På nyårsafton knackade grannen på: – Får jag komma över en stund? Jag har inte fått lön. Hemma är det tomt, inte ens något att bjuda barnen på till te. Sitter ensam med grabbarna – de vill ju också fira…

På nyårsafton knackade det på dörren.
Grannkvinnan stod där, nervös och blek:
Får vi komma in en stund, Petra?
Lönen är försenad, hemma är det tomt.
Barnen har inget att fika på.
Jag sitter ensam med dem, de vill ju fira
Petra stod vid spisen och granskade nöjt den ugnsrostade ankan med apelsin, precis uttagen ur ugnen.
Doften fyllde hela lägenheten, så intensiv att hon ville blunda och bara andas.
Sedan morgonen hade hon pysslat med fågeln öst, penslat, vaktat timingen och arbetat med varenda detalj.
Resultatet var perfekt.
Anton, kom och titta!
ropade hon till sin man.
Anton kom ut, visslade och nickade uppskattande:
Petra, det där ser ut som på en restaurang!
Ja, visst.
Hon log nöjt.
Nu lägger jag upp den på fatet, dekorerar blir så vackert!
Hon la försiktigt ankan på ett stort keramikfat, omringade den med apelsinklyftor och några kvistar rosmarin.
Allt såg ut att komma direkt från ett glansigt matmagasin.
Bordet var redan fulldukat: tre sallader svensk potatissallad, rödbetssallad och en klassisk grönsallad, smörgåsar med löjrom, fina svenska ostar och charkuterier, vindruvor och kiwi i skålen.
En bricka med hemmagjorda pannbiffar och potatis stod för sig.
Ska vi öppna festlokal eller?
Anton skrattade.
Nej, svarade Petra lugnt.
Jag vill bara fira nyår ordentligt.
Vi har slitit hela året, nu får vi unna oss.
Han lade armen om henne:
Håller med.
Har inte haft en sådan kväll på länge.
De senaste åren hade allt handlat om att spara till renoveringen.
Nu var den klar, inkomsten stabil och det gick att fira utan oro.
Petra radade upp bestick och plockade fram kristallglasen, som annars bara samlade damm i skåpet.
Allt skulle vara vackert och riktigt festligt.
Vid tio var bordet klart.
De bytte om och satte sig mitt emot varandra.
Anton hällde upp dryck.
Ska vi skåla?
För oss?
För oss.
De skålade.
Petra smakade på salladen mycket gott.
Anton la upp ankbröst och rullade ögonen:
Vilken smak!
Du är magisk, Petra.
Hon njöt.
Allt maten, den lugna kvällen, tryggheten och stillheten kändes som verklig lycka.
Klockan elva ringde det på dörren.
De såg på varandra.
Vem kunde det vara så sent?
Anton gick och öppnade.
Där stod grannkvinnan, Elin, med sina två söner.
Hon såg trött ut, ögonen blanka.
Förlåt, Anton, att jag stör började hon osäkert.
Får vi stanna en stund?
Jag mår inte alls bra.
Vad har hänt?
frågade han försiktigt.
Allt på en gång Elin snyftade.
Lönen kom aldrig.
Jobbade utan kontrakt blev lurad dagarna före nyår.
Hemma är kylskåpet tomt, och barnen har inget ens till fika.
Vännerna skulle komma ingen dök upp.
Men pojkarna vill ju ha lite fest
Sönerna stod tysta bakom henne, magra, i slitna tröjor.
Anton tvekade.
Skicka ut grannen med barn på nyårsnatten det var inte svenskt.
Kom in, sa han.
Jag hämtar Petra.
När Petra kom ut från köket och såg gästerna, insåg hon genast att det lugna firandet var slut.
Hej, Elin hej pojkar.
Förlåt att vi tränger oss på, sa grannkvinnan, torkade diskret tårarna.
Vi har ingenstans att gå.
Bara tjugo minuter?
Petra såg på barnen.
Deras blickar var fastnaglade mot köket där matdoften låg tät.
Sätt er vid bordet, sa hon tungt.
De steg in, och allt tog fart.
Mamma, titta!
utbrast den äldste.
Så mycket mat!
Får man smaka löjrom?
frågade den minste.
Varsågoda, svarade Petra torrt.
Pojkarna satte sig.
Den äldre grep en ankklubba direkt med händerna:
Får jag, tant Petra?
Utan svar bet han av ett stort stycke.
Den minste åt smörgåsarna med löjrom.
Det är gott!
ropade han till sin mamma.
Får jag mer?
Elin stoppade inte barnen, tvärtom la upp mat åt dem:
Ät, pojkar.
Ät ordentligt vi har bara haft pasta hemma.
De åt fort och girigt.
Den äldre åt upp halva potatissalladen, den minste tog all löjrom.
Sedan försvann korv, ost, skinka.
På några minuter var alla fat tomma.
Petra såg ut som om hon drömde.
Anton försökte lätta stämningen:
Vilken aptit, grabbar!
Ingen hörde honom.
Hela ankan var snart borta.
Finns det bröd?
frågade den äldste.
Petra hämtade bröd utan ord.
Pojkarna gjorde genast nya smörgåsar, Elin smakade sallad, tog ankbröst, pannbiffar.
Ursäkta oss, mumlade hon med munnen full.
Men ni förstår barnen är hungriga.
Efter tjugo minuter fanns knappt en smula kvar på bordet.
Salladerna, ankan, löjrom, ost, korv och frukt allt var uppätet av oväntade gäster.
Petra satt orörlig, med tom blick.
Hon hade lagt två dagar på matlagning, lagt ut många tusen kronor, satt sin själ i drömmen om lugnt firande med Anton.
Men allt blev annorlunda.
Kvart i tolv reste Elin sig:
Nu går vi!
Tack så mycket!
Ni räddade oss verkligen.
Pojkarna började klä sig.
Den minste tog snabbt ett bakverk:
Får jag ta med det här?
Ta, svarade Petra trött, utan att se honom.
De gick, gav ett snabbt “Gott nytt år”, och dörren stängdes bakom dem.
Petra och Anton stod kvar i köket, betraktade de tomma fat som nyss var ett festbord.
På tallrikarna låg bara smulor, skålarna var tomma, frukt kvar endast några mandariner.
Såg du?
viskade Petra.
Såg, viskade Anton.
De åt upp allt på trettio minuter.
Allt jag lagat i två dagar.
Petra
Inte ett riktigt tack fick vi.
Ingen av dem.
De bara tog, åt och bad om mer.
Anton kramade henne.
Petra grät inte hon stirrade på de tomma tallrikarna, försökte förstå.
Det blev ändå en skål vid tolvslaget.
Men festen var förstörd, liksom humöret.
Nästa dag städade Petra köket, diskade och tog hand om de lilla som fanns kvar.
Det vill säga det som gick att kalla rester.
Anton, sa hon, jag förstår att folk har det svårt.
Jag förstår att lönen inte kom.
Men varför sa hon inte “stopp, pojkar, nu räcker det det är inte vårt”?
Jag vet inte, svarade Anton.
De var kanske verkligen hungriga.
Hungriga, ja men det här var girighet.
De åt inte de roffade åt sig, som om de aldrig skulle få mat igen.
Anton sade ingenting, och hon fortsatte:
Och Elin sitter där och spelar olycklig, men skjuter åt barnen: “Ät mer, pojkar.” Men hon tänkte inte på oss?
Vad ska vi äta sen?
På kvällen första januari mötte Petra Elin i trapphuset.
Elin log glatt:
Petra, hej!
Gott nytt år igen!
Tack för igår så snällt av er!
Petra såg på hennes nöjda ansikte och något brast inombords.
Hej, sa hon torrt, gick förbi.
Elin såg förvånad ut.
Petra slängde sopor och gick hem.
Och, mötte du Elin?
frågade Anton.
Ja.
Hur var det?
Jag kommer inte prata med henne mer.
Får hitta andra “sponsorer”.
En vecka gick.
Petra mötte grannkvinnan flera gånger i hissen och trapphuset.
Varje gång vände hon bort blicken.
Elin försökte få kontakt Petra gav tystnad.
Petra, måste du vara så sur?
frågade Anton en kväll.
Jag är inte sur, svarade hon lugnt.
Jag har bara förstått: medlidande är en dålig rådgivare.
Vi släppte in dem.
Fick ett tomt bord och förstört firande tillbaka.
Men deras situation är svår
Anton, sade Petra allvarligt, svårigheter ger inte rätt att glömma etik.
Det gick att be om te, lite mat.
Men de åt upp allt.
Och bad inte om ursäkt.
Anton suckade argumenten tog slut.
En månad gick.
Relationerna blev aldrig som förr.
Petra hälsade kort, ibland inte alls.
Elin klagade till andra att Petra blivit “fin” men Petra brydde sig inte.
Det nyåret fastnade för alltid.
Den tomma festen, gästernas nöjda ansikten och en känsla av tomhet.
Och Petra bestämde sig: aldrig mer släppa in någon som ser gästfrihet som ett sätt att roffa åt sig.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

På nyårsafton knackade grannen på: – Får jag komma över en stund? Jag har inte fått lön. Hemma är det tomt, inte ens något att bjuda barnen på till te. Sitter ensam med grabbarna – de vill ju också fira…
Those Who Live Among Us…