Jag kan inte bli din mamma och jag kan inte älska dig – men jag kommer att ta hand om dig, och du ska inte bli ledsen. Du kommer ändå få det bättre hos oss än på barnhemmet. Idag var en tung dag. Ivan begravde sin syster. Visst, hon hade sina brister, men hon var ändå hans syster. De hade inte setts på nästan fem år – och så hände denna tragedi. Viktoria gjorde sitt bästa för att stötta sin man och försökte ta på sig det mesta av ansvaret. Efter begravningen återstod dock en minst lika viktig fråga. Irina, Ivans syster, hade lämnat efter sig en liten son. Och alla släktingar som samlats för att ta farväl av Irina lade direkt ansvaret på Irinas lillebror. Vem, om inte den biologiska morbrodern, skulle ta hand om pojken? Ingen ifrågasatte det – det var helt enkelt det rätta beslutet. Viktoria förstod situationen, och hon hade inget direkt emot det, men det fanns ett “men”. Hon hade aldrig velat ha barn. Varken egna eller någon annans. Det beslutet tog hon för länge sedan. Hon erkände det ärligt för Ivan innan bröllopet, men han tog det ganska lättvindigt. Och vem tänker på barn när man knappt fyllt tjugo? Nej är nej, vi lever för oss själva, så bestämde de för tio år sedan. Nu måste hon ta emot ett helt främmande barn. Hon hade inget val. Ivan skulle aldrig gå med på att låta sin systerson hamna på barnhem – och Viktoria skulle inte våga ta upp den diskussionen. Hon visste att hon aldrig skulle älska barnet och än mindre kunna ersätta hans mamma. Pojken var ovanligt mogen för sin ålder och Viktoria bestämde sig för att tala klarspråk med honom. — Vlad, var vill du helst bo – hos oss eller på barnhemmet? — Jag vill helst bo hemma, själv. — Men du får inte bo ensam, Vlad. Du är bara sju år, du måste välja. — Då hos morbror Ivan. — Okej, du får följa med oss, men jag måste vara ärlig med dig. Jag kan inte bli din mamma och jag kan inte älska dig – men jag kommer att ta hand om dig och du ska inte bli ledsen. Du kommer ändå få det bättre hos oss än på barnhemmet. När det formella var ordnat kunde de till slut återvända hem. Viktoria tänkte att efter deras samtal skulle hon slippa spela den omtänksamma tanten för pojken, nu kunde hon vara sig själv. Mata, tvätta och hjälpa med läxorna var inga problem, men att ge av sin själ – nej, det gick bara inte. Och Vlad, han glömde aldrig för en sekund att han var oälskad och att han måste sköta sig för att inte bli ivägsänd till barnhemmet. Hemma fick Vlad det minsta rummet. Men först behövde allt göras om för honom. Valet av tapeter, möbler, dekoration – det älskade Viktoria. Hon kastade sig med entusiasm in i att fixa barnrummet. Vlad fick välja tapet, men allt annat valde Viktoria. Hon snålade inte med pengarna, hon var aldrig girig – hon bara gillade inte barn, så rummet blev vackert. Vlad var jätteglad! Synd bara att mamma inte kunde se hans nya rum. Om bara Viktoria kunde älska honom. Hon var snäll, godhjärtad – bara inte förtjust i barn. Vlad tänkte ofta på det innan han somnade. Han kunde glädjas åt allt – varje liten detalj. Cirkus, djurpark, nöjesfält – pojken visade sin förtjusning så öppet att Viktoria började njuta av utflykterna. Hon tog själv till sig pojkens reaktioner. I augusti skulle de egentligen till havet, bara hon och Ivan, medan en nära släkting skulle ta Vlad i tio dagar. Men nästan i sista stund ändrade Viktoria planerna. Plötsligt ville hon väldigt gärna att Vlad skulle få se havet. Ivan blev lite förvånad över skiftet, men innerst inne var han glad – han hade blivit riktigt fäst vid pojken. Och Vlad var nästan lycklig! Om ändå bara någon älskat honom. Nåja, han skulle i alla fall få se havet! Resan blev lyckad. Havet var varmt, frukten saftig och humöret på topp. Men allting har sitt slut – semestern tog slut. Det blev vanliga vardagar igen. Jobb, hem, skola. Men något hade förändrats i deras lilla värld, en ny känsla, en nästan omärklig glädje, ett hopp om något magiskt. Och magin kom. Viktoria hade tagit med sig ett nytt liv hem från havet. Hur kunde det komma sig – de hade ju undvikit sånt i alla år. Vad skulle Viktoria göra? Berätta för sin man eller lösa det själv? Efter Vlad visste hon inte längre om Ivan verkligen var “barnfri”. Han älskade att umgås med pojken, lekte och tog honom till fotbollen. Nej, ett stordåd hade hon gjort, men ett till – det var för mycket. Hon tog själv det tuffa beslutet. Viktoria satt på kliniken när samtalet från skolan kom. Vlad hade körts iväg i ambulans, misstänkt blindtarmsinflammation. Allt fick skjutas på framtiden. Hon rusade till akuten. Vlad låg blek och frusen på en brits. När han såg Viktoria brast han i gråt. — Viktoria, gå inte, snälla! Jag är rädd. Var min mamma idag, snälla – bara för en dag, jag lovar att aldrig be dig igen. Han höll hårt i hennes hand, tårarna flödade. Viktoria hade bara sett honom gråta en gång tidigare – vid begravningen. Nu bara rann det ur honom. Viktoria höll hans hand mot sin kind. — Min pojke, håll ut lite till. Snart kommer läkaren och allt blir bra. Jag är här, och jag går inte någonstans. Åh, vad hon älskade honom just då! Denna pojke med sina glittrande ögon – det viktigaste hon hade. Barnfri, vilken dumhet. Ikväll ska hon berätta för Ivan om barnet som kommer. Beslutet kom när Vlad pressade hennes hand ännu hårdare av smärtan. Tio år har gått. Idag har Viktoria ett litet jubileum – hon fyller 45. Det blir gäster och gratulationer. Men nu, med en kopp kaffe, slås hon av minnen. Tiden har gått så fort. Ungdom, tidiga vuxenår – nu är hon en kvinna, en lycklig fru och mamma till två underbara barn. Vlad är snart arton, Sofia tio. Viktoria ångrar ingenting. Jo, en sak – de där orden om att inte kunna älska. Om hon ändå kunde ta tillbaka dem, om Vlad bara glömt eller aldrig hört dem. Efter dagen på sjukhuset försökte hon säga “jag älskar dig” så ofta hon kunde, men om Vlad minns det första samtalet – det vågade hon aldrig fråga honom om.