Vi är på Centralstationen, du har en halvtimme på dig att boka en affärstaxi till mig och barnen! utropade släktingen bestämt.
Är vi verkligen systrar, eller är du bara någon som råkade gå förbi? Skäms du inte att bete dig så här, och inför barnen dessutom? Är det så svårt att köpa lite kläder åt dina älskade syskonbarn? Varför måste jag ens be dig om något sådant? Du borde ju själv erbjuda dig! Och du borde hjälpa mig ekonomiskt! Det är ju du som aldrig kunnat få egna barn, och troligen aldrig kommer kunna heller! Jag är ensamstående mamma! Anja kastade orden mot sin syster som små pilar, ivrig att såra Stina så mycket som möjligt och hela tiden pressa på hennes gränser.
Stina hade aldrig varit familjens favoritbarn. Hennes mamma fick henne utanför äktenskapet, och när hon senare gifte sig blev Stina helt plötsligt ett störande moment. Styvpappan tjatade ständigt om att hon “tog plats”, och mamman lät ofta sina frustrationer gå ut över Stina, eftersom hon själv gift sig mer av rädsla att bli ensamstående än av kärlek. Det var först när lillasystern Anja föddes som Stina fick en sorts mening; föräldrarna tyckte att Stina skulle vara barnvakt och ta all hand om den nya lillasystern.
Stina förväntades ständigt mata, underhålla och utveckla Anja, oavsett att hon själv hade skola och vänner. Misslyckades hon rök direkt både kompishäng och födelsedagskalas. Med åren började lilla Anja attitydmässigt gå i föräldrarnas fotspår och såg Stina nästan som familjens tjänsteflicka.
Så fort studenten var avklarad bestämde sig Stina för att ändra sin tillvaro i grunden. Hon sökte in vid det universitet som låg allra längst bort från hemorten, packade sin väska och svor på att aldrig återvända. Hur det gick för föräldrarna och systern under de följande tio åren bekymrade henne föga; de hörde bara av sig när de ville låna pengar som de aldrig betalade tillbaka.
Det var aldrig särskilt lockande för Stina att hälsa på. Hon visste ändå att hennes syster tidigt blev mamma, gifte sig innan hon fyllt arton och skyndade sig att få fler barn för att mannen skulle slippa göra lumpen. Men föga hjälpte det; plötsligt stod hon där med tvillingar och en man som stack, trött på vuxenlivets ansvar, och krävde skilsmässa.
Nu ringde de betydligt oftare. Till skillnad från sin syster hade Stina under dessa år hunnit betydligt längre än att bara bli mamma. Efter examen fick hon fast jobb på ett företag i Stockholm, där hon snabbt gjorde karriär. Den stabila inkomsten i svenska kronor gjorde att hon kunde köpa sig en liten, men egen lägenhet.
Föräldrarna, som visste att deras äldsta inte hade det dåligt ställt, ringde nu i princip varje vecka för att be om lån, alltid åt Anjas barn.
Stina, Paulinas jacka gick sönder. Skicka femtusen kronor fort, annars har hon inget att ha på sig till förskolan imorgon!
Stina, tvillingarna behöver presenter, de fyller år. Anja har hittat perfekta gåvor, du skickar tiotusen!
Stina! Anja har blivit av med jobbet igen. Folk fattar inte att en trebarnsmamma har viktigare saker att tänka på än arbete. Så nu är det du som betalar för tvillingarnas förskola och Paulinas förskoleklass!
Alla “önskemål” från föräldrarna lät som bestämda order. Ingen frågade om Stina ens hade pengar eller ork kvar. Hur hennes eget liv såg ut brydde sig ingen om. Att Stina lyckats och fått ett stabilt liv intresserade ingen hemma; mamman tyckte snarare att dottern kunde jobba ännu mer och hjälpa familjen ännu mer.
Men Stina kunde inte befria sig från skuldkänslorna som indoktrinerats sedan barnsben. Hon kunde aldrig säga nej till mamman. Varje samtal följdes av suckar och nya budgeteringar, och det blev alltid hon som fick skära ner.
På det privata planet hade Stina betydligt mindre “äventyr” än sin syster, men hon hade ändå sitt misslyckade äktenskap. Kort efter att hon börjat jobba träffade hon en kollega och de bestämde sig snabbt för äktenskap bara för att före bröllopet få veta att Stina inte kunde få barn. Mannen lämnade henne direkt. Den sorgen genomled hon själv, och berättade först år senare för sin mamma, som sedan använde det emot henne i varje samtal.
Ja, Stina hon är vårt ogräsglas… Otur bara. Tur ändå att Anja har gett oss barnbarn, brukade mamman säga. Efter det fick Stina ett visst lugn, tills Anja plötsligt bestämde att det var dags att visa sin “systerliga värme” ordentligt. En morgon, under en av Stinas ytterst sällsynta lediga dagar, ringde det på dörren.
Och var är du egentligen, Stina? Ska jag behöva ta bussen med barnen genom hela stan, eller? Beställ bil direkt! Och inte någon billig variant, ungarna mår illa av dåliga bilar!
Hej, var är du egentligen? Och varför måste jag ordna taxi åt er? försökte Stina förstå.
Sa inte mamma det? Jag flyttar in hos dig. Det finns ändå inget kvar i den där småstaden. Jag bor hos dig nu. Vi är på Centralen, du har en halvtimme att ordna en taxi till oss! Det blev tyst, och Stina satte sig chockad. Så långt ifrån, och ändå gick det inte att fly från storasysterns fräckheter.
Samma kväll hade Anja redan tagit befälet.
Imorgon organiserar du jobb åt mig på ditt kontor, nu när du är chef. Se till att det är bra betalt och inte för stressigt. Det måste finnas unga män där, och jag ska få ledigt när som helst. Köp en våningssäng åt tvillingarna, vi kan ju inte samsas på en enda soffa! I natt sover jag i din säng med pojkarna, och Paulina tar soffan med dig. Snart är det kallt också, barnen ska ha nya, varma kläder av bästa sort, för jag tänker inte skämmas inför någon! Jag vill inte att folk kallar mig smutsig skilsmässa-last!
Stina satt tyst och undrade varför hon fortfarande stått ut med allt det här. Varför hon låtit det gå så långt alltid satt sin egen värdighet sist. Men plötsligt fylldes hon av en ilska och bestämdhet hon inte känt förut. Hon reste sig, avbröt Anja med ett handtecken och sa med en röst som darrade av uppriktighet:
I natt sover ni hos mig, men imorgon bitti lämnar jag er på Centralstationen och ni tar tåget tillbaka till mamma och pappa! Jag tänker inte längre försörja dig eller skicka pengar till dina barn. Du valde själv att föda dem och du får själv ta ansvar. Nu räcker det! Min skuld till familjen är mer än betald. Lämnar du inte min lägenhet imorgon, så ringer jag polisen barn eller inte! Ni sover allihop på gästsängen, för min säng är min, och jag har rätt att sova ostört!
Stina talade med sådan säkerhet att Anja tystnade helt. Hon grälade lite, ringde och klagade hos mamman men Stina var obeveklig. På morgonen hjälpte hon bara till ut ur dörren, räckte över lite kontanter till taxi och tåg, och sa:
Det var det sista. Glöm vägen hit. Mitt liv handlar inte om dig längre, och nu är det min tur att leva.
Länge grät Stina i sin kudde, men med tiden förstod hon att hon gjort rätt. Annars hade hon blivit kvävd av kraven.
När Stina släppte den påtvingade skulden kände hon att hon för första gången kunde andas. Hon träffade en man, de gifte sig två år senare, adopterade två barn och fick sitt egna, efterlängtade lyckliga familjeliv.
