Karin Margareta, får jag komma in? En av hennes biträdande chefer stod tveksamt i dörren till fabrikens direktörskontor.
Självklart, kom in, Anders Lennart, svarade direktören med ett kort nick. Hur går det för oss idag?
Vad menar du? Här?
På produktionsavdelningen.
Ah, där, ja. Det flyter på bra där. Varför undrar du?
Jag misstänker att du inte bara kommer förbi för att slå av en pratstund. Har du något du vill ta upp?
Jo, det är faktiskt något jag behöver fråga dig om, sade han med dyster min. Eller, snarare be dig om en tjänst.
En tjänst? Karin sneglade misstänksamt på honom, märkbart fundersam. Anders, du har förändrats på sistone. Det bekymrar mig lite.
Har jag det?
Ja. Du verkar bekymrad, som om du bär på en familjekatastrof. Är allt bra hemma?
Det är lite komplicerat Anders suckade tungt. Om du inte hjälper mig med ett litet intyg, riskerar jag att det blir riktigt dåligt hemma.
Intyg? Karin skärpte blicken. Jag förstår inte riktigt vad du syftar på.
Jag inser det, men situationen är knepig, suckade Anders och såg förtvivlad ut. Jag behöver ett intyg från dig, till min fru.
Ursäkta? Karins ögonbryn for upp. Ett intyg? Till din fru? Vad menar du ens?
Ett som styrker att vi två inte har någon sorts relation utöver jobbet.
Vad menar du?
Inga känslomässiga band Han rodnade djupt. Som mellan man och kvinna, du vet…
Har du blivit tokig? Karin blev plötsligt allvarlig. Du måste skoja med mig?
Tyvärr inte, svarade Anders bedrövat. Min fru är övertygad om att vi är älskare, och hon kräver ett intyg med din namnteckning och fabrikens stämpel som styrker motsatsen.
Karin blev så paff att hon tappade talförmågan för några sekunder. Till slut frågade hon tyst:
Är din fru galen? Att kräva ett sånt intyg Jag har då aldrig hört något liknande, inte ens på bio!
Jag vet hur det låter! utbrast Anders uppgivet. Men jag har händerna bakbundna. Vi har barn, Karin. Och hon har sagt att om du inte skriver ett sånt intyg så tar hon barnen och flyttar hem till sin mamma i Luleå. Det är ju hela landet bort Så snälla, jag ber dig, skriv lappen. Hur dumt det än känns.
Men snälla nån, Anders! Karin skakade på huvudet. Hur har din fru fått för sig allt det här? Vi har ju knappt setts! Och mitt läppstift har aldrig hamnat på någons skjorta. Varifrån får hon dessa idéer?
Det är på grund av den här Anders rotade fram mobilen ur kavajfickan, letade upp en bild, och visade henne. Min fru såg det här fotot, och sen fanns inget att göra.
Vad då? Karin granskade bilden där hela ledningsgruppen syntes, hopträngda efter en utmärkelse från kommunen. Jag har också det här fotot hemma. Vi stod bara nära varandra!
Precis. Och jag höll min hand på din axel, svarade Anders med en svag suck. Det var trångt, och vi fick knuffa ihop oss.
Exakt! Titta på min hållning jag hade böjt huvudet för att inte få blommorna som Annika Lind höll i ansiktet, utbrast Karin.
Jag försökte förklara för Elin, men ju mer jag förklarade, desto värre blev det. Hon blev bara ännu mer misstänksam. Ärligt talat utan ditt intyg är jag rökt.
Man kan ju inte leva såhär! utropade Karin. Är du verkligen så rädd för din fru?
Jag är nog det, viskade Anders lågt, men Karin hörde ändå. För barnens skull. Jag klarar mig inte utan dem. Förstår du?
Det är ju helt absurt, muttrade Karin missnöjt och tog ett papper ur högen. Nåväl. Om det är denna lapp du måste ha Säg vad jag ska skriva.
Skriv: Jag, Karin Margareta, bekräftar härmed att jag knappt ens står ut med min biträdande chef, Anders Lennart, började han medan hon såg förvånad ut.
Hon tittade frågande på honom, men han fortsatte:
Skriv så, och lägg till: ‘Jag ogillar honom till och med.’
Men ogillar? protesterade Karin. Hur kan jag arbeta med någon jag ogillar?
Skriv att du ogillar mig som man, och aldrig i livet skulle sova med mig, inte ens för en miljon kronor.
En miljon kronor? Hon blinkade, nästan road Men jag kan ju inte dra till med sånt!
Lägg till det och signera, och stämpla den sedan för trovärdighet.
Stämpeln är i receptionen, sa Karin på rutin, men hon läste igenom det hon skrivit och stelnade till.
Det här är ju vansinne, sade hon bestämt, vek ihop pappret, rev det i bitar och igen, och igen.
Nej, vad gör du?! utbrast Anders förskräckt. Jag behöver det där papperet!
Vet du vad, Anders sade Karin med ett plötsligt leende. Jag tror du ska skilja dig från Elin, för din och barnens skull.
Det går inte! sade han förskräckt. Hon kommer ta barnen
Nej, det kommer hon inte, sade Karin bestämt. Jag har en vän, en utmärkt advokat, han ser till att barnen blir kvar hos dig, enligt svensk lag.
Men
Du behöver inte oroa dig, avbröt Karin. Jag hjälper dig själv som barnvakt om det kniper.
Skulle du? Personligen?
Självklart. Jag tycker om dig, som kollega. Och jag lovar att hitta en toppenbra barnflicka till dig.
Och Elin då?
Hon kan åka till Luleå till sin mamma. Eller, så kan hon komma hit så pratar vi ut, bara hon och jag. Det löser mer än ett intyg med stämpel någonsin kan göra.
Ibland måste man våga möta verkligheten, även när den är obekväm. Sann tillit i relationer bygger inte på papper utan på öppenhet och mod att samtala och lyssna, både på jobbet och hemma.
