En god kvinna.
Vilken fantastisk kvinna. Vad skulle vi göra utan henne?
Och du ger henne bara två tusen i månaden.
Astrid, vi har ju skrivit lägenheten på henne.
Erik reste sig långsamt från sängen och gick in i vardagsrummet. I skenet från en liten nattlampa såg han på sin fru med trötta ögon.
Han böjde sig ner bredvid henne och lyssnade. Det verkar bra.
Han gick därifrån, gled sakta ut i köket, öppnade filpaketet och gick till badrummet. Därefter drog han sig tillbaka till sitt rum.
Lade sig på sängen. Kunde inte somna:
Astrid och jag, båda nittio år. Hur länge har vi varit tillsammans? Snart dags att gå till Gud, men ingen är riktigt nära.
Döttrarna har gått bort, Anna gick innan hon hann bli sextio.
Karl är inte heller kvar. Han levde hårt sitt liv Barnbarnet, Emilie, bor i Tyskland och det har hon gjort i tjugo år nu. Hon tänker nog aldrig på mormor och morfar. Hennes barn är väl stora vid det här laget
Plötsligt insomnade han.
Han vaknade av en hand som snuddade vid hans arm:
Erik, är allt bra? viskade en röst.
Han öppnade ögonen. Astrid böjde sig över honom.
Vad är det, Astrid?
Jag såg att du låg så stilla, jag blev orolig.
Jag lever! Gå och sov du igen!
Tysta steg försvann. Ljuset på köket tändes.
Astrid drack vatten, gick på toaletten och återvände till sitt rum. Lade sig ner och suckade:
En morgon kommer jag vakna och han är borta. Vad ska jag då göra? Eller kanske jag går före
Erik har redan bokat begravningen för oss båda. Jag trodde aldrig det gick att ordna i förväg, men kanske är det lika bra. Vem annars skulle ta hand om oss?
Barnbarnet har glömt oss. Grannkvinnan Agnes är den enda som kommer in. Hon har nyckel till vår lägenhet. Morfar ger henne tusen kronor ur pensionen varje månad. Hon handlar och fixar det vi behöver. Vad ska vi annars med pengarna till? Och från fjärde våningen orkar vi inte gå ut längre.
Erik öppnade ögonen. Solen stack in genom fönstret. Han gick ut på balkongen och såg toppen på syrenbusken. Ett leende spred sig på hans ansikte:
Vi fick uppleva ännu en sommar!
Han gick för att hälsa på Astrid som satt, tankfull, på sängen.
Astrid, nu får du inte vara ledsen! Kom, jag ska visa dig något.
Åh, jag orkar knappt resa mig, mumlade Astrid, men följde med.
Han höll henne försiktigt om axeln och ledde ut henne på balkongen.
Titta, syrenen har slagit ut! Du trodde vi inte skulle få se den igen, men nu är vi här!
Ja, titta solen skiner.
De satte sig tillsammans på bänken.
Minns du när jag bjöd dig på bio? På gymnasiet. Syrenerna var också gröna den dagen.
Hur skulle man kunna glömma? Det var ju så länge sen.
Sjuttiofem år Så mycket vi har glömt med åren, men ungdomens minnen försvinner aldrig.
Nu får vi allt ta och äta frukost, log Astrid.
Brygg gott te, Astrid! Inte det där trista örtteet.
Du vet att vi inte får, skrattade hon.
Låt oss unna oss svagt te och varsin liten sked socker.
Erik sörplade sitt svaga te och åt en liten ostsmörgås och mindes när morgonkaffet var starkt och sött till bullar och pannkakor.
Grannkvinnan Agnes dök upp och log:
Hur mår ni idag?
Två nittioåringar, vad tror du? skämtade Erik.
Kan man skämta, då mår man bra. Vad ska jag köpa åt er idag?
Agnes, köp lite kyckling! bad Erik.
Får ni äta det då?
Det går nog bra.
Okej, jag lagar kycklingsoppa med nudlar.
Agnes tog undan på bordet, diskade och gick.
Astrid, vi sätter oss ute på balkongen och värmer oss i solen.
Ja, låt oss göra det
Agnes kom tillbaka ut:
Ni saknar solen, ser jag!
Det är härligt här, Agnes! log Astrid.
Jag hämtar lite gröt åt er och sätter igång med soppan till lunch.
Vilken godhjärtad kvinna, sa Erik tyst när hon gick. Vad skulle vi göra utan henne?
Och ändå får hon bara två tusen i månaden, muttrade Astrid.
Vi skrev ju faktiskt över lägenheten på henne.
Det vet hon inte.
De satt kvar på balkongen till lunch. Agnes bar in soppa med kyckling och potatis:
Precis som jag brukade laga till Anna och Karl när de var små, sa Astrid.
Nu är det främmande människor som lagar åt oss, suckade Erik.
Det är väl så vårt öde blev, Erik. När vi är borta kommer ingen gråta.
Låt oss inte vara ledsna längre, Astrid. Vi går och vilar!
Man säger ju att gamla är som barn.
Hos oss är allt som hos små: puread soppa, middagstupplur, mellanmål.
Efter vilan gick Erik ut till köket. På bordet stod två glas juice, fixade av Agnes.
Försiktigt tog han dem till Astrid, som satt vid fönstret och såg tankfull ut:
Vad är det, Astrid, du är tyst? Här, ta ett glas.
Hon drack:
Inte heller du kan sova?
Vädret är konstigt.
Jag känner mig svag idag, suckade Astrid. Det känns som om tiden är ute för mig. Erik, lova mig att du ordnar en fin begravning.
Astrid, prata inte så Hur skulle jag klara mig ensam?
Någon av oss går först.
Nej, kom, vi sätter oss där ute igen!
De satt på balkongen till kvällen. Agnes lagade ostkakor. De åt, såg på tv, som de brukade. Nya program var svåra att följa, så de såg helst gamla komedier och barnprogram.
Den kvällen såg de bara en film. Astrid reste sig:
Jag går och lägger mig, är så trött.
Då gör jag det med.
Kom, låt mig titta på dig ordentligt, bad Astrid plötsligt.
Varför då?
Vill bara minnas dig.
De såg länge på varandra. Kanske mindes de ungdomens dagar, när livet låg framför dem.
Jag följer dig till din säng.
Astrid tog honom under armen och de gick sakta tillsammans.
Han lade försiktigt täcket om henne och gick till sitt rum.
Det tryckte tungt över hjärtat. Långsamt föll han i sömn.
Det kändes som han aldrig somnat, men klockan visade att det var två på natten. Erik steg upp och gick till Astrids rum.
Hon låg med öppna ögon.
Astrid!
Han tog hennes hand.
Astrid, vad är det? As-trid!
Och plötsligt kände han själv hur andan försvann. Han gick till sitt rum, tog fram de förberedda papperna och lade dem på bordet.
Han vände tillbaka till Astrid, såg länge på hennes ansikte. Sedan lade han sig bredvid henne, slöt sina ögon.
Han såg sin Astrid, ung och vacker, som för sjuttiofem år sedan. Hon gick mot ett ljus i fjärran. Han skyndade efter henne, tog hennes hand.
På morgonen gick Agnes in till sovrummet. Där låg de bredvid varandra, med lyckliga leenden på sina ansikten.
Till slut ringde hon efter ambulansen.
Läkaren som kom skakade på huvudet och sa:
De gick bort samtidigt. De måste ha älskat varandra djupt
De fördes bort. Agnes sjönk ner på stolen intill bordet. Då såg hon dokumenten och testamentet, med hennes namn som arvinge.
Hon lade huvudet i händerna och grät.
Det är inte pengar eller ensamhet som räknas i livet utan den vänlighet, kärlek och omsorg vi ger och får. Allt annat blir små saker när livet går mot sitt slut.
