, men knappt fyraåriga hjärtan behöver inte höra sanningar, de behöver en mjuk och varm mamma.
Själv förstod Fredrik att han aldrig kunde ersätta en mammas mjuka hand, aldrig värma lika innerligt och aldrig viska lika tröstande och var rädd att hoppas för mycket på Lova.
Men när han såg Linn snörpa på munnen och nästan börja gråta för att Lova var på väg hem, då först då insåg han att han nog vågade.
Linn tog Lova i handen och drog med henne till sängen, började puffa kuddarna i ordning och hoppade, överlycklig, högst upp på sängen.
Lova mindes hur hennes egen styvmor kom till huset, hur hon ständigt blev anklagad för matrester och fick smyga till sig godis, hur hon alltid fick systrarnas urväxta klänningar och sopade upp efter deras matfester. Hon kom ihåg pennalismen med brödskivan och flaskan, sina egna trasiga kläder och pappa som sov på köksgolvet efter för många folköl
Hon minns också styvmoderns vresighet och förbannelse i dörren, och blev rörd över lilla Linn, där hon stod så uppenbart glad att ha en vän.
Lova kramade flickan hårt och la sig bredvid henne, och flickan somnade snabbt och lyckligt. Fredrik, upprymd över lyckan, visste inte vad han skulle göra med sig själv, där han satt över en kopp svagt örtte.
Lova fick inte ens gå hem. Nej minsann. Nu låter man inte hustrun knalla tillbaks till styvmodern hon har ju en egen plats att sova på nu. Där hon behövs.
