När Kerstin Andersson får en helt svart brittisk katt i present på inflyttningsfesten står hon först i chock
Den lilla hyreslägenheten med ett sovrum, som hon knappt har sparat ihop till, är ännu outfärdad. Andra problem kräver också hennes uppmärksamhet.
Och så kommer kattungen. När hon återhämtar sig från chocken möter hon de bärnstensgula ögonen, suckar, ler och frågar den som gett gåvan:
Är det en katt eller en hona?
Katt!
Okej, katt, du blir Bosse, säger hon till den lilla.
Bosse öppnar sin lilla mun och mjauar försiktigt
*****
Det visar sig att brittiska katter är riktigt bekväma varelser. Nu är det tredje året som Kerstin och Bosse lever som ett par. Under tiden som de delar hem har Bosse visat sig ha ett rörande hjärta och en stor själ.
Han möter sin fru efter jobbet, värmer henne i drömmarna, lagar filmkvällar bredvid henne och svansviftar när städningen pågår.
Livet med en katt får färgerna att skina starkare. Det är skönt att någon väntar på en hemma, någon att både skratta och gråta med. Och viktigast av allt den förstår dig på ett halvord.
Man skulle kunna tänka sig att bara leva och njuta, men
På senaste tiden börjar Kerstin känna smärta i högra sidan. Först tror hon att hon bara har gjort en felrörelse eller drar åt sig musklerna, sen skyller hon på fet mat. När värken blir värre söker hon vård.
När läkaren ställer diagnosen och berättar vad som ligger framför henne, gråter Kerstin hela kvällen, gömd under kudden. Bosse, som känner av hennes tillstånd, myser tyst bredvid och försöker lugna henne med sina mjuka spinn.
Under Bosses spinn somnar Kerstin omedvetet. På morgonen, när hon accepterar sitt öde, bestämmer hon sig för att inte berätta för någon i familjen om sin sjukdom, så hon undviker medkännande blickar och pinsamma välmenande erbjudanden.
Hon hänger dock fast vid ett hopp om att läkarna ska klara av hennes åkomma. De föreslår en behandlingskur som kan förbättra hennes tillstånd.
En fråga uppstår: var ska Bosse placeras? Djupt inne, när hon accepterar att hennes sjukdom kan sluta tragiskt, bestämmer hon sig för att hitta ett nytt hem åt Bosse och bra ägare.
Hon lägger ut en annons på Blocket och skriver att hon vill ge bort en stolt raskatt till ett kärleksfullt hem.
När den första som ringer frågar varför hon vill skiljas från den vuxna djuren, svarar Kerstin, utan att riktigt förstå sig själv, att hon under graviditeten utvecklat en allergi mot kattpäls.
Tre dagar senare sitter Bosse i sin transportbur med allt som tillhör honom och beger sig till sina nya ägare, medan Kerstin läggs in på sjukhuset
Två dagar senare ringer hon de nya ägarna för att fråga hur Bosse mår, men får bara höra hundra gånger ett förlåt och att katten rymt samma kväll och att de inte kan hitta honom.
Hennes första impuls är att rymma från sjukhuset och leta efter Bosse. Hon ber till och med en sjuksköterska släppa ut henne, men sjuksköterskan ger henne en sträng varning och beordrar henne tillbaka till rummet.
Grannen i rummet, som märker den upprörda unga kvinnan, frågar vad som är fel. Kerstin, i tårar, berättar allt.
Vänta med att sörja, lilla vän, säger den lilla, tunna äldre damen, imorgon kommer en specialist från Stockholm. Jag har också en dålig diagnos, min son är affärsman och ville flytta mig till en annan klinik, men jag vägrade. Jag ska be den här specialisten titta på dig också, kanske är det inte så hemskt, säger hon och smeker Kerstins axel.
****
När Bosse tar sig ur transportburen inser han att han befinner sig i ett främlingshus. Någon okänd räcker ut handen för att klappa honom
Kattens nerver bryts och han slår med tassen mot handen och rusar mot ett mörkt hörn.
Pelle, låt bli att röra honom än, låt honom vänja sig, hör Bosse en mjuk kvinnlig röst, men det är inte hans ägares.
Bosses hjärta slår dämpat, tankarna rusar, själen värker. Hur kunde hans fru ge bort honom till främlingar? Varför lämnade hon honom?
De bärnstensgula ögonen spanar omkring i rummet, rädda. De ser ett öppet fönster. Med ett svart blixtslag hoppar katten genom rummet och ut genom fönstret!
Lyckligtvis är det bara en andra våning, och under fönstret ligger en välskött gräsmatta. Därifrån börjar Bosse sin långa vandring hem
*****
En vänlig kvinna i femtioårsåldern, Maria Lindström, dyker upp inför Kerstin. Hon presenterar sig, studerar behandlingsplanen och föreslår att Kerstin lägger sig på en behandlingsbänk, vänder sig åt vänster.
Hon palperar, knackar, frågar var smärtan sitter, hur den känns. Sedan läser hon planen igen och utför några maskinella procedurer.
Kerstin anar inget gott. Hon återvänder till sitt rum, där grannarliggande patient redan vilar.
Så, vad har de sagt, flicka? frågar kvinnan.
Än så länge inget, de säger att de kommer in senare, svarar Kerstin.
Jag förstår. Jag har också en svår diagnos, bekräftade de, säger hon sorgset.
Jag är så ledsen och tackar er för allt, svarar Kerstin, utan att veta hur man tröstar någon som vet att den snart är borta.
En halvtimme senare kommer Maria Lindström med två andra läkare.
Jag har goda nyheter, Kerstin. Din sjukdom svarar på behandlingen, jag har ordnat en kur i två veckor, du kommer att bli frisk, säger hon med ett leende.
När läkarna går ut pratar grannen:
Vad härligt. Jag är glad att jag innan jag gick kunde göra en god handling. Var lycklig, flicka, lägger hon till.
*****
Bosse har ingen ledstjärna, men han vet inte om den. Kattens väg hem styrs av hans egen kattinstinkt. Vägen genom trånga gränder till stjärnorna är full av farliga äventyr och lustiga händelser.
Utan att någonsin ha lärt sig gatorna, blir den brittiska katten på en dag en listig jägare med vassa instinkter.
Han undviker bullriga gator och vägar, hoppar, smyger, flyger över marken (så tror han när han flyr från hundar), tar sig upp i träd och fortsätter mot målet
I en liten lugn innergård, där ljudet från en närliggande väg dundrar, möter han en erfaren gatukatt ansikte mot ansikte.
Den andra katten ser honom direkt, känner igen Bosse som en främling och med ett högt jam ropar den, men Bosse, nu en arg bandit snarare än en kunglig aristokrat, ger inte upp.
Slagsmålet var kort. Den lokala kattbossen gömmer sig blygsamt i buskarna, lämnar ett lätt rivet öra som minne.
Det var bara kattens ego som ville visa vem som bestämde. Bosse fortsätter hem, och inget kan stoppa honom.
På vägen hem minns han sina avlägsna förfäder, lär sig sova i träd, väljer grenar som är bekväma för vila.
Ja, det låter pinsamt, men Bosse lär sig också att äta av soporna och snatta mat från andra kattkolonier som de medkännande boende matar.
En dag stöter han på en flock vandringshundar. De jagar honom upp på ett svagt träd, skäller och hoppar, försöker nå honom med tassarna.
Människorna som samlas för att tysta ståendet skrämmer bort hundarna. En kvinna i grått erbjuder Bosse en bit korv.
Hungrig och rädd låter Bosse sig närma, låter sig bli klappad och hållas i handen. Men
Efter att ha vilat och ätit i värmen minns han varför han är på väg hem, hoppar över kvinnan, glider in i en byggnadsdörr som precis öppnas och fortsätter sin resa.
*****
När Kerstin skrivs ut från sjukhuset kör hon hem. Med sig har hon den äldre kvinnans ord om att hon ska vara lycklig. Naturligtvis är hon överlycklig över att diagnosen visar sig falsk och att hon är frisk.
Men hennes hjärta värker för Bosse. Hon kan inte föreställa sig att gå in i den tomma lägenheten utan någon som möter henne.
När hon kliver över tröskeln ringer hon de som tog emot Bosse och ber om exakt adress. När hon kommer dit får hon veta hur Bosse rymde och bestämmer sig för att följa hans spår.
Folk säger att det är omöjligt, att två veckor redan har gått och att en hemlös katt knappast överlever på gatan, men hon vill inte tro på det.
Kerstin går till fots, kikar i varje gård, undersöker alla närliggande parker och garage. Hon försöker tänka som en katt som aldrig varit på gatan. Hon ropar efter Bosse, stirrar ner i mörka källarfönster.
När hon närmar sig huset inser hon att katten försvunnit utan spår. Det är omöjligt för honom att ta sig så långt, men hon fortsätter gå i två timmar med alla omvägar.
Till slut når hon sin trappa, sorgens tår rinner nerför kinderna, hjärtat känns tungt. Genom dimman ser hon en svart katt på trottoaren som går emot henne.
En svart katt går tanken genom hennes huvud. Kerstin stannar, ser närmare, och ropar: Bosse!.
Katten springer inte mot henne, men han har ingen kraft kvar, sätter sig, blundar av lycka och mjauar svagt: Jag kom fram!.
Vänner, om ni vill läsa fler av våra berättelser, lämna en kommentar och glöm inte att gilla. Det inspirerar oss att skriva vidare!
