Det här är sista gången jag varnar dig om du inte byter festlokal, vägrar jag gifta mig med dig, utbrast Ingrid med darr på rösten, de tunna fingrarna krampaktigt om inbjudningskorten medan bröllopet bara var två veckor bort. Hon vågade inte ens signera dem.
Vad är det nu, Ingrid? Algot suckade tungt, sårad över hennes drama.
Jag har en dålig känsla!
Det är inte så konstigt, försökte han le, man gifter sig inte varje dag. Det är bara nerver det går över. Allt kommer bli bra, jag lovar.
Hur kan du lova det du själv inte vet något om? Varför kan du aldrig ge med dig? Hur ska vi någonsin kunna leva tillsammans om du redan nu vägrar lyssna på mig?!
Vi har inte råd att slänga pengar omkring oss, älskling, muttrade Algot irriterat. Jag har redan betalat för lokalen och maten, lagt handpenning. Om vi avbokar får vi inga pengar tillbaka.
Det är inte det som är det farliga. Snälla, tro mig bara.
Nej, jag tänker inte tro på gamla skrönor. Det är idiotiskt och dessutom slutar det väl med att vi står utan bröllopsresa. Kan du förklara vad som händer?
Okej… men skratta inte åt mig nu. Bara för att du inte tror på sånt, betyder det inte att det inte finns.
Jag lovar, svarade Algot tyst.
På mitt jobb har vi fått en ny kollega, Märta. Hon pratar inte med någon, går alltid klädd i svart… Häromdagen kom hon fram till mig och sa:
Hälsning från mormor Otilia.
Va?? Jag blev helt kall. Mormor Otilia dog för tre år sen.
Vill du veta vad hon försökte varna dig för? frågade Märta. Men bara efter jobbet.
Jag gick med på det. Och så berättade hon…
För länge, länge sen inte här, utan i samma kvarter byggde man en ny restaurang. Alfred körde lastbil på bygget och fick bra betalt, så han föreslog sin fästmö, Majken, att de skulle ha bröllopsfesten där. Majken sa ja hon kom från en liten by, hennes familj hade aldrig satt sin fot på restaurang. Hon ville imponera och skapa ett minne för livet.
På den stora dagen strålade hon i vitt med slöja. Och Alfred såg ut som värsta gentlemannen.
Efter vigseln rullade kortege och gäster till restaurangen. Alla häpnade över den pampiga salen utom en gammal tant som skakade på huvudet:
Sällan man ser plastblommor på ett svenskt bröllop. Det här bådar inte gott…
Men ingen brydde sig på den tiden var allt syntetiskt: tyger, porslin, bestick… Sann utveckling sägs ha skett på 195060-talet, och det här utspelade sig strax efter det.
Gästerna tog ändå med sig riktiga blommor och Majkens bukett stod i en vas på deras bord.
Mitt i dansen gick Majken och Alfred upp för sin första vals. När de återvände till bordet var rosbuketten helt vissnad.
Personalen tog bort buketten och festen fortsatte. Men strax blev Majken illamående och föll ihop. Man öppnade snabbt fönster rummet var kvavt men snart blev hon dålig igen. Oron spred sig.
Hon är nog gravid!
Bara det inte är nåt värre, sa några.
Jag såg en blodfläck på klänningen, viskade en släkting.
Föräldrarna rusade fram, men såg ingenting.
Snart gick ett rykte någon hade sett en svartklädd kvinna i dörren. De letade, men hittade henne aldrig.
Deras bröllopsnatt blev en mardröm. De vågade inte röra vid varandra de hörde viskningar, fotsteg, och Alfred var säker på att någon blängde på honom i mörkret.
På morgonen var båda skräckslagna.
På den tiden var bröllopsresor ovanliga man började jobba direkt. Innan veckan var slut dog Alfred i en bilolycka. Bilen gled ut på fel sida, vägen var bra, vädret likaså. Alfred var rutinerad och körde alltid försiktigt. Ingen förstod vad som hände.
Majken gick ned sig, blev snabbt sjukligt blek. Och det hemskaste: ett år senare försvann hon spårlöst och kom aldrig tillbaka.
Fängslande spökhistoria, flinade Algot, men vad har det med oss att göra?
Allt, snyftade Ingrid nästan, för precis den platsen är restaurangen du bokat. Exakta salen där allt det där hände.
Men vi har ju ingen koppling till dom!? Folk råkar illa ut hela tiden…
De säger att restaurangen byggdes ovanpå en gammal kyrkogård, och festlokalen är precis där Majkens grav låg. Hon tog sitt liv efter att ha avslöjat Alfreds otrohet. Nu sägs hennes själ hämnas tar brudgummen direkt efter bröllopet och bruden ett år senare. Förstår du nu?
Jag tror inte på sånt strunt!
Mormor ville varna mig. Om något händer oss? Om vårt bröllop blir det förbannade? Hon kontaktade mig från andra sidan! Fattar du inte!
Jag tror inte på förbannelser, Algot tröttnade, vill du inte gifta dig får det vara. Då blir det Signe istället.
Signe var Ingrids bästa vän. Skriv på inbjudningarna, annars… annars får vi se.
Ingrid tvekade, men sade slutligen nej till bröllopet. Särskilt som Algots ord om Signe fått marken att skaka under henne.
Algot gjorde som han sagt och Signe tackade ja till hans fria. Mindre än en vecka efter deras vigsel gick spådomen i uppfyllelse: Algot kraschade med sin motorcykel när bromsarna slutade fungera.
Ingrid var skräckslagen för Signe, trots sveket kunde hon inte önska henne olycka. Nästa dag försökte hon fråga Märta, kvinnan som berättat allt, om hur man kunde rädda sin vän för nu var det ju hennes tur om ett år. Men Märta hade slutat och gick inte att nå. På hennes adress fanns ingen som kände till henne.
Ryktet gick att den hemskaste bröllopsfesten i stan tilldrog sig på sjuttiotalet. Några bevis finns inte sånt hölls tyst då.
Men de som bott länge här minns allt för väl…
