Du undrar hur jag hamnade här, i denna punkt i mitt liv, och hur jag kunde acceptera allt detta. Men jag vill säga att alla kvinnor som älskar är blinda. Jag var blind. Hela mitt liv har jag kämpat och försökt förstå. Mamma sa alltid till mig redan som liten att om jag ville ha ett bra liv måste jag arbeta hårt. Hon sa också att en kvinna ska vara stark och självständig, så att hon klarar sig själv om något händer.
Det verkar som att just den sista lärdomen spelade mig ett grymt spratt. När jag träffade män betedde jag mig alltid alltför självständigt och få ville faktiskt vara tillsammans med mig. Då ville de flesta män ha en mjuk kvinna som de kunde ta hand om, någon som skulle lyfta deras styrka, deras manlighet. Men jag tog hand om mig själv.
Efter ett tag började jag lägga all min energi på jobbet istället. Jag var singel ända tills jag fyllde trettiofem, då jag mötte David. Han är lika gammal som jag. Det som förvånade mig var att han accepterade min självständighet. Han insisterade aldrig på att hjälpa mig om jag ville göra något själv. Han gav mig aldrig blommor eller viskade söta, tomma ord i mitt öra; sådant som jag aldrig kunnat med. Med honom var jag jämbördigt sällskap. Jag borde ha förstått priset för denna så kallade jämlikhet, som egentligen aldrig var jämlik.
Vi gifte oss och han flyttade in hos mig. David hade inget eget hem, han bodde hos sin mamma på Södermalm, Stockholm. Jag ville heller inte bo med min svärmor. Jag hade hört nog av historier om sådant, och det lockade mig inte alls. Första månaden gav David mig inte en enda krona från sin lön. Han sa att han var tvungen att betala tillbaka ett litet lån för sin mammas operation.
Jag svarade ingenting, jag var förstående. Vi är ju en familj låt honom göra det så ordnar vi resten tillsammans sen. Men i sju månader hade han fortfarande inte betalat av lånet. Han sa att han fick för lite betalt på jobbet, att hans timmar hade dragits ner, eller något annat. Under hela denna tid betalade jag för mat, nöjen och elräkningar. Efter ett tag började han säga att han sparade till ett hus på landet, kanske i Skåne för våra semestrar.
Men han visade aldrig några bankutdrag under fem år. Vi är ju en familj. Så jag bråkade med honom. Hur kan jag försörja honom i fem år? Det är inte normalt. Han packade sina grejer och flyttade hem till sin mamma igen. Bara så där. Tre dagar senare, oförmögen att uthärda ensamheten, bad jag honom komma tillbaka. Och allt fortsatte samma historia. Han vägrade fortfarande att betala någonting. Jag är utmattad. Jag skulle vilja lägga pengar på kvinnors små nöjen, men jag har inte ens råd allt går till familjen. Vad ska jag göra? Ska jag skilja mig? Och kommer han någonsin kunna förändras?
