Varför skulle ni vilja flytta? Och dessutom till landet. Alla vill väl flytta till stan, men ni gör tvärtom. Vad finns det för bra där? Jag förstår er inte alls. Det är bara härligt på sommaren, men på vintern finns ingenting att göra.
Jag har en väninna, Maja, som gjorde allt hon kunde för att övertala oss att inte flytta till landet. Det gjorde både mig och min man riktigt irriterade. Det är ju ändå inte hon som bestämmer över våra liv.
Efter nästan ett år av letande hittade vi till slut ett passande hus och packade ihop stan och flyttade. Maja ringde nästan varje dag och tog lite på skämt, lite på allvar, och frågade om jag hittat något jobb ute på vischan. Trots att hon mycket väl visste att jag redan arbetade på distans och inte tänkte ändra på det. Hon frågade också: Är det dåligt internet där ute?
I början av oktober, över ett år efter flytten, kom Maja och hennes man på besök. De strosade tveksamt igenom vår trädgård, men tillbringade mest tiden inne med öl tillsammans med min man under de två dagar de stannade.
Under deras vistelse fortsatte vi, som vanligt, att bära ner rotfrukter i källaren och syltade för fullt för att fylla förråden. Den tredje dagen började Maja och hennes man packa för att ta bussen tillbaka till Stockholm på kvällen. Vi gav dem inget avskedsgåva. Men då bad Maja själv om en säck potatis och lite äpplen.
Jag erbjöd mig att gå ner i källaren och hämta, men de ville inte följa med, antagligen för att de var lite slitna efter gårdagens öl. Istället fick de med sig några hinkar och en säck. Nöjda med det såg de till att plocka själva. Jag funderade på hur de skulle släpa allt med bussen tillbaka till stan, men när de packat allt blev det klart de hade bett min man att skjutsa dem.
Det var en resa på nästan tre timmar tur och retur. Men min man förstod snabbt vinken och sa att han redan druckit öl. Så de fick själva gå till bussen, med alla sina saker. Efter detta såg eller hörde vi inte mycket av dem på flera år. Visst ringde vi någon gång, men de hälsade aldrig på igen. Det kändes på något sätt att de inte hörde hemma här ute, i vår lilla by.
Men sen, sent i november, stod de plötsligt på vår trappa. Utan att ha förvarnat. De ville väl överraska oss. Det var helg och vi hade mycket att stå i. Jag hade massor av beställningar inför jul, och tre nötkreatur att slakta den dagen. Men visst, en överraskning är en överraskning.
Jag dukade upp snabbt. Maja och hennes man åt och drack, vi också men snabbt. Vi erbjöd ändå, artigt, att hjälpa till. De var dock inte särskilt händiga särskilt inte med fjäderfän. Men här på landet måste man kunna lite av varje.
Alla våra kycklingar var redan tingade på förbeställning, men vi hade kvar några gäss för oss själva och till våra föräldrar till jul och nyår. Jag kände mig smått besvärad men erbjöd dem en gås, och sa att de fick plocka fjädrarna själva. De sa att de skulle ta det dagen därpå.
Men nästa dag tystnad. Den här gången hade de egen bil och packade i den. Innan de åkte fick de med sig lite rotfrukter och inläggningar. Vi har gott om det, så det skadar inte att dela. Bilen fylldes.
Men nästa fråga från Maja fick mig ändå att haja till. Har ni inget nötkött över?
Jag svarade nej. Vi hade inget över just nu; först måste vi ta hand om beställningarna, och sen får släkten sitt innan något blir över. Det räcker inte hur långt som helst, och man måste också vara rädd om det man har.
Jag tror att de tog illa upp. Maja har varken ringt eller skickat något sedan dess. Vår gemensamma bekant sade också att vi var snåla. De kom ut på landet och åkte hem utan kött, hade hon sagt.
Men här ute lär man sig snabbt ibland måste man säga nej för att hushålla med resurserna. Man hjälper gärna till, men man måste också prioritera familjens behov och sitt eget välmående. På landet har man inget över till att vara alla till lags, men desto mer att glädjas åt det lilla man har och delar. Livet blir enklare, och vänskap handlar inte bara om att ge ibland gäller det också att förstå vad som är rimligt att begära.
