Jag har varit gift i tio år. Tillsammans med min man bor vi i en bostadsrätt i Stockholm, och vi kämpar fortfarande med att betala av lånet. Vi vågar inte skaffa barn än vi vill först göra oss stabila ekonomiskt. Jag har en bror som också är gift. De bor i sin egen lilla etta i Göteborg. Min bror arbetar två jobb, och dessutom har han ett extra deltidsjobb. Hans fru jobbar inte alls. Hon verkar föda barn i samma takt som en hare. De har redan tre barn, hon väntar sitt fjärde och planerar ett femte.
Förutom barnen har de samlat på sig lån för olika hushållsapparater. Jag och min man hjälper dem ofta ibland med pengar, ibland med mat. Då och då har min brors fru mage att ställa krav, snarare än att be om hjälp.
Vi brukar behöva sätta ner foten och säga nej. De blir givetvis förolämpade, men efter några veckor kommer de med nya önskemål. Eftersom du och din man inte har barn, och vi snart har fyra, borde ni ge oss er lägenhet, säger hon.
Vart ska vi ta vägen då? Till er etta? frågade jag, chockad över hennes självklarhet. Vi kan hyra ut den, men ni får hyra ut er egen lägenhet, sa hon säkert. Du menar att vi ska betala både lånet och er hyra? Så klart, sa hon. När lämnar ni er lägenhet? När flyttar ni ut? Du hör hemma på ett psykiatriskt sjukhus, inte i min lägenhet. Gå ut ur mitt hem. Då går jag och gör abort.
Och du kommer vara ansvarig, sa hon och lämnade min bostad. Och hon gjorde det samma dag, i hemlighet, i tredje månaden. Läkarna fick kämpa för att rädda henne. Klockan två på natten dök min bror upp på sjukhuset och anklagade mig för allt. Min man greppade honom direkt och frågade vad som skett. Jag berättade. Min man tvingade min bror att kyla ner sig rejält och körde ut honom ur lägenheten. Sedan dess har jag inte haft någon bror.
Livet lär oss att ibland måste vi sätta gränser, och att att hjälpa andra inte betyder att man ska låta sig utnyttjas. Vår egen trygghet skapas genom både respekt och självrespekt.
