Föräldrar oroar sig alltid för sina barn. Ibland känner föräldrar besvikelse över sina vuxna barn. Vilka är de vuxna döttrarna i vår berättelse idag?
Mammans berättelse.
Birgitta har uppfostrat tre barn. Nu är de alla vuxna och lever sina egna självständiga liv. Äldste sonen har en familj och ett jobb utomlands. Han skickar bilder och vykort till högtider. Birgitta sparar alla med värme och plockar ibland fram och tittar på dem.
“Vi längtar efter dig, min son. Kanske kan du komma och hälsa på någon gång? Det vore så fint att få träffa barnbarnen och din fru, skriver hon i ett mejl till honom.
Hennes mellersta dotter är gift med en officer. De flyttar ofta på grund av jobbet. De har en dotter tillsammans. Ibland kommer de på besök. Birgittas man har stor respekt för sin svärson dottern har hittat en bra man.
Den yngsta dottern har inget familjeliv. Märta var gift och fick en son, men maken lämnade familjen. Dottern följde sin mors råd och flyttade in till Stockholm för att hitta ett bättre liv. Där fick hon jobb som sömmerska på en klädfabrik och tog sonen med sig.
Birgitta bestämmer sig för att hälsa på sin yngsta dotter.
“Tror du att du klarar dig själv en vecka?”, säger Birgitta till sin make Klas. “Jag vill åka och hälsa på Märta och se hur de har det.”
Klas skjutsar henne en bit. Det blir tungt att bära alla väskor själv, men hon vill verkligen få träffa sin dotter och barnbarnet. I många timmar sitter Birgitta i ett andraklass tågkupé, förväntansfull. De har inte setts på tre år.
“Mamma, varför ringde du inte innan du kom? Jag jobbar just nu och kan inte möta dig förrän ikväll, säger Märta i telefonen när Birgitta väl är framme.
“Förlåt, jag ville överraska dig!” svarar mamman. “Ska jag vänta här, eller går det bra?” “Det ordnar sig”, svarar dottern. Birgitta väntar men bestämmer sig till slut att ta tunnelbanan hem till Märta själv.
Utanför dörren står hennes barnbarn. Lång, reslig och lik sin morfar som ung.
“Hej på dig, min pojke!” ropar Birgitta och kramar om honom. “Nu räcker det, mormor!” försöker han slingra sig loss. “Varför kom du så tidigt?” frågar den trötta kvinnan. “Jag var tvungen att städa och duka till dig. Jag gick tidigare från jobbet för att laga gulasch och steka pannbiffar.
Birgittas mobil ringer, och hon svarar Klas att allt gått bra, att barnbarnet hjälpt henne hem, och att de nu ska äta middag allihop.
Vid bordet, när Märta serverar soppa, frågar hon: “Vill du ha en pannbiff eller två, mamma?” Birgitta är så hungrig och trött att hon hade kunnat äta tre, men skrattar och säger: “Vi får se, ställ bara fram maten.”
Till slut står en tallrik med fem pannbiffar på bordet. Det blev inte direkt en festmåltid där dottern välkomnar sin mor. Birgitta misstänker att de har det knapert och bestämmer sig för att hjälpa dem ekonomiskt. Under middagen frågar Märta när Birgitta tänkt åka tillbaka. Det känns sårande, men Birgitta svarar att hon kan åka hem redan imorgon om hon är till besvär.
Dagen därpå är Birgitta ensam i lägenheten hela dagen. Framåt kvällen sitter alla i var sitt rum. Sedan går barnbarnet till grannen och Märta ut med sina vänner. Birgitta får sitta själv nästan hela tiden.
Till slut börjar Birgitta känna sig ovälkommen. När hon gör sig klar för att åka hör hon barnbarnet fråga Märta: “När kommer morbror? Vi skulle ju gå på fotboll.
När mormor har åkt, svarar Märta.
Sårad samlar Birgitta ihop sina saker och öppnar dörren utan att ta farväl. Hennes man Klas, som längtat efter henne, kommer för att möta henne vid tåget. Trots all kärlek och omsorg de gav sina barn, visar det sig nu att barnen inte längre behöver sina föräldrar.
