Son, jag vill inte att du och din fru ska skiljas på grund av mig! Skicka mig hellre till ett äldreboende!
Det var för ungefär ett halvår sedan som jag tog hem min mamma. Hon var redan då mycket gammal, 83 år. Sedan pappa gick bort hade hon haft det svårt att klara sig ensam i stugan ute på landet. Mina egna barn var vuxna och hade flyttat hemifrån, så det var bara jag och min fru kvar i vår tvåa i Stockholm. Jag tänkte inte att det skulle vara något problem.
Till en början sa min fru inget, men redan efter någon vecka började mammas närvaro störa henne.
Du, kan hon inte äta själv, efter oss istället?
Varför då?
Det blir enklare så. Jag tappar aptiten när jag ser hur hon tuggar utan tänder. Det är så äckligt.
Kom igen, vi blir ju alla gamla en dag.
Det är inte samma sak.
Min fru störde sig också på att mamma hade problem med magen och ibland snarkade högt. Hon förbjöd mamma att komma ut i köket och till slut skulle hon helst inte ens lämna sitt rum. En kväll sa hon till mig:
Jag trodde verkligen inte hon skulle bo här så länge. Jag orkar inte mer.
Vad föreslår du då?
Skicka tillbaka henne till landet.
Men hon klarar sig inte själv där!
Folk har det så. Inga barn springer benen av sig för gamla föräldrar! Varför ska jag leva som en främling i min egen lägenhet, stå ut med smaskande och odör?
Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Men häromdagen kom jag hem och såg mamma, påklädd och med väskan packad, sittande i hallen.
Mamma, vad gör du?
Sonen min, snälla, kör mig till ett äldreboende!
Men varför, mamma? Ska det verkligen vara så?
Jag vill inte att ni ska bli ovänner på grund av mig.
Mamma fortsätter att övertala mig. Jag vet bara inte hur jag ska göra. Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag visste att hon var där. Kanske borde jag bara lämna allt och flytta ut på landet med henne? Vad ska jag göra?
