Anna blev gravid. Hennes man Lars stod vid hennes sida hela dragningsperioden, uppfyllde alla hennes önskningar och nycker. När det äntligen var dags körde Lars Anna till förlossningsavdelningen. När den friska flickan föddes andades han lättat ut. Den nöjda och glada nyblivna pappan åkte hem för vila. Nästa dag kom han för att hälsa på frugan och dottern. – Din fru är inte här, – fick han höra. – Det kan inte vara sant! – trodde inte Lars. – Kanske har hon gått någonstans? Leta efter henne! – Nej, hon har gått, här är en lapp, – sade sjuksköterskan och räckte ett dubbelvikt papper. Lars vecklade upp det och blekte av det han läste.

Jag minns den där vårdagen för många år sedan, när Eira blev gravid. Hennes man, Gustav Andersson, stod vid hennes sida under hela drömmen om barnet. Han uppfyllde varje liten önskan och varje nyckfull idé. När den stora dagen väl kom körde Gustav henne till förlossningsavdelningen i Stockholms Sjukhus. När en frisk liten flicka föddes, kände han en djup suck av lättnad. Den nyblivna fadern, nöjd och glad, körde hem för att vila. Nästa morgon kom han tillbaka för att hälsa på sin fru och dotter, men en sjuksköterska mötte honom med en kort, vikt i två hälfter.

Er fru är inte här, sade hon.
Det kan inte vara sant! svarade Gustav förskräckt.
Kanske har hon gått någonstans? Leta efter henne! föreslog sjuksköterskan.
Nej, hon har lämnat, och här är en lapp, räckte hon fram ett papper som Gustav vecklade ut. När han läste den blev hans ansikte blekt. På den stod bara tre ord: Sök mig inte.

Gustav hade tidigare arbetat som försäljningschef på ett kontor i Göteborg. När han såg den unga, vackra Eira komma in på hans avdelning blev han förtrollad på första ögonblicket. Hon var den första dagen på jobbet, och han gick fram till henne med ett varmt leende.

God morgon, kollega hälsade han.
God morgon, svarade hon mjukt och log tillbaka.
Han pekade mot en äldre kollega, Karin Lund, och sade:

Du får gå igenom dina arbetsuppgifter med Karin. Jag önskar dig lycka till, och hoppas att vi kan samarbeta väl.

De flesta kollegorna, mest kvinnor, kastade en nyfiken blick mot chefen, och när han gick bort mumlade Karin till Birgitta:

Sedan när ger Gustav så mycket uppmärksamhet åt nya medarbetare? och båda skrattade.

Eira höll sig i bakgrunden, betraktade den nya gruppen som en tyst observatör. Hon var bara tjugotvå år, men redan sedan tonåren hade hon bröt några relationer. På college hade hon fört en förbjuden affär med en professor som var mycket äldre, men han avbröt snart sitt umgänge när rykten nådde hans fru.

Efter ett tag föreslog Gustav en fika efter jobbet.

Varför inte? Du är min chef, och med chefen är det viktigt att ha goda relationer, svarade Eira med ett leende.

Gustav, som nu var trettio år gammal och aldrig gift, såg en möjlighet. De började träffas, och snart berättade han för hela kontoret att han och Eira skulle gifta sig. Alla hennes önskningar uppfylldes utan tvekan. Hon insisterade på att ingen skulle prata om barn förrän hon själv kände sig redo.

Ingen barnplan än, jag vill leva för oss. När jag är redo säger jag till dig, men tills då, älskling, inga blöjor eller linneslar, sade Gustav.

Tiden gick, men Eira ville fortfarande inte barn. Varje gång Gustav tog upp ämnet svarade hon bestämt:

Jag sa ju att jag inte är redo, så låt mig vara.

En dag kom han hem och fann Eira med ett positivt graviditetstest i handen.

Är du gravid? frågade han.
Hon nickade, och han lyfte henne i famnen av ren glädje. Hon började gråta.

Jag vill inte ha barn, jag vill inte bli tung. Du måste göra något. skrek hon.

Gustav, med tårar i ögonen, kysste hennes kind och svarade:

Låt inte sorgen ta över, det är lycka ändå. Jag älskar dig, Eira. Vi får ett barn!

Eira bestämde sig för att gå till läkaren och avsluta graviditeten, men Gustav anlände i sista stund och hindrade henne från att gå in. I ilska förde han henne ut på gatan och ropade:

Snälla, Eira! Låt barnet födas, jag hjälper dig med allt.

Till slut gick de med på att fortsätta graviditeten utan att byta blöjor eller vakna mitt i natten för att mata. Gustav följde troget med Eira hela den långa väntan, och när den lilla flickan föddes kände han en lättnadens suck. Den nya pappan körde hem för att vila, men när han nästa dag återvände för att hälsa på familjen, fick han en chockerande svar.

Er fru är inte här, hon har flytt, barnet är kvar, sade sjuksköterskan och räckte en vikta lapp. När Gustav vecklade upp den, blev hans ansikte ännu blekare. Enkelheten i Sök mig inte dränkte honom.

Eira försvann från både kontoret och hemmet. Hon svarade inte på samtal, bytte telefonnummer, och först efter en och en halv månad ringde hon:

Hämta mina saker, min bror Arvid kommer och tar dem. Ansök om skilsmässa själv, jag kommer inte tillbaka.

Ingen pratade om deras dotter Alina längre; hon blev både son och mor för Gustav, som hade sin egen mamma i närheten för att hjälpa till med den lilla.

Åren gick, och en annan berättelse började i Malmö. Maja Nilsson väntade barn med sin man Lars Bergström. Lars hade tidigare sagt att han aldrig kunde få barn, men Maja blev gravid ändå, med ett bevis på åtta veckor. När hon visade beviset för Lars, svarade han kallt:

Varför glädja dig? Har du väl gått omkring med en annan man?

Maja grät, men Lars började så småningom tala om att barnet kunde vara någon annans, men han vägrade erkänna något ansvar. När sonen Viktor föddes, påminde hans ansikte Lars om sig själv, men han såg bort. Lars anklagade Maja för att ha registrerat barnet på hans namn för att tvinga honom att betala underhåll.

Viktor växte upp och gick i andra klass på en skola i Uppsala. En dag ringde skolan och bad Maja komma omedelbart. En konflikt hade uppstått mellan Viktor och en klasskamrat, Alva Svensson, som hade blivit slagen i ansiktet. Alva, som alltid hade varit topprankad, stod i klassrummets dörr med sin mamma, Karin, och berättade:

Viktor har slagit Alva, och nu har hon ett sår på kinden.

Maja och Lars anlände samtidigt. De såg på varandra, skrattade lite och sa:

Jag är Lars, Alvas pappa.
Jag är Maja, Viktors mamma.

Viktor bad om förlåtelse, och Alva svarade med en försiktig gest. De två barnen kramades och skrattade, och föräldrarna föreslog en pizza på den lokala pizzerian.

Vad säger ni, ska vi gå och äta pizza? frågade Lars.
Mamma, låt oss gå! ropade Alva.

Alla var överens om att det var en bra idé, och även om konflikterna tidigare hade gått hårt, hade nu barnen blivit vänner. De började umgås oftare, gick på bio, promenerade i parkerna och besökte varandra.

När åren gick, mindes Maja och Lars ofta den första mötet på kontoret i Göteborg, där allt hade börjat med ett leende och en vänlig hälsning. De skrattade åt hur deras barn en gång hade bråkat, men nu var de bästa vänner.

Maja väntade fortfarande på en annan liten mirakel, och Viktor och hans syster Alva hade redan börjat fundera på namn för en ny lillebror. De bestämde sig för att kalla honom Gustav, som en hyllning till den man som en gång hade förenat deras familjer.

Och så fortsatte livet, med minnen av kärlek, sorg, försoning och den eviga svenska vinter som sakta smälter när våren återkommer.

Rate article
Add a comment

;-) :| :x :twisted: :smile: :shock: :sad: :roll: :razz: :oops: :o :mrgreen: :lol: :idea: :grin: :evil: :cry: :cool: :arrow: :???: :?: :!:

Anna blev gravid. Hennes man Lars stod vid hennes sida hela dragningsperioden, uppfyllde alla hennes önskningar och nycker. När det äntligen var dags körde Lars Anna till förlossningsavdelningen. När den friska flickan föddes andades han lättat ut. Den nöjda och glada nyblivna pappan åkte hem för vila. Nästa dag kom han för att hälsa på frugan och dottern. – Din fru är inte här, – fick han höra. – Det kan inte vara sant! – trodde inte Lars. – Kanske har hon gått någonstans? Leta efter henne! – Nej, hon har gått, här är en lapp, – sade sjuksköterskan och räckte ett dubbelvikt papper. Lars vecklade upp det och blekte av det han läste.
Du sitter bara hemma hela dagen och gör ingenting – efter de orden bestämde jag mig för att sätta ner foten Strax innan vi gifte oss hade jag hört från vänner att när en man gifter sig börjar han direkt se sin fru som sin egendom och visar sitt rätta ansikte. Men som vilken ung och naiv tjej som helst trodde jag inte att min man var sådan. Redan innan vi gifte oss var han alltid omtänksam, sa aldrig ett ont ord, var rädd att såra mig, ville alltid ha mig nära. Men jag hade fel, precis som så många kvinnor innan mig. Det stämmer att när en man väl har vunnit en kvinnas hjärta förändras han. Min man började prata illa om min mamma några månader efter vårt bröllop. Varför ringer hon så ofta, varför måste hon komma hit varje vecka? Självklart höll jag med honom, jag oroade mig för vårt äktenskap och bad därför min mamma att inte ta så mycket kontakt – jag ringde henne när jag var ensam. Men det slutade inte där. Jag blev gravid och förlorade dessutom jobbet. Tyvärr tvingades jag till sängvila på grund av en riskfylld graviditet, så mitt kontrakt förnyades inte. Då började min man anklaga mig: “Du sitter bara hemma hela dagen och gör ingenting”. Jag sa inget – jag var ju gravid, vad skulle hända om han lämnade mig? Ett och ett halvt år efter att vår dotter föddes började min man kräva att behandlas som en kung. När han kom hem från jobbet skulle jag stå i hallen, ge honom tofflorna, all mat måste stå färdig och nylagad på bordet. Han behövde aldrig oroa sig för barnet – allt var kvinnans ansvar. Tillslut var jag helt slutkörd. Så jag packade mina saker och tog barnet hem till mamma. Jag pratade inte med min man på två månader. Livet gick vidare, jag började jobba och mådde bättre för varje dag. En dag dök han upp hos oss, smal och i slitna kläder, och bad på sina bara knän om förlåtelse. Jag sade då att han måste gå en matlagningskurs. Han skulle få laga mat och städa när jag kom hem. Min man gick med på det, men framtiden skulle utvisa hur han egentligen skulle bete sig.