Under de senaste tre månaderna har jag och min bror suttit i rättstvister på grund av vår mamma. Efter hennes stroke har hon inte kunnat ta hand om sig själv längre. Hon glömmer saker ständigt och behöver någon hos sig hela tiden. Hon behöver omsorg. Ansvaret har landat på mina axlar. Det är som att ta hand om ett barn. Jag har jobb, hem och familj. Hur ska jag orka med allt? Jag föreslår att vi ska ordna plats åt henne på ett äldreboende, men min bror blir rasande och säger att det är omänskligt, samtidigt som han själv inte vill ta hem henne till sig. Han bor ju ändå i sin frus lägenhet.
Tidigare var vi en nära familj en vanlig svensk familj på fyra personer. Jag och min bror är bara ett år isär i ålder, våra föräldrar fick oss när de redan var lite äldre. Nu är jag 36 år, min bror 35, och mamma är 72. Allt fungerade bra tills pappa gick bort.
Sedan flyttade min bror för att plugga i Uppsala och blev kvar där när han träffade sin fru. Själv flyttade jag tillbaka till Göteborg, min hemstad, där jag slog mig ner för gott. Först bodde jag hemma hos föräldrarna, men efter att jag gifte mig med min man hyrde vi en egen lägenhet. Vi hade tänkt köpa en bostadsrätt och skaffa barn längre fram det var planerna.
För två år sedan dog min pappa. Mamma blev sorgsen och ensam; hon saknade honom och åldrades märkbart. Hon blev allt sjukare, tills hon för ett halvår sedan fick en stroke. Jag trodde faktiskt att hon inte skulle klara sig. Till en början kunde hon inte prata ordentligt och hade svårt att röra armen och benet. Efter hand blev den fysiska hälsan bättre, men hennes psyke förändrades till det sämre.
Läkarna sa att några av effekterna skulle bli bestående. Så jag fick ta hand om henne. Jag och min man flyttade in hos mamma. Jag sa upp mig och började frilansa för att kunna vara nära henne. Jag kunde inte lämna henne ensam. Även när hon återfick rörligheten blev det inte lättare.
Hon stammar, tappar bort sig, vi springer omkring och letar efter henne och kan inte ens se till att hon hittar hem från promenaden. Hon gråter och säger att min pappa väntar på henne någonstans. Kort sagt det är kaotiskt. Jag sover dåligt, är rädd att hon ska gå vilse. Jobbet lider också, jag kan aldrig fokusera ordentligt. Min man föreslog att vi skulle ordna plats för mamma på ett äldreboende.
Det är väldigt dyrt, men om man jobbar på bra så räcker det för att betala boendet. Min man säger att min bror också borde bidra. Det är rättvist.
Länge velade jag, men insåg att det finns ingen annan väg. Hur länge ska detta pågå? På boendet får hon omsorg och vård dygnet runt. Jag har besökt flera ställen och tagit reda på allt. Det kostar mycket flera tusen kronor i månaden men vad kan jag göra?
Jag ringde min bror och berättade som det var, hoppades han skulle förstå. Han blev istället förbannad.
Har du tappat vettet? Hur kan du skicka vår mamma till ett äldreboende? Alla där är ju främlingar! Du har inget hjärta! skrek han i telefonen. Eller vill du bara bli av med henne?
Jag försökte förklara men han lyssnade inte. Så jag fortsatte ta hand om mamma. Till slut började jag känna att jag inte orkade längre. När jag tog upp det igen med honom hade hans åsikt inte förändrats ett dugg.
Jag ville aldrig utsätta min egen mor för något sådant. Hon har ju tagit hand om oss, uppfostrat oss. Vi växte trots allt upp hemma hos mamma, inte på ett barnhem. Och hon klagade aldrig över hur jobbigt det var.
Båda är skyldiga att hjälpa till. Så varför ska jag vara ensam? Om han inte gillar min idé kan han ta hem henne till sig och visa sin godhet där.
Du vet att jag bor med min fru i hennes lägenhet. Hur ska jag kunna tvinga henne att ta hand om min svärmor? sa han. Men min man kan ta hand om sin svärmor, och din fru vill inte? Ni bor ju med mamma, så får ni ta hand om henne, tycker han.
Jag sa till min bror att jag kan sluta hjälpa till direkt då får han och hans fru flytta hem till mamma. Han tvekar, säger att jobbet inte tillåter honom att bli distraherad, och att jag bara säger sådant för att skjuta över ansvar på honom.
Jag känner mig fast i en mardröm. På ett sätt inser jag att det bästa vore att placera mamma på ett boende livet skulle bli lättare för alla. Men samtidigt är jag rädd att känna mig som en otacksam dotter. Min man stöttar mig, säger att där får mamma rätt omsorg, och att vi måste ha ett eget liv också.
Jag bestämde mig för att ge det en vecka. Om min bror inte dyker upp, får jag ta beslutet själv. Det blir bättre för alla. Jag tar henne till ett äldreboende. Alla kan komma med sina goda råd, men bara jag vet hur det är att ta hand om en sjuk förälder dag efter dag. Och låt min bror förklara för sina vänner varför han aldrig bidrog jag har fått nog.
I sådana svåra stunder lär man sig: det finns inget perfekt beslut, bara det bästa vi förmår. Det är okej att begära hjälp, och att prioritera sin egen familj och sitt eget välmående när livet kräver mycket. Det är inte själviskt, det är mänskligt.
