Grannfrun stal min gödsel i säckar om nätterna. Igår kryddade jag generöst med lite jäst.
Du har varit vid min gödselhög med hinkarna igen, va? Det var inget jag frågade, mer en ren konstatering.
Lena, min granne på andra sidan staketet, rörde inte en min. Hon stod mitt i sitt grönsaksland, lutad mot sin hacka och tittade på mig som om det var hon som blivit oskyldigt anklagad.
Maiken, varför gör du så stor sak av det här? Du har ju ändå en hel kulle där bak! Vad gör det att dela lite med en barndomsvän och granne?
Det är inte att dela, Lena. Det är tiotusen kronor för en lass med leverans, jag nickade mot den kraftigt krympta högen på bakgården. Och den ägs faktiskt av mig.
Oj så snål du är! utbrast hon högt och rullade med ögonen. Ska man inte få ta ett par hinkar för att göda gurkorna? Min pension är usel, jag har inte råd att köpa hela lastbilar som vissa andra.
Hon visste precis vilka knappar hon skulle trycka på. Lena var mästare på att göra sig själv till offer: det var alltid någon annans fel staten, vädret, solfläckar och naturligtvis mitt, för att mina tomater alltid rodnade tidigare än hennes.
Jag klev tillbaka in i huset, kände irritationen stiga som en sten i halsgropen. Det handlade verkligen inte om några hinkar, eller ens om pengar det var fräckheten och känslan av att bli tagen för given som skavde.
Varje natt, runt tvåtiden, hörde jag det välbekanta rasslet. Och det var inte någon liten hink. Lena gick på med stort mått fyllde svarta sopsäckar och bar iväg strategiska förråd som om hon förberedde sig för belägring.
Tobbe satt i köket, tuggade lojt på en macka och försökte lösa korsord.
Hon var där igen? frågade han utan att titta upp.
Japp. Och så kallade hon mig snål.
Du får sätta ut en fälla, då.
Jovisst, och försöka förklara för kommunen varför grannen saknar ett ben. Det krävs list här, inte råstyrka.
Jag gick fram till fönstret och blickade ut över Lenas växthus, traktens stolthet och hennes största ämne vid byfikat. Lena älskade att skryta om sina unika sorter och magiska gröna fingrar magiska blev de definitivt när hon norpade från min gödselhög.
Den natten kunde jag inte sova. Låg där och lyssnade: någon hund skällde på håll, syrsorna sjöng, och där igen rassel och skrap. Spaden borrade sig djupt ner i gödseln som jag själv omsorgsfullt täckt med presenning och vaktat i månader. Hon tog för sig utan att blinka.
På morgonen när jag klev ut på verandan höll Lena redan på bland rabatterna.
God morgon, Maiken! kvittrade hon. Ser att dina squash gulnar, är de sjuka?
Hennes leende lyste spåren visade att hon tog minst tre säckar på natten.
God morgon själv, Lena. Det kan du glömma.
Jag gick mot boden och fick syn på hyllan med trädgårdskemikalier: fröer, gödsel och en stor gul påse med torrjäst som jag brukade till jordgubbarna. Plötsligt föll planen på plats.
Lena gömde sitt stöldgods i kraftiga byggsäckar och bar in dem i växthuset, där värme och fukt just nu var tryckande idealt för jäsning.
Jag tog en hink med varmt vatten, tömde sista strösockret från skafferiet och hela påsen med jäst. Det fräste och bubblade, doften spred sig en blandning av brännvin och rättvisefrid.
När mörkret föll och Lena ännu inte hunnit ut på sin nattliga räd, smög jag runt tomten, till hennes vanliga öppning i staketet. Där hällde jag ut hinken jäströra och blandade noga i det översta lagret. Tycker du om att ta det som inte är ditt? Varsågod, här får du något extra.
Väl inne tvättade jag händerna och la mig under täcket med en känsla av återställd balans.
Vad skrattar du åt? mumlade Tobbe sömnigt.
Tror jag kommer drömma gott i natt, svarade jag och drog filten över mig.
Natten gick förbi ovanligt tyst. Jag vaknade inte ens av något skrap vid staketet tydligen hade Lena gått försiktigare än vanligt.
Men morgonen Morgonen började varken med kaffe eller småfågelkvitter, utan med ett tjut som om någon hade fångat en björn ute i grannens trädgårdsland.
Jag och Tobbe hoppade upp, han, iklädd bara kalsonger, rusade till fönstret.
Vad i hela…?! ropade han, gnuggandes sömnen ur ögonen.
Jag svidade på morgonrocken och klev ut på verandan. Ruggig, frisk luft slog mot mig, med en säregen sur doft. Lena stod nära sitt splitter nya växthus av polykarbonat, båda dörrarna uppslagna på vid gavel.
Grannen såg… minst sagt speciell ut. Prickig av bruna fläckar, som om någon slängt lera på henne med pensel. Jag närmade mig staketet och försökte se uppriktigt chockerad ut.
Lena, vad har hänt? Har det sprungit läck på vattnet hos dig?
Hon vände sig långsamt mot mig, med skräck i blick och ansiktet fullt av samma sörja.
Det small! kraxade hon. Maiken, det levde sitt eget liv!
Jag kikade genom nätet och fick bita mig i kinden för att inte skratta. I växthuset hade ett minikrig utspelat sig under natten. Där säckarna med bytet hade legat i prydliga rader, såg det nu ut som om någon skjutit gödsel med luftgevär.
Jästen och värmen hade satt igång en enastående jäsningsprocess, gasen växte till övertryck säckarna svällde som ballonger tills fysiken inte orkade längre.
Plasten gav vika och innehållet sprutade ut över hela växthuset. Väggarna stänkte, taket droppade. Den perfekta raden med paprikaplantor var mosad och täckt. Mitt bland eländet stod Lena, som stjärnan i en svart komedi.
Vad var det som exploderade hos dig? frågade jag lugnt.
Säckarna! skrek hon. Jag skulle kolla läget och så small det till! Maiken, vad har du blandat i?
Jag? sa jag så ärligt jag kunde. Lena, det är min gödsel på min gård. Jag har inte lagt i annat än vad kon gav.
Men hur det hamnat i ditt växthus, snyggt sorterat i säckar, det är faktiskt en öppen fråga.
Lena stelnade till. Det syntes hur det snurrade i huvudet. Erkände hon att det var mitt så erkände hon stölden. Sa hon att det var hennes ja, varför exploderade den då? Där stod hon, både bildligt och bokstavligt, dränkt av sina egna illdåd.
Det här är sabotage! fick hon till slut ur sig. Ville du förgifta mig?
Med ekologiskt gödsel? Jag ryckte på axlarna. Kanske är det något med din växthusaura? Eller någon som kastat onda ögat? Du sade ju själv att dina fingrar är så lätta.
Tobbe kom ut, tog in synen och fnös skrattande innan han gick in igen för att inte brista ut i skratt. Lena greppade slangen och började hysteriskt spola av sig sin framgång. Vattnet rann längs med hennes morgonrock, men doften satt som berget. Gödslets lukt, fast nu även blandad med förlustens arom.
Under dagen gick ryktena genom hela byn om konstiga smällar hos Lena i hörnet. Teorierna gick från illegal brännvinsbränning till meteoriter. Själv skurade hon växthuset till kvällen och såg ingen människa.
Hon fick bära ut hela plantuppsättningen och byta översta jordlagret den enorma dosen näring var för mycket även för de tuffaste plantorna. På kvällen kom hon inte ens förbi för sitt vanliga kvällste hände sällan.
En vecka senare beställde jag en ny omgång gödsel. Högen dumpades på samma plats. Den natten vaknade jag av en ovanlig tystnad: inget rassel vid gärdesgården, inget skrammel, inga prasslande säckar.
Jag gick ut i trädgården månen lös över en helt orörd gödselhög.
På morgonen gick Lena förbi min grind, vände demonstrativt bort blicken. Nu köpte hon gödsel på butiken, färgglada påsar och för egna pengar.
Tjena, grannen! ropade jag. Hur går det med paprikorna?
Hon stannade, såg på mig. Det fanns inte ett uns ånger i hennes röst, men ren och skär rädsla för kemins nycker.
De växer, mumlade hon. Klarar mig själv, behöver inga gåvor längre.
Toppen. Recept på specialgödseln har du ju redan.
Hon spottade irriterat i gruset och skyndade hemåt. Jag gick in och kokade mig starkt svart kaffe.
Lugnet och balansen var tillbaka ingen skadeglädje, ingen triumf. Det bara blev som det skulle vara. Mitt fick vara mitt, ingen rörde längre det som tillhörde någon annan.
Gränsen styrs inte av staketets höjd, utan av tydliga lärdomar. Gå inte för långt in i andras hög ifall du inte är beredd på vad som väntar.
Och torrjäst finns nu alltid i mitt förråd, utifall någon koloradobagge till grannfru vill testa min generositet ingen är omöjlig, men alla kräver sin egen strategi.
