Jag är helt säker på att vi inte har någon skyldighet att försörja min svåger och hans familj, eller ens hyra en lägenhet åt dem. Låt mig säga från början att den trerumslägenhet vi bor i är min jag köpte den i ett bedrövligt skick långt innan vi gifte oss. Ni kan säkert föreställa er hur det såg ut; ytterdörren stod bara lutad mot dörrkarmen och golven såg ut som om de var målade i blinda drömmar. Men huvudsaken var att priset kändes rätt, det andra tog jag småningom. Fast det är egentligen inte det jag ville berätta.
När jag träffade min man hade jag redan renoverat två rum och till och med fått dit lite möbler. Lägenheten hade antagit ett märkligt, men hemtrevligt uttryck.
Min man var ståtlig, hederlig, och bodde i en hyreslägenhet på Södermalm. Några månader efter vi möttes flyttade han in hos mig. Efter bröllopet gjorde vi i ordning barnrum i ett av rummen, och jag fick först en pojke och sedan en flicka med namn som inte ens existerar utanför svenska drömlandskap.
Allt gick underbart, tills en kylig och dimmig höstnatt när vårt familjeliv rubbades av min svärmor. Hon dök upp mitt i kvällen, med sina slitna väskor och tårar rinnande längs kinderna.
Får jag stanna hos er ett tag? Min son har tagit in en kompis i min lägenhet. Jag hoppas de blir ett riktigt par, kanske till och med gifter sig och lever lyckliga i alla sina dagar Jag ska inte belasta er länge, jag kan hjälpa till, hämta barnen från förskolan och skolan, laga mat. Jag har ju ingen annan än dig!
Hon grät, så vi släppte in henne. Hon fick det största rummet det som badade i blått ljus på natten. Hon har varit pensionär länge, tog hand om barnen precis som hon lovade, men återvände inte längre till sin lilla lägenhet, för hennes yngste son hade bosatt sig där. Han bodde där med sin unga fru och två barn; ett de fått tillsammans, och det andra var hennes från tidigare.
För länge sedan hade min svåger gift sig med en flicka direkt efter gymnasiet. Då sålde min svärmors familj sin stora lägenhet och köpte en liten etta till sig själva, och en tvåa till sonen. Så blev svärfar sjuk och gick bort.
Min svåger och hans första hustru fick två barn, sedan skilde de sig, och han lämnade lägenheten till sin gamla familj. Nu bor deras mamma kvar i hans tidigare lägenhet med sin nye man och tre barn. Efter skilsmässan flyttade han tillbaka till mamma.
Han sa: Mamma, jag bor hos dig ett tag. Nu är jag fri, och jag drömmer så mycket! Det kommer ordna sig, på något underligt svenskt vis, jag ska hitta en lägenhet åt mig själv. Men ingenting blev som han tänkt sig. Efter några månader tog han med sig sin nya fru till mamma.
Och varje helg fylldes vårt hem av barn från första och andra äktenskapen, som om gamla svenska visor blandades med moderna melodier ett fullständigt kaos.
Ett år senare sa jag till min svärmor att hon faktiskt måste börja hitta en lösning på sitt boende. Då började hon gråta igen, på ett sätt som bara kan uppstå i övergången mellan dröm och verklighet.
Jag tvingades prata med min svåger om att det var dags att lämna mammans lägenhet. Men han vägrade; han hade ju barn och liten lön i svenska kronor och kunde inte betala hyra. Vad borde jag göra?
Mitt förhållande till svärmor har blivit riktigt iskallt den senaste tiden, snöflingor på min axel när jag närmar mig hemmet efter jobbet. Jag bestämde mig för att prata med min man och be honom hitta en boendelösning för hans mamma, annars skulle jag ansöka om skilsmässa.
Mina ord chockerade honom som en dröm ruskar någon ur sömnen. Han visste inte alls vart han skulle göra av sin mamma han kunde inte bara slänga ut henne på gatan.
Jag sa att hon kunde hyra en lägenhet, det har vi råd med här i Sverige med våra svenska kronor och fasta hyror. Men svärmor vägrade. Hon sa att vi borde hyra en tvårumslägenhet till svågern och hans familj, så att hon kunde återvända hem till oss.
Jag tog det hela som en fräckhet och sa att om hon inte flyttade ut inom en vecka så skulle jag bara ställa hennes saker utanför dörren. Vad finns det annars att göra?
Jag tror inte vi är skyldiga att försörja min svågers familj, än mindre ge dem någonstans att bo inte ens i de mest osannolika svenska drömmar.
