Jag vill inte bo med er längre! Ingenting duger åt er! Sanna stirrade argt och sårat på sin mamma. Det var en sak när jag var barn: Gå inte dit, gör inte så där, men nu är jag tjugo, mamma! Tjugo. Jag har varit myndig i två år.
Ja, du är myndig, och om du nu inte vill bo med oss, så får du fixa jobb och hyra en egen lägenhet och betala för det själv. Där har du mitt svar, dotter.
Fantastiskt! Sanna fnös. Först ska jag plugga, inte festa, inte springa ute. Sen ska jag jobba och vad händer med studierna då? Spelar det ingen roll? Kan ni inte åtminstone hjälpa er egen dotter lite?
Du är ju så självständig av dig. Du vill aldrig fråga oss om råd, höll pappa med. Så vill du inte att vi ska lägga oss i, kan du börja leva helt på egen hand.
Sanna var förstås inte helt nöjd med det. Mamma tvingade henne aldrig att städa eller laga mat, och pappa betalade räkningarna, köpte mat och satte ibland in pengar på hennes konto. Att bo så var enkelt och bekvämt om bara föräldrarna kunde låta henne vara ifred
Men hennes envishet var omtalad. I släkten gick det historier om att en gammelmormor hade varit hängiven revolutionär. När föräldrarna klagade brukade de påminna om det Sannas upproriskhet låg i generna.
Hon skaffade ett jobb och hyrde en liten etta i närheten av universitetet. Först nu fattade hon verkligen hur det kändes att pengarna inte räckte till. Förut hade hon bara hört sånt i förbifarten: på bussen, när föräldrar diskuterade bekanta, eller på debattprogram på tv det där det finns inte pengar ens för det nödvändigaste.
Hyran tog nästan hela hennes lilla lön, och ändå skulle hon köpa mat, betala SL-kortet och klara resten av utgifterna också. De där festerna hon drömt om hamnade plötsligt långt ner på listan. Hon lärde sig, utan att tänka på det, att värdera det lilla hon tjänat, och en del av föräldrarnas gnäll kändes inte så orättvist längre.
En kväll kom hon hem från jobbet. Framför henne gick två killar och skrålade, de slängde ur sig grova skämt. Sanna skakade bara på huvudet tänk att de aldrig har en vettig tanke.
På trappan till en igenbommad, outhyrd butik satt en gammal dam. Sanna såg henne ofta där. Hon brukade mumla för sig själv, det gick inte att höra vad hon sa. Framför henne stod en plåtburk där förbipasserande ibland slängde en slant. Med Swish och kort hade få folk kontanter numera, men Sanna brukade spara några enkronor till den gamla kvinnan, även om hon själv inte riktigt visste varför. Förr hade hon nog aldrig ens lagt märke till henne.
Men det var svårt att kalla tanten för tiggare. Trasiga kläder och en bucklig burk dolde ändå inte hennes värdighet. Hon nickade tacksamt till varenda en som la ner pengar och satt sedan vidare, tålmodigt på de kalla trappstegen.
När killarna gick förbi fnös de hånfullt, och en av dem sparkade burken så den skramlande rullade iväg och spred ut mynten.
Tanten reste sig mödosamt och började samla ihop pengarna med fumliga händer.
Vad sysslar ni med, dårar! röt Sanna och kastade sig fram för att hjälpa kvinnan.
Killarna skrattade rått, slängde ur sig någon okvädning till Sanna och gick vidare.
Här, ta dem, sa Sanna och räckte över mynten. Och här också. Hon tog fram en tjugolapp och sträckte fram mot kvinnan.
Tack, mumlade hon och såg upp. Hennes ögon var förvånansvärt klara i det här fårade ansiktet. Jag känner igen dig, du brukar alltid lägga några pengar här.
Hon strök över sin tillplattade plåtburk.
Den blev tillknycklad. Får väl leta reda på en ny.
Hennes händer darrade. Sanna tyckte att hon såg allt för trött och svag ut.
Är det långt hem för dig? undrade hon.
Tanten skakade på huvudet.
Ser du femvåningshusen där borta på gården? Jag bor där.
Jag följer dig, sa Sanna och räckte fram armen. Du verkar trött, det blir nog tungt annars.
Hjärtat krånglar. Jag blev alldeles uppriven, svarade hon tungt och stödde sig på Sannas arm. Men jag vill inte ta för mycket av din tid.
På tredje våningen i den lilla lägenheten blev de mötta av katter. Sanna höjde förvånat ögonbrynen det var så många att hon tappade räkningen.
Tolv stycken, förklarade damen när hon såg Sannas reaktion. Jag hade aldrig trott att jag skulle få så många.
Varför har du dem?
Det är inte jag som behöver dem, lilla vän. De behöver mig. Utan mig klarar de sig inte. Kapa och Lussan hittade jag på soporna mitt i vintern, någon hade lagt dem i en påse. Lussan pep, men Kapa var nästan död. Pärlan tog jag från några pojkar som plågade henne, och Rurik bara dök upp utanför butiken. Fanny fick ungar nere i källaren, jag tog in hela kattfamiljen så de inte skulle förgiftas Tror du jag förlorat förståndet?
Nej, verkligen inte, blev Sanna generad. Det är bara så många, bara. Det kostar ju att mata dem alla.
Därför sitter jag ute och tigger, svarade kvinnan.
Sedan dess blev de vänner. Det låter märkligt, men Sanna kunde inte längre gå förbi och låtsas som ingenting. Hon besökte Ingrid Valborg, som kvinnan hette, lite då och då. I sociala medier berättade hon om tanten och katterna, och till Sannas förvåning började vänliga kommentarer och erbjudanden om hjälp trilla in bland allt hårt och vasst. Med tiden blev de fler.
Sanna, frågade pappa med oro varför sysslar du med det där? Du har ju aldrig varit särskilt förtjust i djur.
Pappa, det är inte djuren egentligen. Vi pratade aldrig om sånt hemma. Jag har aldrig ens frågat om vi kunde skaffa en katt eller hund. Kanske för att jag trodde ni aldrig skulle säga ja. Men nu varför egentligen?
Hon tystnade och la till:
Ingrid Valborg är annorlunda. Hon sa att katterna inte behöver henne men att de skulle dö utan henne. Det är sant, pappa. Utan henne hade de varit borta sen länge.
Men måste du ta hand om allihop då? sa mamma uppgivet. Sanna, titta själv, de är så många.
Nej, det kan inte alla, suckade Sanna. Jag skulle nog inte klara det. Men att hjälpa lite grann, det är faktiskt inte svårt.
Inte svårt? ropade mamma. Du har själv sagt att du inte har pengar så det räcker, och att vi oftast hade rätt. Och nu ger du bort pengar till en främling! Sanna, du ser väl att tanten luras!
Mamma, jag står för vad jag sagt. Men Ingrid Valborg lurar ingen. Om jag inte skrivit om katterna på min sida, hade ju ingen fått veta.
Sanna, du är fortfarande ett barn.
Nej, mamma. Jag har min egen vilja. Jag tvingar er inte att gilla dessa katter, och inte att hjälpa till heller. Men för mig blev det så här. Jag träffade en människa och förstod att hon lever så annorlunda än både ni och jag själv hade tänkt mig att göra.
Vadå, tänker du sitta ensam med en massa katter sen? utbrast pappa. Såna kallades förr gamla ungmör! De som aldrig gifte sig och skaffade katt som sällskap.
Jag tänker inte samla på katter, snäste Sanna. Jag ville egentligen ta en för att hjälpa Ingrid Valborg, men min hyresvärd säger nej. Vi tycker helt olika där. Jag är varken liten eller korkad, jag är vuxen nu. Och jag gör inget fel.
Det gör du förstås inte, suckade pappa. Men dotter, att lägga sitt liv på det här Vi tycker bara det är synd om dig.
Pappa, du ska inte tycka synd om mig. Allt är bra.
Sanna fortsatte att hjälpa Ingrid Valborg. Tack vare kontakterna på nätet hittade de nya hem till fyra av Fannys ungar, de som en gång nästan förgiftades i källaren. Men åtta katter blev kvar med sin gamla matte. De flesta var riktigt gamla och ingen annan ville ta hand om dem och Ingrid Valborg var för fäst vid sina skyddslingar.
Sanna, om det händer mig något lova att du inte överger dem. Jag vet, det är mycket begärt. Men du är den enda jag har, det känns så.
Sanna tvekade att fråga varför kvinnan bodde ensam, men en dag berättade Ingrid Valborg själv, bittert:
Jag kunde också haft ett barnbarn som du Men så blev det inte. Min ende son kunde inte få barn, sen dog han i tjänsten Så det blev bara jag och katterna kvar. Jag kunde inte blunda för någon i nöd.
Så kom dagen. Sanna gick till tanten ingen öppnade. Hon ringde grannen.
Hej! Har du sett Ingrid Valborg? Har hon gått ut?
Sanna? Nej, det tror jag inte. Hon mådde visst inte så bra i morse. Vänta, jag har en extranyckel.
Kvinnan låg där som om hon sov. Ansiktet var slätt och fridfullt, katterna smög omkring och jamade förvirrat.
Herregud, vår Ingrid Valborg har gått bort, mumlade grannen och gjorde korstecken. Sanna brast i gråt hon hade aldrig förut mött döden.
Vad gör man nu? viskade hon hjälplöst.
Sanna, titta! Här på bordet ligger ett brev till dig.
Med tårarna rinnande läste hon de slitna, sneda bokstäverna. Ingrid Valborg hade testamenterat sin lägenhet till Sanna och bett henne ta hand om katterna.
Bara du kan jag be om detta, älskade vän stod det, och tårarna bara fortsatte rinna.
Sanna hade aldrig trott att hon plötsligt skulle tvingas lära sig massor av regler och pappersarbete. Tur ändå att det fanns Nils.
Nils hade hon träffat när hon först skrev om katterna på Facebook. Han var en av de få som skickade stöd och så började de prata och till sist träffas. Nils familj var annorlunda än Sannas de hade alltid haft husdjur, och han älskade djur på riktigt. Han hjälpte till på katthem, ordnade insamlingar på nätet. Tillsammans hade de också ordnat nya hem till Fannys fyra kattungar.
Nils pluggade juridik och hans hjälp var ovärderlig för Sanna när det gällde alla papper.
Sanna, vad häftigt! sa hennes vän Elin när hon fick höra om lägenheten. Nu har du ju eget! Be Nils fixa så katterna hamnar på katthemmet bara!
Elin, hur kan du säga så? Sanna var nästan förskräckt. Jag har lovat Ingrid Valborg att inte överge dem.
Men hon är ju död, hon får aldrig veta! Lägenheten är ju redan din. Du måste vara knäpp som bryr dig om allt det där. Och vad om katterna lever i många år till?
Elin, de får leva så länge de lever. Jag klarar inte att svika dem. Det var någon som litade på mig. De är så snälla, faktiskt.
Du låter som en gammal kärring, skrattade Elin, till och med din pappa kallade dig gamla ungmön! Så länge du har djurparken hemma, kommer ingen vilja komma hit. Och killar får du då aldrig.
Men du vet ju att jag inte har nån.
Och det lär du inte få heller! fnyser Elin. Jag fattar inte dig.
Inte heller föräldrarna var glada.
Lägenheten är bra och så, sa mamma nervöst. Men allt det här känns så overkligt, som i en film. Att ärva något av en främling!
Vad chockar dig? frågade pappa. Tanten var ju galen. Hon lurade dig, tog ett löfte och förstörde hela ditt liv.
Varför förstörde? röt Sanna. Hon menade bara väl.
För katternas skull! skakade mamma på huvudet. Inte för din. Hon ville lätta sitt samvete. Klart hon inte tänkte på det när hon samlade på sig djuren.
Utmattad lämnade Sanna sina föräldrar. Alla var emot henne: de kallade henne dum, de föreslog att hon skulle kasta ut katterna.
Sanna, vänta! Nils hann ikapp henne utanför porten till Ingrids hus. Hej! Jag skulle just till dig. Hur är det?
Nils, tycker du också att jag är dum? frågade hon rakt ut.
Varför skulle jag det?
För katternas skull. Alla tycker att jag förstört mitt liv när jag gått med på testamentet och inte slängt ut katterna. Kanske är det inte för sent att tacka nej till lägenheten?
Tacka nej? Nils såg lugnt på henne. Ingrid Valborg lämnade dem till dig för att hon såg att du är äkta. I alla andra fall hade katterna varit på gatan nu eller avlivats.
Så du tycker jag gjorde rätt?
Ja. Man möter sällan riktigt goda och ärliga människor. Jag är glad att ha träffat dig. Du vet, jag skrev igen om Ingrid, att hon gått bort, och nu har en kvinna svarat att hon vill ta två katter. Det var därför jag sökte dig.
På riktigt? Men Nils, tänk om hon behandlar dem illa?
Hon kommer hit, vi träffas först, du behöver inte oroa dig
När de gifte sig fanns det fyra katter kvar av de tolv hemma hos dem. Rurik fick flytta in hos grannen.
Han har alltid varit min favorit. Så sällskaplig! Skönt att ni är nära, så jag inte blir ensam.
En annan katthanne togs om hand av Nils föräldrar.
De är vana, skrattade Nils. Jag släpade alltid hem djur när jag var liten.
När Sanna kom hem från BB med lille Mårten på armen satt Kapa, Lussan, Pärlan och Fanny prydligt i köket och väntade.
Barnvakterna är uppställda! skojade Nils. Eller vad ska vi kalla dem? Katt-mormödrar?
Hej på er, hälsade Sanna mjukt. Har ni saknat mig? Snart får ni kel, mina lurviga arvtagare.
