Efter att pappa vandrat vidare till Valhall, bestämde min bror att jag skulle ta hand om allt och inte ställa några frågor. Efter begravningen lade min bror nycklarna till pappas lägenhet på bordet framför mig. Mamma satt tyst i soffan, medan jag höll pärmen med papper och undrade när jag blev den som måste fatta alla beslut.
Pappa försvann utan förvarning. Det fanns aldrig tid för samtal eller fördelning av ansvar. Min bror bor också i Stockholm, men hävdar alltid att hans arbete är stressigt. Jag jobbar på en bokföringsbyrå, med mina egna deadlines, men det verkar inte spela någon roll.
Redan på tredje dagen sa min bror att jag är mer strukturerad och lugn, att det är lättare för mig att sköta dokumenten. Så jag började vandra mellan myndigheter. Jag bar kopior, original, intyg. Stod i kö med nummerlapp i handen.
Min bror ringde bara för att fråga om allt var i sin ordning. Sällan följde han med. Mamma grät på kvällarna, när jag sorterade pappas garderob. Jag vek skjortorna, en efter en, och la dem i kartonger.
Bror sa att han inte klarar att gå in i pappas rum. Han sa att det känns tungt. Jag satt också ensam i mörkret på kvällarna. Men nästa dag steg jag upp och fortsatte.
Så kom stunden då lägenheten skulle avgöras. Bror föreslog att vi säljer den, så den inte skulle tynga någon. Jag frågade var mamma då skulle bo. Bror sa att hon kan flytta till mig, eftersom min lägenhet är större.
Mamma var tyst och tittade ner på sitt kaffe.
Just då insåg jag att bror redan hade valt, utan att fråga. När vi samlades för att diskutera detaljer, talade han om priser, mäklare och tidsplaner. Jag pratade om hur mamma vaknar om nätterna och letar efter pappa.
Bror suckade och sa: Vi måste vara praktiska. Det ordet ekade i mitt huvud.
Jag är praktisk. Jag betalar räkningarna i tid. Jag planerar min budget. Men jag kunde inte acceptera att mamma är en uträkning i brons Excelblad.
Efter någon dag kom bror med ett mäklarkontrakt. Han la det på köksbordet och räckte mig en penna. Jag frågade om han pratat med mamma. Bror sa att mamma inte orkar sånt.
Jag såg på mamma. Hon grävde fingrarna in i dukens kant.
Jag sköt tillbaka kontraktet till bror. Sa att jag inte skriver på utan att mamma får säga sitt. Bror blev arg. Han sa att jag alltid gör saker mer komplicerade.
Jag höjde aldrig rösten. Jag sa bara att detta är pappas och mammas hem.
Efter den kvällen slutade bror ringa varje dag. Han började skicka korta sms om räkningar och tidsfrister.
Mamma blev kvar hos mig, temporärt. Jag brygger kaffe på morgonen och ställer koppen framför henne. Hon sitter länge vid fönstret, som om hon spanar efter något i dimman över Mälaren.
Pappas lägenhet är ännu inte såld. Jag fortsätter betala el och vatten annars släcker de snart strömmen.
Ibland tänker jag: Ser bror mig som syster eller bara någon som ska bära bördan åt honom?
Jag vill inte bråka med min bror. Jag vill heller inte svika min mamma.
Mellan dem står jag, med pärmen och känslan att om jag är tyst, bestäms allt utan mig.
Är det rätt att hejda försäljningen, även om det blir spänning mellan mig och min bror?
