Ett litet brak ett dovt pumpar mörker mörker
Till slut började mörkret släppa. En röst hördes:
Alva Eriksson, det är räddningsmannen, nåt har sprängts.
Genom smärtan kände jag en hand pressa mot min hals. Jag försökte öppna ögonen gick knappt. Först framför mig blinkade ett silverhänge i form av en rektangel med två stjärntecken inristade En kvinna i vit rock stod och stirrade.
In i operationen! ropade någon precis bredvid.
Föräldrarna kom hem från jobbet. Mamma rusade in i köket, kikade in i rummet där sonen höll på med läxorna. Johan, när han steg in, märkte genast att sonens humör var på låga.
Vad händer, Tolle? pappan klappade honom på huvudet.
Inget, muttrade pojken, en fyrklassare.
Så vad är grejen?
Det är snart den åttonde mars. Läraren har kvarhållit oss och sagt att vi måste göra presenter till tjejerna.
Så vad är problemet? log pappan.
Vi har lika många pojkar som tjejer, och hon har delat ut vem som ska ge vad, suckade han tungt. Jag fick den ovackra, Alva Eriksson.
Alla vill ha en present på Internationella kvinnodagen, och även de som inte är så vackra försökte pappan resonera som med en vuxen. Hur delade hon ut dem? Alfabetiskt? Nej, efter stjärntecken?
Så hur funkar det? Johan brast ut i skratt.
Enligt kompatibilitet. Alva är Jungfru, och Jungfrun passar bäst med Oxen. Jag är ju själv en Ox.
Det är ju bra om det stämmer! Kanske du blir förälskad i henne.
Jag?! i Alva Eriksson?!
Pappan kiknade av skratt. Mamma stormade in i rummet:
Vad håller ni på med?
Alva, gå till köket, pappans ansikte blev allvarligt. Vi har ett seriöst samtal.
När mamma gick, frågade Tobbe med sorgsen röst:
Pappa, vad ska jag göra nu?
Göra present!
Vad då?
Jag fixar en present åt din utvalda på jobbet imorgon.
Men pappa, du jobbar ju på fabriken.
Ja, men jag jobbar i galvaniseringsavdelningen. Vi gör alla sorters metallbeläggningar.
Vad menar du?
Du får se imorgon!
***
Nästa dag kom pappa med ett rektangulärt kedjehänge som såg ut som guld. På ena sidan var två stjärntecken inristade, Ox och Jungfru, och på andra sidan stod i liten, fin stil:
Till min klasskamrat Alva på den åttonde mars! Johan.
Vilket vackert hänge! När mamma stoppade det i en plastpåse såg det ännu mer lysande ut.
***
Den åttonde mars. Läraren ville inte hålla lektion. Först fick eleverna ge henne presenter. Hon tackade länge och väl. Sedan ropade hon att pojkarna skulle ge sina presenter till tjejerna.
Det blev kaos! Alla grabbar rusade mot sina utvalda. Tobbe gick fram till Alva Eriksson och läste upp den fras som pappa lärt honom:
Alva, grattis på Internationella kvinnodagen! Kanske ödet en dag parar ihop en Oxe och en Jungfru.
Efter den memorerade meningen gick han tillbaka till sin bänk och märkte knappt att hans hjärta börjat slå lite snabbare för den ovackra flickan i hans ögon.
Snart flyttade Alvas föräldrar till en annan stadsdel och Alva själv började i en ny skola på femte klass.
***
Johan vaknade. Vita taket på sjukhusrummet. Han försökte röra både armar och ben bara vänstra armen svarade.
Var är jag? mumlade han mot tomheten.
Ett klick hördes och en sjuksköterska i rullstol kom fram, tittade noga på honom och frågade:
Vaknade du? Du är på akutmottagning.
Är mina armar och ben hela? frågade Johan tyst.
Så långt jag kan se, ja svarade hon med ett leende. Det är bara bandage från huvud till fot.
Det låter bra om allt är i sin ordning.
En annan sjuksköterska kom fram och frågade ömt:
Hur mår du?
Vad är det som händer med mig? svarade han med en fråga tillbaka.
Inget hot mot ditt liv. Armar och ben kommer att fungera igen. De där små skråporna försvinner så småningom, sa hon och tryckte på telefonen. Din mamma ville ringa när du vaknat.
Son, ljöd en röst genom tårarna.
Mamma, allt är okej, han försökte låta så pigg som möjligt. De säger att bara små skråpor återstår, jag blir utskriven snart.
Jag fick inte stanna över natten med dig. Jag kommer snart.
Mamma, sluta stressa! Jag la telefonen bredvid mig och log åt sjuksköterskan:
Tack!
Snart blir du utskriven, svarade sjuksköterskan med ett flin. Det tar tre veckor, så är du helt ute.
Vad hände här? frågade en annan patient när sjuksköterskan gick ut.
Jag är räddningsmannen. På fabriken exploderade tryckluftstankar, svarade Johan. De ropade på oss, vi gick in i den brandfyllda hallen. Tre skadade fanns där, ballongerna var sprängda överallt och lite eld. Vi försökte rädda dem Jag kom ut sist. När jag stod vid dörren sprängdes en ny tank resten minns jag inte.
Det var ditt öde, sa sjuksköterskan. En kollega kommer.
En vän klev in och rusade till hans säng:
Hej, Tobbe! Hur är det?
Armar och ben är hela! svarade han glatt, men kunde bara vinkla med vänstra handen.
Så bra! Vad hände sen?
Vi var på väg ut när en tank sprängdes. Vi sprang tillbaka, drog upp dig du var täckt av blod, men läkarna var redan där.
Tack!
Vad menar du med Tobbe? hans vän log plötsligt. Vi blir nog medaljerade.
Jag är snart utskriven.
Jag måste gå. Du får snart en runda, sa sjuksköterskan.
Innan vännen hunnit gå in stegde en läkare, fyrtio år gammal:
Så, hjälte, hur känns det? han satte sig vid hans sida.
Bra.
Om du kan prata, så lever du. Låt mig kolla på dig!
Har du missförstått mig? frågade Johan. Nej, Alva Eriksson. Hon kommer tillbaka om två dagar.
***
Två dagar gick. Johan försökte stå upp, men smärtan i benen var fortfarande stark, höger arm var fortfarande slagen, och över hela kroppen fanns mer än ett dussintals blåmärken. Två av dem på ansiktet från exploderande tanken, men tack och lov hann han skjuta fram höger arm innan den slog i. I spegeln såg han fortfarande svullnad.
Idag skulle läkaren göra sin runda samma man som två dagar tidigare hade sympatiskt lagat honom i operationssalen. Johan kände en svag oro.
Då kom hon in: en ung, stilren kvinna med glasögon, men de störde inte hennes utseende. Hon hade ett litet vitt snitt på hakan som passade henne perfekt. Johan, tjugosju år gammal, var redan gift men hade skilt sig för ett halvt år sedan lönen som räddningsarbetare räckte inte för att hålla ihop dem.
Hej! sa hon och gick fram till hans säng.
Hej! Är det du som opererade mig?
Ja, vad är fel?
Allt är bra! Stort tack!
Låt mig undersöka dig!
Hon lutade sig över honom. På hans hals hängde hängsmycket med stjärntecken:
Alva Eriksson!!! utbrast han.
Hon stirrade på hans uppsvullna ansikte.
Ursäkta! sa hon, utan att känna igen.
Jag är en Oxe, pekade han på hängsmycket.
Tolik G? hennes läppar darrade. Kommer du ihåg mig?
Så klart, Alva! han la en liten blombukett i hennes hand.
Förlåt! torkade hon sina tår med en näsduk. Jag trodde aldrig vi skulle mötas igen.
***
Efter den dagen kom inte Alva in på hans avdelning. Men Johan insåg att hon hade ett schema lika fullt som hans: dag, natt och två lediga dagar.
Han ville inte framstå som hjälplös framför henne. Nästa dag gick han och stödde sig på sängramarna, ibland höll han i väggarna, och gick ut i korridoren.
Kvällen kom. Dagsläget skiftade, den nya nattskiftet hördes i gångarna. Plötsligt hördes rop och hastiga steg i korridoren så typiskt när en ny patient föras in.
Tio timmen gick. En sjuksköterska kom in, släckte ljuset i rummet. Men någon sov inte. Vid midnatt hördes steg i korridoren, sedan tystnad, men Johan hörde ett visslande snyftande. Han smög ut och gick försiktigt mot korridoren.
Vid disken satt en tidigare klasskamrat, huvudena i händerna, gråtande. Han lade sin starka hand på hennes axel:
Alva!
Hon lutade sitt huvud mot hans axel:
Jag opererade en kvinna som föll under en maskin. Jag gjorde allt jag kunde, men hon ligger nu på respirator och har två barn. Mannen är med i rummet.
Ta det lugnt, Alva!
Jag har varit kirurg i tre år och kan fortfarande inte vänja mig vid att se folk dö.
Ta det lugnt! Sånt är vårt yrke. På fem år har jag sett lika många dödsfall, men vi har också räddat många liv, svarade Johan tungt. Min fru gick därför. Hon säger att jag aldrig är hemma och tjänar för lite. Men jag har alltid pengar nog för att leva.
Jag har samma sak, hon stirrade på honom. Folk ser på mig som galen. Jag har aldrig gift mig, bor fortfarande kvar hos föräldrarna.
Kom igen, vi är bara 27, livet ligger framför oss.
Nej, Tobbe, vi är redan 27.
Alvas puls är låg, skrek en sjuksköterska.
Ursäkta! och Alva rusade till respiratorn.
Johan kunde inte sova den natten. På morgonen kom sjuksköterskan som brukade ge honom massage.
Är kvinnan som opererades i natt hemma? frågade han förvånat. Ja, men hennes tillstånd är kritiskt.
***
Tre veckor gick. Såren på Johans kropp hade börjat läka. Han sågs av Alva när hon hade nattpass, och varje gång drogs han mer och mer till henne. Men akutmottagningen är inte platsen för djupa samtal.
Under en morgonrunda sa en läkare:
Idag skriver jag ut dig, log han och fortsatte. Det betyder att du får gå hem till din vårdcentral, där de bestämmer hur länge du får stanna på sjukhuset.
Jag är redo att samla ihop mig!
Ja, ja! Ta det lugnt. Din utskrivningspapper kommer snart.
När läkaren gått, rakade Johan sig. I spegeln såg han att två av de få skråporna fortfarande fanns kvar men de gav honom ett lite manligt uttryck.
Han packade och gick ut i korridoren. En sjuksköterska dök upp med utskrivningsblanketten:
Hej då, Johan! Kom inte tillbaka!
Han gick hem till sin lilla lägenhet, men åkte till sina föräldrar eftersom mamma hade väntat oroat sig. Hon tog ledigt från jobbet.
Son! kastade hon sig om halsen på honom.
Allt är bra, mamma! Jag är vid liv.
Kom, jag har lagat mat. Du ser så smal ut.
Åh, hur mycket jag saknat hemlagad mat!
Så länge du inte blir tjock och gifter dig, får du bo kvar i föräldrahemmet. Ditt rum är fortfarande tomt, ropade hon som ett barn. Gå tvätta händerna!
***
På eftermiddagen gick han till frisören, hämtade lite kläder och mamma fixade dem på stället.
På kvällen kom pappan hem från jobbet. De satte sig alla runt köksbordet som förr och pratade ända till sent.
Johan kröp ner i sitt gamla rum, där barndomen gått i arv, men somnade först efter att ha gått igenom dagens planer:
Imorgon måste jag gå till vårdcentralen, sedan jobba, och på kvällen
Med den tanken somnade han långt in på natten.
***
Nästa morgon gick Johan till vårdcentralen. Fram till lunchtid gick han mellan mottagningsrum, och på eftermiddagen återvände han till fabriken för sin skift.
På kvällen började han packa.
Vart tar du vägen? frågade pappa.
Pappa, minns du för länge sedan när jag gick i fjärde klass? Du gjorde ett hänge åt en klasskompis?
Den ovackra Alva Eriksson? Jag minns.
Du sa också: Kanske du blir förälskad i henne. Jag minns det också.
Pappa, Alva är nu kirurg. Hon opererade mig. Och hon bär fortfarande hängsmycket runt halsen.
Ja, det låter ju rätt!
Pappa, dina ord har gått i uppfyllelse. Jag ska gå till henne!
Tjugosju år är inte så mycket när du ska börja ett liv med någon du tycker om.
