Alltså, vet du, jag och min man blev kära i varandra när vi fortfarande pluggade på universitetet i Uppsala. Vi hade knappt några pengar inte ens till en brudbukett så min då blivande make plockade några ängsblommor åt mig. Och de var så fina, verkligen. Jag gifte mig medan jag väntade barn. Efter bröllopet flyttade vi in hos mamma i Västerås. Under tiden vi studerade hjälpte mamma oss otroligt mycket.
I början var allt bara bra mellan oss. Vi gick ut på promenader ihop, tog hand om vår son tillsammans. Min man var faktiskt väldigt engagerad och nattade ofta lille Erik tillsammans med mig. Han kämpade hårt för att dra in lite extra pengar, tog alla möjliga extrajobb.
Så småningom fick han jobb på ett lager i fyra år. Men sen bestämde han sig för att sattsa eget han öppnade en liten matbutik här i stan. Och alltså, det gick förvånansvärt bra! Vi lyckades bygga oss ett eget hus och skaffa bil vi unnade oss det mesta. När allting rullade på bad han mig sluta jobba och ta hand om hemmet istället, och det kändes rätt. Vår son Erik tog examen från Handelshögskolan och började jobba som ekonom på pappas firma.
Men, du vet, efter bara några dagar på jobbet kom Erik hem, såg så där allvarlig ut, och la fram något riktigt tungt pappa hade träffat en annan. Alltså, det var som att någon drog mattan under mig. Jag hamnade vid ett vägskäl: skulle jag gå, eller bara låtsas som ingenting? Jag valde att hålla tyst och hoppades allt skulle rinna ut i sanden. Men två månader senare kom han själv till mig och erkände. Dessutom visade det sig att den där kvinnan väntade hans barn.
Han sa att han inte ville skiljas, för vi hade det ändå så bra tillsammans, tyckte han. Tanken var väl att han skulle bo med henne, men fortsätta stötta mig ekonomiskt som vanligt. Han lovade också att alltid finnas där för Erik.
Jag känner mig verkligen övergiven och vet inte var jag ska ta vägen. Ibland blundar jag och ser framför mig hur vi träffades första gången och de där vackra ängsblommorna han plockade till mig…
