Små saker i livet
Jag har alltid tänkt att jag borde lyssna mer på mina föräldrar, men när jag blev förälskad i Arvid, så var det som att mitt hjärta körde över all klokhet. Jag gifte mig med honom, trots deras invändningar. Arvid var en allvarlig kille, uppfostrad av farmor Sigrid eller mormor Sigrid, som han alltid kallat henne. Hans föräldrar gick bort när han var två, och han mindes dem knappt.
När jag först presenterade Arvid för mina föräldrar, blev mamma Birgitta bestämt motvillig, men först efter hans besök.
Anna, vi har inte uppfostrat dig till att bli gift med någon som honom, sa hon strax när han gått. Du studerar ju på universitetet, tredje året, och vill gifta dig nu? Med en bilmekaniker? Nej, Anna, det där tänker jag inte stötta.
Mamma, jag kommer ändå att gifta mig med Arvid, du vet hur jag är. Pappa Lars sa inte mycket som vanligt, han höll sig neutral mellan mamma och mig. Och… jag väntar barn.
Vår bröllop var inte särskilt stort, trots att mina föräldrar har det ganska gott, men mamma ville inte ordna någon fest. Om jag bara hade gift mig med hennes väninnas son… men envisheten har alltid varit min styrka.
Hon kommer att förstå snart, sa mamma till pappa, när hon får leva med sin bilmekaniker i misär, då springer hon hem igen. Just nu handlar allt om kärlek för henne.
Mina föräldrar bodde i en stor lägenhet i Stockholm, och jag var van vid bekvämlighet och pengar. Jag var deras enda barn. Men jag flyttade med Arvid hem till hans farmor Sigrid i ett hus utanför Uppsala, i en liten by sju kilometer från stan.
Tiden gick, och jag fick en dotter lilla Ebba. Farmor Sigrid hjälpte mig mycket, lärde mig allt om att vara mamma, och tog hand om Ebba på natten. Jag började på universitetet igen, försökte vara en bra mamma och fru, men det var svårt och jag var alltid trött. Varje morgon gick jag upp tidigt, tog bussen till staden, och där bytte jag till en annan buss till universitetet.
När jag kom hem på kvällen, möttes jag av farmor och Ebba vid grinden; lilla Ebba längtade efter mig. Arvid kom senare, efter jobbet, tog Ebba i famnen och dansade runt med henne. Han älskar oss båda, det märker jag. Jag ville ha mer tid med honom, men han kom alltid hem sent, hungrig och slut.
Jag skulle snart försvara min examensuppsats, och tanken slog mig allt oftare att jag gärna skulle vilja flytta tillbaka till föräldrarna, till komforten, och slippa de eviga bussresorna. Men Birgitta var fortfarande bitter och ringde inte eller besökte oss.
Arvid hade en äldre bror, Erik, som varit gift länge och bodde med fru och son i sin egen lägenhet i Uppsala, en han själv sparat ihop till. Men familjelivet fungerade inte hans fru, Karin, krävde allt mer.
Erik ringde, sa Arvid en kväll till farmor och mig, han har lämnat Karin, det var bara bråk, nu hyr han en lägenhet.
Men hur kan det komma sig, undrade farmor Sigrid, han hade ju själv köpt den.
Han gjorde det man ska, sa Arvid, han lämnade allt till henne och sonen.
En kväll klagade jag till Arvid att jag var utmattad av den hektiska vardagen, att jag måste ta två bussar till universitetet. Jag sade det inte rakt ut, men jag drömde om att vi skulle flytta närmare mina föräldrar fast det var mitt eget val att bo med honom och farmor.
Jag är så trött, sa jag. Det är så jobbigt att alltid behöva passa tider och ta bussen, och resan tar så lång tid. Jag hinner knappt…
Arvid kramade mig och sa:
Jag har en idé, berättar senare… Det blir en överraskning.
Några dagar senare, en kväll, såg jag en bil stanna utanför vårt hus.
Kanske är det mina föräldrar, tänkte jag. Men bilen var gammal och jag kände inte igen den. Nej, verkligen inte föräldrarna…
Jag sprang ut och såg Arvid kliva ur bilen, han såg stolt ut.
Vad tycker du om vår nya skönhet?
Är det… vår bil? Var har du fått tag på den?
Jag köpte den, sa han, för pengarna vi sparat till kontantinsats på lägenhet…
Jag såg på den gamla bilen och kände mig ledsen för de pengar vi sparat. Det betydde att vi skulle stanna i byn mycket längre.
Arvid var stolt:
Jag har fixat den själv, den går bra. Sätt dig, så tar vi en tur! Han tog min hand och satte mig i passagerarsätet. Bara en omgång färg behövs, men du slipper bussarna nu.
Visst gick bilen bra, men jag var rädd att den skulle skramla sönder. När vi kom hem stod farmor och Ebba vid grinden. Arvid lyfte Ebba och snurrade henne runt, men jag skyndade in, och tårarna bara flödade. Allt blev för mycket.
Anna, vad har hänt? Farmor Sigrid kom och kramade mig. Var inte ledsen, älskling, bara småsaker i livet. Det som verkligen betyder något är att vi mår bra och har varandra. Pengar är inget; det är kärleken och förståelse som räknas.
Jag lyssnade på hennes kloka ord, lugnade mig. Lite skämde jag mig över att ha tappat humöret. Jag gick ut på verandan där Arvid satt. Vår lurviga hund låg bredvid, och Ebba sprang efter honom och försökte fånga svansen. Jag satte mig bredvid Arvid.
Varför rådfrågade du inte mig, Arvid? frågade jag tyst.
Ville överraska dig… ville göra dig glad.
Jag såg på honom, och i hans ögon såg jag all den kärlek och oro han kände. Han hade köpt bilen för min skull, för att göra min vardag lite lättare. Han löste mitt problem, även om jag hade hoppats på något annat.
Okej då, Arvid. Så, bilen är vår. Men lova att du alltid pratar med mig först nästa gång.
Lovar, sa han glatt. Jag är van att ta egna beslut, men vi ska bestämma tillsammans i fortsättningen.
Det är bara små saker i livet, som farmor Sigrid sa, huvudsaken är att vi har varandra, och vår underbara dotter.
Farmor Sigrid kikade ut genom fönstret och log.
Första familjegrälet! Det blir fler, det är jag säker på. Det viktigaste är att de förstår och älskar varandra. Och det gör de, helt klart två turturduvor.
Arvid målade bilen, farmor Sigrid sydde nya överdrag, och det blev inget att skryta om bilen hade sett bättre dagar. Men snart satt jag bredvid Arvid och vi körde till Uppsala. Jag ville inte be om hjälp från mina föräldrar.
Tiden gick, Ebba växte och började på förskola, farmor behövde vila. Jag tog examen och fick jobb i staden. Arvid fortsatte jobba sent för att vi skulle få råd med lägenhet, men pengar till kontantinsatsen räckte fortfarande inte. Jag ville inte fråga mina föräldrar om hjälp, mamma hade fortfarande inte kontakt med oss.
Plötsligt fick vi oväntad hjälp. En helg började hunden skälla ute på gården. Jag trodde det var grannfrun som kom med mjölk till Ebba.
Erik! ropade Arvid glatt, när han såg sin storebror utanför, och rusade ut.
Hej, Arvid! Hej!
Bröderna kramade om varandra, och Ebba kikade nyfiket ut genom dörren.
Men lilla Ebba, vad du är söt, utbrast Erik. Kom, jag har en present till dig.
Han tog fram en jättestor kanin med långa öron och rosetten runt halsen. Ebba blev överlycklig och sprang iväg för att visa farmor.
Farmor Sigrid och jag bjöd Erik på te.
Du har inte varit här på länge, Erik. Hur går det, du hyr ju lägenhet nu, frågade farmor medan hon hällde upp.
Jo, allt är okej, sa han glatt. Jag och Karin är skilda, hon träffade en annan och flyttade till södra Sverige. Jag betalar barnbidrag, som jag ska. Men detta till dig, bror, till er båda han tog fram ett tjockt kuvert min bröllopspresent, jag var ju ute på jobbresa när ni gifte er.
Vad är det? Arvid satte sig upp.
Pengar.
Vilka pengar?
Till kontantinsatsen, sa Erik och gav kuvertet till Arvid. Karin flyttade, så jag har nu min egen lägenhet. Jag sparade till en ny lägenhet, men ville inte ta hemmet ifrån min son och exfru. Så… räknas som min present till er.
Det blev tyst runt bordet. Sedan började vi skratta av glädje.
Tack, bror, tack Erik, så otroligt snällt! Arvid var rörd och farmor kramade Erik. Bröderna omfamnade varandra, inga ord behövdes.
Till hösten flyttade Arvid, jag och Ebba in i en ny tvåa i Uppsala. Ebba började förskolan nära huset, och skolan låg också bara några kvarter bort. Vi tänkte på framtiden, att Ebba skulle kunna gå dit sen.
Arvid jobbade kvar på bilverkstaden. Livets utmaningar satte familjen på prov, men farmor Sigrid hade rätt allt det här är små saker i livet. Det viktiga är kärlek, lycka och hälsa.
Tack för att du läste, och för all värme och vänskap. Må alla ha tur och välgång.
