När jag gifte mig med min fru, visste jag att hon hade en dotter från ett tidigare äktenskap. Hennes mamma hade flyttat till ett annat land och lämnade barnet hos min fru. Tyvärr är deras relation ansträngd, och de små gåvorna som hennes mamma skickar gör henne inte glad; hon längtar efter sin mammas närvaro. I början bodde min bonusdotter hos sin mormor, min svärmor, men så småningom flyttade hon hem till oss.
Jag hoppades att jag skulle få en bra relation till henne, men hur mycket jag än försökte fick vi det aldrig att fungera. Hon ser mig mest som en främling och ignorerar mina försök till kontakt. Istället försöker hon styra situationen, och söker stöd hos sin mormor och min fru när hon inte får som hon vill. Det är frustrerande att det förväntas av mig att ta hand om henne och sätta gränser, samtidigt som jag egentligen inte har någon auktoritet. Min fru och svärmor säger inte till henne ordentligt, och sätter inga tydliga regler, vilket lämnar allt till mig när hon beter sig illa. Hon har vuxit sig bortskämd och okontrollerbar.
Jag spenderar väldigt mycket tid med henne eftersom min fru arbetar långa dagar, och svärmor kommer bara förbi en kort stund ibland. Jag känner mig överväldigad och vill kunna ta en paus, ägna tid åt mig själv eller mitt egna jobb. Men de kritiserar mig för att jag inte är så tålmodig som de tycker jag borde vara med henne. Hade de inte lagt all denna press på mig, tror jag att vår relation hade kunnat bli bättre.
Nu ångrar jag att jag gifte mig med någon som hade barn, för hennes beteende, lathet och oordning chockerar mig. Jag förstår att jag aldrig kommer att kunna ersätta hennes mamma, och jag känner att jag aldrig kommer att bli en riktig pappa för henne. Situationen blev ännu mer komplicerad när min fru blev gravid, och nu finns det ingen återvändo.
Jag har gjort upp en plan för att få henne att frivilligt välja att bo hos sin mormor, för det verkar vara den enda lösningen för oss. Jag hoppas att det kommer ge oss båda ett bättre och mer harmoniskt liv.
Min lärdom är att även om man vill göra sitt bästa för någon annans barn, krävs det att alla vuxna hjälps åt och sätter gränser annars blir det ohållbart och man sliter bara ut sig själv.
