Jag minns fortfarande den där tiden, med ilska bubblande inom mig över hur saker och ting blev. Jag hamnade återigen i gräl med min mamma, och svärföräldern ville inte ens höra av sig. På många sätt har vi varit lyckligt lottade vi har två farmödrar, min egen mamma och min mammas maka.
Men “lyckligt lottade” är kanske ett för starkt ord, för egentligen är de bara farmödrar till namnet. Båda bor bara ett hundratal meter från förskolan där vår son gick, ändå vägrar de envist att hämta honom. Själv jobbar jag till klockan nio på kvällen; det är omöjligt att hinna till hämtningen. Min man lyckas inte alltid, då han arbetar skift på fabriken, precis som de flesta i lilla Sundsvall. För sådana barn har förskolan en särskild kvällsgrupp till klockan tio, men det kostar extra många hundra kronor och den utgiften känns av på hushållskassan. Och vi har ändå farmödrarna i livet!
Mamma slutar jobbet vid sex, och när hon kommer hem passerar hon förskolan, men hennes egna intressen har blivit viktigare än allt annat nu. Hon skiljde sig från min styvpappa och vill leva för sig själv, så hon säger att hon behöver vila och lägga ansiktsmasker för att hålla sig ungdomlig. Varje helg har hon inplanerat: en biokväll, en konstutställning, en fika med väninnorna.
Hon tar nästan aldrig med sig sin dotterson bara någon gång på helgen. Hon hävdar att barnbarnet rubbar hennes vardag, springer omkring i lägenheten och stör hennes meditation. Men råd om barnuppfostran ger hon gärna, samtidigt som hon undviker allt ansvar.
Svärmödrar är en egen saga. Min svärmor har aldrig jobbat, varit hemmafru hela sitt liv, och har fyra barn med bara några års skillnad mellan sig. Min man är hennes äldsta. Man skulle tro att hon vore perfekt för att hjälpa till med barnbarnet, men nej hon säger att hon redan lekte färdigt med sina egna och har alldeles för mycket hushållsarbete nu. Hennes söner på arton och tjugoett är vuxna och klarar sig själva, ändå ska hon laga mat, städa, tvätta kläder, se till att hela familjen får mat och ordning på kvällen.
Någon gång tog hon faktiskt med sig sin sonson hem, men efteråt var hon så upprörd att hon klagade på att hon knappt hann någon hushållssyssla på grund av barnbarnet. Hon sa att jag fick barn för min egen skull och att jag själv borde ta hand om hämtningen framöver. Hon bad oss att inte förvänta oss hjälp längre.
En tid var vi ändå lyckosamma, då förskolans kvällsperson var morgontrött och vi kunde dela på hämtningen. Sedan byttes hon ut mot en moster som absolut inte vill ta kvällspasset, och vi tvingades betala igen för extra omsorg. Det drabbade ekonomin hårt.
Jag störde mig ont på farmödrarnas hyckleri: på varje högtid träffades de och talade om hur mycket de älskar sitt barnbarn, skryter med vem som gett den finaste presenten. Men det är inte gåvor vi behöver det är verklig hjälp.
Så en dag blev jag tvungen att ringa min mamma och be henne hämta min son från förskolan, för vi hade inte råd med kvällsgruppen. Vi har slutat hoppas på någon hjälp, vare sig ekonomisk eller praktisk, från de äldre. Svärmor vill inte heller bidra med pengar, säger att allt går till mat för hennes söner. Jag vet inte längre hur vi ska ta oss ur detta. Allt vi tjänar går till mat, kläder och hemmet, och ändå måste vi betala dubbelt för förskolan. Hur når vi fram till farmödrarna, så att de ger verklig hjälp och inte bara visar sin “kärlek” genom presenter?
