Men den är inte alls skrämmande! Den är fin! Max, säg till dem!
Signe tryckte den slokörade, smutsiga och magra katten mot sig som om det var värt en miljon kronor, och grät så att grannarna runtomkring diskret försökte skydda sina öron.
Stadig, högljudd och helt oslagbar på att höras sådana var orden om Aleksandra, eller ja, Signe, som nu vrålade i kapp med alla barn på innergården. Hon var fem år och kunde skrika så att rutorna skallrade, ingen chans att vinna över henne där.
Alla i huset hade redan vant sig vid Signes och hennes många syskons upptåg. Ingen orkar längre reagera det är väl känt att Stina, deras mamma, inte alltid hinner bringa ordning i denna flock. Hon jobbade så mycket, att vilken annan kvinnsperson som helst hade hängt som en urvattnad trasa på smidesstaketet det ståtliga, som alltid målades varje vår och var hela husets stolthet. Stina hade lika stor rätt som någon att hänga där.
Men hon nöjde sig med att sucka:
Vi är draghästar allihop! Stora, starka ardenner. Men vad gör man ingen annan drar ditt lass. Allt ska göras själv! Jag är evighetsponnyn springer runt, runt, och undrar varken varför eller vart. Vem vet nån sparkar dig, och sen nosar du på svansen på nästa häst, medan du drömmer om kvällen. Alla i säng, mätta och rena, och så är diskhon äntligen tom… konstigt nog är just den där tomheten det finaste som finns. Det är lycka.
Stina var både klok och rätt stilig, men vem tittar efter en kvinna med sex ungar, i princip på egen hand? Hon hade avskrivit sitt egna kärleksliv för gott. Amors pilar hade hon aldrig haft tid för.
Att vara sexbarnsmamma är inget småpotatis precis!
Fast det hade ingen några invändningar mot Signes familjehistoria var på alla läppar.
Signe och tre till var nämligen fosterbarn.
Men Stina hade inte hämtat dem på något barnhem och gett dem en ny framtid ur någon sorts hjälp-på-jorden-patos. Om hon hade kunnat? Kanske. Men inte då, och säkert inte själv. Hon hade planer för sitt liv, och ensam med en halv skolklass småungar vågade hon knappt ens drömma om.
Men livet är som bekant en mästare på hyss. När den ska testa tålamod, karaktär och hjärta bryr den sig inte om någons åsikt.
Varsågod tänk efter nu! Vad vill du bli för nån egentligen?
Så det var precis det Stina gjorde. Fast alla visste ändå vad hon skulle välja.
Alla barnen Stina tog hand om var hennes “arv”.
Och arv, det tar man emot eller inte. För Stina var det otänkbart att svika. Hon hade ju själv aldrig blivit övergiven varför skulle hon lämna någon som dragit nitlotten i livet? Och framför allt, de var ju hennes, mer än någon annans!
Och till det hade hon sina anledningar. Rättfärdiga eller ej det räckte.
Stina var uppväxt på 90-talet.
Hennes mamma var byns skönhetsdrottning och källa till avundsjuka för alla tjejer på orten. Tänk, redan gift som artonåring, med klänning så sagolik att gästerna bara suckade av beundran, och med en man så “affärsmässig” att man helst inte ville veta vilka “affärer” han sysslade med.
Stina mindes inte sina föräldrar.
Hon gick med mormor till graven varje födelsedag. Där stod en blank polerad sten med porträtt, och lilla Stina brukade smyga dit och i smyg berätta om hur det gick i skolan, om teckningen hon fått beröm för, och om den röda halsduken mormor stickat.
Vad som egentligen hänt, berättade mormor först när Stina fyllde sexton.
Din pappa var en bandit, min lilla. Han gick för tidigt och drog med sig min dotter, din mamma. Får väl inte säga nåt ont om honom, men förlåta kan jag inte; inte för att han tog henne med sig. Jag grinade som en stucken gris. Bad henne hålla sig undan men nej… Hon var kär, och han älskade henne också, den jäveln. Fick höra att han kastade sig framför henne när de kom för att ta honom. Kanske älskade han henne på riktigt… Vad vet man? Dig fick han i alla fall “gjort” tack och lov för det…
Först då fattade Stina vilka som emellanåt hälsade på hos mormor mystiska män som satt tysta vid köksbordet med tekoppen, lyssnade på mormors berättelser om dotterdotterns fiollektioner och la tjocka kuvert på bänken innan de försvann utan att förklara.
Mormor tog pengarna men sparade dem. När Stina tog studenten köpte hon en stor fin lägenhet åt flickan.
Varsågod, gumman det är ditt arv. Från din mamma… och pappa.
Men Stina ville inte bo där. Hon stannade hos mormor.
Varför inte, Stina? Ljus, fin lägenhet! Nära till skolan! Sluta bråka, nu.
Inte utan dig! Antingen följer du med, eller så är vi kvar.
Mormor bultade först, men gav sig när kusinen Gunilla dök upp:
Stina, snälla, låt oss bo i din lägenhet! Du använder den ju inte ändå. Och vi betalar! Kan du fixa adress åt ungarna? Man får ju ingen förskoleplats annars!
Gunilla var en påhittig dam och mormor var inte förtjust:
Låt bli henne, Stina! Hon är som räven i sagan, tro mig! Skicka henne nånstans!
Men, mormor, hon har ju barn…
Jaha och? Är hon deras mamma eller en vanlig tant? Hon får ta hand om sina! Jag ska ta hand om dig!
Stina lyssnade alltid på mormor, men inte ens hon kunde mota bort småttingarna Max och Lisa, som ofta hängde hos henne. De snörvlade och grät varje gång Gunilla slet ut dem ur Signes rum:
Upp och hoppa! Stina är inte er barnflicka!
Stina tyckte det var orättvist att ha stor tom lägenhet när andra trängdes, särskilt när Gunilla tjatade om att man inte överger släktingar.
Det där uttrycket förföljde Stina. Mormor hade alltid sagt att om Signes pappa varit mer “mänsklig”, så hade mamman levt.
Det träffade henne. Nu ville hon göra sin mormor stolt:
Så ska det vara, Stina! Som man alltid sa som folk! Du växer upp till något!
Det var det bästa Stina kunde höra. Nu tänkte hon försöka vara mänsklig mot Gunilla också, tills mormor överraskade henne.
Gumman, så tänker du helt galet!
Varför?
Därför! Minns sagan om räven och iskojan? Jag gör i alla fall.
Men mormor
Tyst och hör på! Gunilla ska inte bo i din lägenhet. Punkt! Vi flyttar. Någon måste hjälpa släkten, men man ger inte allt på en gång. Gunilla reder sig, tro mig! Hon är seg fixar både barn och hem. Hon behöver bara en fiskekrok, ingen fisk, fattar du?
Kanske
Är det schysst att tänka så här om folk?
Inte alltid. Men om man gör det här från början, undviker man bråk i framtiden. Låt mig bestämma, och du håller dig undan för barnens skull. De ska ha en moster som älskar dem. Det är viktigt! En extra droppe kärlek är alltid värt allt, Stina!
Mormor fick rätt. Gunilla blev inte arg bara småfnissig:
Visste väl att ni aldrig skulle släppa Stina vind för våg.
Ville du skada henne då?
Nä! Det är ju er jag har kvar!
Håll dig nära oss, flicka lilla! Vi hjälper dig såklart.
Tack, och för ärligheten!
Du är inte främmande, Gunilla! Kom ihåg det.
Flytten blev av och mormor och Stina började skapa nytt. Men tiden står aldrig riktigt still. Inte livet heller.
Stina ville att mormor skulle få vila, njuta lite, men livet ville annorlunda.
Mormor gick regelbundet till vårdcentralen:
Som att ha ett extrajobb! brukade hon skämta och sorterade recepten.
Hälsan var sisådär.
Stina var bekymrad, försökte följa med, men mormor viftade undan henne:
Tror du jag är invalid eller? Två steg rakt fram! Sköt du ditt, flicka!
Tänk, om Stina ändå insisterat…
En vanlig vinterdag snö, halka, ett ögonblicks ouppmärksamhet var allt som krävdes.
Stinas mormor ramlade utanför vårdcentralen, slog huvudet och svimmade. Folk passerade. Bråttom, fullt upp, gammal tant vid trottoaren så går det.
En taxichaufför hittade hennes lapp, ringde snabbt Stina. Men det var för sent.
Stinas mormor avled dagen efter. Stina satt hela natten med Gunilla på sjukhuset.
Hur ska jag klara mig, Gunilla?
Prata inte så dumt! Det ordnar sig!
Men Gunilla visste också att hoppet var borta.
Hon skulle inte gillat att se dig lipa så här, Stina!
Nej…
Torka tårarna! Stålsätt dig! Gör det för hennes skull.
Dagen efter visste Stina: livet hade ändrats igen. Allt ansvar låg nu på henne.
Och det blev mycket. Oskar dök upp, de levde ihop i fem år, separerade lugnt, med två barn och ingen bitterhet. Oskar var rak som en björk och försvann inte bara, utan berättade ärligt, att han träffat en ny. Men han skulle alltid hjälpa till.
Vi är väl polare, Stina? sa han medan han packade väskan.
Jajemän Hör du vad du säger, Oskar? Stina kände sig lika stukad som efter beskedet om mormor.
Man kan inte skylla på honom han valde bara att vara ärlig. Och att kärlek tar slut händer. Jobbigt för barnen bara…
Stina hjälpte honom packa, ringde Lisa och Gunilla och bad om stöd.
Gunilla, som nu bodde i mormors gamla lägenhet och jobbade som sjuksköterska, ville först himla med ögonen, men hörde tonfallet och slängde på sig jackan.
Jag kommer nu!
Hon höll om Stina och svor stilla över Oskars släkt hela natten.
Ge dig nu! Inte värd att gråta över! Han hade ändå lämnat dig förr eller senare!
Varför?! Vad har jag gjort?!
Ingenting. Såna är vissa karlar! Kallas vanlig byracka. Räds inte han lämnar nästa också. Bara han fortfarande bryr sig om barnen! Det är mer än vad min ex-man lyckats med mina barn känner knappt honom och underhållsbidraget han skickar är skrattretande.
Hur ska jag göra, Lisa?
Bara låt bli att bråka med honom. Resten fixar sig. Tiden gör sitt.
Du menar väl inte att den helar?
Nä, den ljuger. Men nya bekymmer suddar bort gamla smärtor.
Var har du blivit så klok, Gunilla?
Din mormor förstås! Hon visste hur det funkar. Hennes ord lever kvar. Hör henne nästan nu…
Tack, mormor… Stina tryckte kökshandduken mot ögonen. Men varför måste det göra så ont?
Det är ju helt normalt! Om du inte kände något alls, då vore det fara på färde!
Och precis som Gunilla sagt, livet gick vidare. Oskar tog barnen på helger Stina kunde börja andas.
När Oskar berättade om sitt nya barn, smakade svedan mindre.
Det är väl fint…
Tack, Stina!
För vadå?!
För att du tar det så här! Du är fantastisk!
Som om jag inte vet det! skrattade Stina.
Sen kom nästa nyhet.
Men Gunilla, hur…?
Som det brukar bli, Stina! Behöver jag förklara processen? Gunilla skojade men ögonen var rädda.
Roligt… men vem är fadern?
Vem bryr sig! Han stack när jag sa att jag väntade barn. Lycka till säger jag bara. Skulle ha skrämt livet ur karln om han vetat att det var tvillingar!
Vad ska du göra?
Vad gör jag när jag får tvillingar, och har Max och Lisa också?
Gunilla grät och sprang på toa. Stina såg på barnen medan de gömde godis i varandras fickor.
Sluta bråka, ungar! Tanta Stina, du är ledsen, vill du ha en karamell?
Max klev fram och räckte fram en.
När Stina såg på honom bestämde hon sig.
Du är galen! Gunilla stod med ett överlåtelsepapper i handen. Jag klarar det inte…
Jodå! Det är så här det ska vara. Det hade mormor gillat. Dina barn är underbara. Nu får de ett hem.
Lägenheten skrev Gunilla över, och nu väntade alla på tvillingarna.
Signe och Maja föddes punktligt, pipiga och envisa.
Namn på flickorna, Gunilla?
En blir Signe, efter min mamma. Och en blir Maja, efter Stina.
Fin moster ni har om ni döper dottern efter henne?
Hon är bäst! Annars hade ingen av barnen funnits!
Utanför BB hämtades Gunilla av barnen och Stina.
Nu är vi lite fler! viskade Stina, och kikade i vagnen. Sicken charm!
Bara de blir lyckliga… Gunilla kramade barnen, men oroade sig för framtiden.
Hon hade borde berätta för Stina, eller sökt hjälp i tid då kanske…
Gunilla blev dålig en vecka senare. Hon ropade på Max när han gick till skolan, nickade mot tvillingarnas säng.
Ha koll på dem. Har ringt ambulans. Ring Stina. Gråt inte, skräm inte Lisa…
Gunilla klarade sig inte. Hjärtat stannade. Aldrig hade Stina ställts inför svårare val. Men lämna Max, Lisa och tvillingarna till barnhem? Nä, det var otänkbart! Allt vad mormor lärt henne handlade om ansvar.
Barnen skulle växa upp tillsammans, punkt slut!
Oskar hjälpte med allt pappersarbete satt barnvakt när Stina sprang på möten för att övertyga myndigheter om att hon klarar det.
Säkert att din nya fru är okej? undrade Stina.
Såklart. Och du skulle ändå aldrig ha mig tillbaka, va?
Nej.
Därför oroar hon sig inte. Men är du säker?
Om jag är? Knappast! Jag är livrädd! Men vad skulle jag göra? De är mina barn nu. Alla.
Vad är du rädd för?
Att jag inte ska klara det ensam…
Du är inte ensam om du vill. Jag hjälper! Det är min skuld, min vän.
Sluta, Oskar. Vi fixar det. Och vet du, Stina?
Vad då?
Jag har aldrig mött bättre! Det finns ingen som du. Klart du klarar detta! Vem annars?
Om ändå Gud lyssnar på dig, Oskar!
Han hör nog ändå. Din mormor sitter ju där uppe om de missar något så förklarar hon!
Sant! Stina log för första gången sen Gunilla dog.
Och allt blev… ja, knepigt.
Stina kämpade på, men grät ibland i kudden, stilla, som när hon var liten.
Mormor, vad gör jag nu? Råder du mig?
Och på något magiskt vis mindes hon alltid ett råd, eller fick i alla fall en vink. Det räckte för att hålla ihop.
Barnen växte och visste att Stina alltid fanns där. De visste oavsett vad som hände, gick man till henne. Hon förstod. Förlät när det behövdes. Skulle aldrig göra något elakt.
Nu tryckte Signe sin hittade katt mot sig och fräste åt grannfrun:
Stina sparkar ut dig med den där katten! Titta på den den är ju smutsig och säkert sjuk! Lämna den!
Aldrig! Signe sneglade ängsligt på storebror Max, och sedan mot porten.
Just den dagen skulle Stina ta med barnen till Skansen. Hon hade förberett matsäck, borstat barnen, och skickat ut de mindre med Max i förväg:
På gungorna, Max! Två minuter till, bara! Var är den där lådan med gamla sneakers?
Kolla i Lisas garderob! Vi är på gården! hojtade Max, och innan dörren smälldes igen lade han till: Och glöm inte måla andra ögat, mamma! Lite läppglans kanske? Jag ser efter dem!
Stina hittade skorna, maskarade sitt andra öga (och till och med läpparna!), även om det brukar kännas fånigt på lediga dagar.
Men just den här morgonen såg hon sig i spegeln och tänkte: Är det meningen att vara så här rufsig bara för att man har miljon barn? Nej! Ordna sig, le lite åt spegelbilden det är livet!
Hon visste nu hur man gjorde.
Antingen springa trött och sur med sura miner för minsta glassfläck eller skratta, köpa sockervadd, och utbrista:
Jag ska se på elefanterna! Vem hänger på?
Då mindes hon barndomens utflykter. Nu kokar hon kompott själv. Smörgåspåsen proppfull, precis som då. Och hennes barn kommer en dag göra samma sak.
Stina drog på sig ryggsäcken, slängde en sista blick i spegeln, och rusade ut.
Grannfrun log snett i trappen:
Skynda dig, Stina! Det väntar överraskning där nere!
Signe störtade henne till mötes, höll upp sin upptäckt:
Mamma! Se så fin den är!
Och vad skulle Stina svara på det?
Ingenting.
Hon tog katten i nacken, inspekterade, suckade och sa:
Djurparken får vänta. Vi har egen tiger nu. Max, var är närmaste veterinär?
Och det blev en bra dag. Skansen fick vänta. De hade fullt upp ändå.
Den smala katten, som Signe släpade hem till hela gårdens beskådan, förvandlades under månader till en riktig pälsboll, värmande, spinner och tillför tillvaron ännu en droppe glädje. Eller, rättare sagt, ett helt hav.
Ingen blev förvånad varken Stina eller barnen. För hos dem är det glasklart: Där det finns kärlek, kan det aldrig bli för mycket.
