Annika och hennes svärmor, Margareta, satt tätt tillsammans på den gamla sängen. Vi båda var varmt klädda eftersom vintern hade tagit sitt grepp om Småland, och vi hade just tänt vedspisen för att värma upp huset.
Oroa dig inte, lilla mamma. Det kommer att ordna sig. Vi klarar oss. Nu ska du få dina mediciner, sa jag och försökte låta så trygg som möjligt.
Margareta var ju egentligen inte min mamma, utan min före detta svärmor. Nästan före detta, i alla fall.
Det blev så att vi bodde tre tillsammans: svärmor, hennes son och jag, Annika.
Jag gifte mig ganska sent, vid trettio års ålder, och blev Svens andra fru. Jag förstörde aldrig någon familj när vi träffades var han redan skild.
Margareta tyckte genast om mig, och jag lärde mig snart uppskatta hennes värme. Hon kramade om mig och lyssnade alltid. Mina föräldrar gick bort när jag var ung och ensamheten blev min följeslagare, så i Margareta fann jag den trygghet jag förlorat.
Ni två har allt konspirerat, brukade Sven säga skrattande.
Fem år av äktenskap förflöt i ett ögonblick. Men så förändrades Sven, blev vresig och hetsig, skällde på både oss. Och det visade sig bero på en annan kvinna. Han började komma hem sent och ofta påverkad av alkohol.
En dag sa han att han ville skiljas. Han gav mig två dagar på mig att packa. Innan jag ens hunnit åka dök den nya flickvännen upp, släpande på en resväska.
Kanske ville hon provocera, eller bara hon ville se mig för att säga något elakt. Det gick henne inte så bra dock. Hon var lång, blond, med yviga ögonfransar som hon knappt kunde blinka med.
Jag kunde inte låta bli att le och sa: Bytte du ut mig mot den där dockan med korögon? Lycka till, jag ångrar ingenting.
Men hon är rolig och ni två är bara gamla tanter, sa Sven kyligt.
Det må vara, men varför ska du såra din egen mamma?
Men älskling, ska din mor bo kvar här nu? Pep den blonda i barnslig ton. Kan inte Annika ta henne? Vi behöver inte henne här
Ja, mamma, nu får du också ta och dra. Du har bott här länge nog, svarade han hårt.
Men vart ska jag ta vägen? Jag gav dig alla mina pengar från försäljningen av min lägenhet, så att du kunde bygga det här huset, snyftade Margareta och tog sig för hjärtat.
Ingen dramatik, nu. Du får bo kvar men bara om du håller dig på ditt rum. Albina är husets nya fru nu.
Ska vi behöva ha båda kvar här? utbrast dockan.
Jag orkade inte höra mer.
Kom, Margareta, vi drar till torpet. Hellre där än med såna här människor.
Hämta mina mediciner och min lilla smyckesask och väskan, bad Margareta trött.
Jag rotade fram ännu en resväska och kastade snabbt ner allt vi behövde.
Ta med er vad ni vill, vi behöver inget av ert gamla skräp, snäste Albina.
Sven sa inget mer. Jag såg att han förstod att hans mamma aldrig skulle förlåta honom, fast han kanske innerst inne hoppades på det ändå.
En halvtimme senare stod jag bredvid bilen. Margareta satte sig tyst i baksätet och torkade tårarna. Hon såg inte ens på sin son och suckade tungt.
Det är tungt att inse att man är överflödig, trots allt man har offrat.
Hur ska vi nu klara oss, min flicka?
Det löser sig, Margareta. Jag har sparade pengar så vi klarar oss tills jag hittar nytt jobb. Du har pensionen. Vi får smör på brödet.
Vi körde ut till min barndoms by. Tur att det var dagsljus huset kändes kallt men snart spred sig värmen från spisen. Jag hämtade vatten och satte på te.
Du klarar allt så bra, Annika. Som om du alltid bott på landet.
Morfar lärde mig. Och vi storhandlade, så vi slipper gå till affären och lyssna på skvaller.
Sakta blev huset varmt och hemtrevligt.
Imorgon putsar jag upp här ordentligt, lovade jag.
Då knackade det på dörren.
Är det du som kommit tillbaka, Annika? Det var länge sedan sist! Och varför mitt i vintern? Går allt bra?
Allt är okej, Erik, svarade jag grannen. Kom in, ta en kopp te med oss.
Skulle egentligen bjuda över dig, men ni är två? sa han och slängde ett öga på Margareta.
Det här är Margareta, min svärmor. Margareta, det här är Erik Johansson.
Säg bara till om ni behöver hjälp.
En vecka gick och huset blev rent och gemytligt.
Vet du, Annika, jag är ju född på landet själv. Jag gifte mig med en stadsbo, men Sven var bara 23 när han dog och jag sålde lägenheten. Min son lovade att jag alltid skulle ha en plats hos honom. Ja, se så det blev till slut.
Tänkt inte på det nu. Livet går vidare, kanske får du barnbarn en dag ändå.
Med henne? Gud förbjude. Hur är det med Erik, förresten?
Han bor ensam. Hans fru gick bort när hon räddade en liten grannpojke från sjön för länge sedan. Han har aldrig gift om sig, inga barn. Han var god vän med min morfar.
En månad gick och inget hördes från Sven, inte ens till sin mor. Men så ringde någon från ett okänt nummer.
Annika? sade en man.
Ja, det är jag.
Din man har avlidit.
Du måste ta fel, svarade jag snabbt.
Tyvärr inte. Sven körde av vägen onykter. Han hade sällskap, men hon klarade sig. Du måste komma och identifiera honom.
Hjälp, hur säger jag detta till Margareta? Vad gör jag? Jag måste fråga Erik.
Vad har hänt, Annika, du ser ut som ett spöke!
Sätt dig, Margareta. Sven är borta. Han är död.
Åh, herregud, det är mitt fel! Jag lämnade honom…
Han kastade ut oss!
Ja, men ändå… Jag är hans mor! Straffet hann upp honom till slut…
Jag måste åka in till polisen. Erik, kan du vara hos Margareta medan jag åker?
Jag följer med er båda in, sa Erik. Vi tar min bil. Inget snack.
Begravningen var stillsam. Efteråt ville Margareta besöka Svens hus, som nu skulle tillfalla oss enligt arvsreglerna. Han hann aldrig lämna in skilsmässopapper glädjeämnen och fester var viktigare för honom.
Erik följde oss överallt.
Huset på bara en månad hade det förvandlats. Smutsiga kläder överallt, disk till och med på golvet. Det luktade surt av öl och sprit.
Tänk att mitt barn kunde ställa till så här! Han var aldrig sådan förr, snyftade Margareta.
Vad gör ni här? Det här är mitt hus, stick härifrån! Den där långbenta dockan kom ut ur sovrummet med ännu en vilt främmande man bakom sig.
Får jag se papper på det? frågade Erik bestämt.
Papper? Min man är död, vi skulle ha bröllop! Allt är mitt!
Han var ju fortfarande gift! Något bröllop blev det aldrig. Ut med er!
Mannen försvann fort. Erik höll ett vakande öga så inget försvann.
Vi kollade så att alla papper var i ordning och bytte lås. Mycket av sakerna slängdes ut. Erik fanns där för oss varje gång vi behövde hjälp.
Jag önskar ni kunde bo här. Jag har blivit van vid ert sällskap, sa han en kväll.
Vi kommer så ofta vi kan. Och du får komma till oss, Erik.
Ni får mig att känna mig ung igen. Margareta är så lik min första fru.
Jag har sett hur ni tittar på varandra, fnissade jag. Är det månne kärlek?
Säg inte så, skrattade Erik generat.
Ett år senare gifte sig Erik och Margareta. De trivdes tillsammans och jag blev som en dotter för dem. Men familjen slutar inte där. Erik och Margareta fick barnbarn jag blev mamma mot förmodan. Någon make dök aldrig upp, men jag tog fosterbarn till hjärtat och kunde inte skilja på så syskonen fick bo hos oss båda.
Man kan finna sina närmaste inte bara vid födseln eller i barndomen. Livet och ödet kan ge en en ny familj när man minst anar det. Och ibland leder motgångar till oväntad lycka det har jag verkligen lärt mig.
