Ursäkta oss, började en av poliserna. Men den här damen påstår att er katt hoppade över till hennes balkong, attackerade henne och sedan stal hennes kattunge…
Du vet sådana där hus som kallas för hörnhus. Två byggnadskroppar, förenade i nittio graders vinkel. Och om det finns balkonger på insidan, nästan möts de i hörnet.
Nästan kanske en och en halv meter emellan.
Så
En man och en kvinna, boende på femte våningen i ett sådant hus i Göteborg, var på väg hem efter jobbet. De jobbade på samma företag och brukade samåka i sin Volvo.
När de korsade innergården såg de hur ett gäng vilda hundar gick till attack mot en hemlös katt. Det var samma katt som grannarna, även de själva, ibland gav spillbitar av gravad lax och leverpastej.
Mannen jagade bort hundarna, men katten hade redan fått sig en omgång. Lyckligtvis inte dödligt. De tog upp honom och bar bort till parkeringsplatsen.
På djurkliniken i Majorna fick katten sina sår rengjorda och sydda, intravenös koksaltlösning och B-vitamin, ett antibiotikastick, och så fick paret order att komma in varje dag under en vecka.
Så hamnade Måns hemma hos dem.
Varför Måns? frågar du. Efter Måns, buskatten i folksagan. Han såg ut som självaste gangstern; sträv och barsk. Men, som det visade sig
Skräckinjagande Måns vande sig snabbt vid omtanke och värme. Efter bara några dagar låg han på den fluffiga pläden på soffan, spann belåtet och slöt ögonen medan kvinnan klappade honom.
Titta vilken bortskämd en, skrattade hon och kliade hans mage.
Måns rynkade nosen såren sved ännu men spann vidare. Han trivdes.
Han piggnade till, blev ren och fin, pälsen glänste, aptiten god snart låg han ofta utslagen ovanpå deras knän.
Förbi var livet av kyla, hunger, slagsmål och rädsla. Som en ond dröm, snart glömd.
Nu satt han mest på balkongräcket och blickade ut över innergården. Gatan lockade honom inte längre. Han visste alltför väl vad frihet kostade.
Närmast liggande balkonger brydde han sig aldrig om. Tills
Tills en liten ull boll dök upp på nästan närliggande balkong i grannuppgången. En pälsig liten kattunge, välvårdad som en kunglig skatt.
En riktig bortskämd aristokrat Vad vet han om nånting? suckade Måns och snurrade svansen i demonstrativ avsmak.
Men nästa dag hörde han ett märkligt ljud. Nyfiket närmade han sig lyckans kelgris.
Kattungen hade tryckt sig mot väggen i hörnan och pep tyst.
Hej där! ropade Måns. Gråter du för att maten är fel sort?
Kattungen skakade till och pressade sig tystare mot muren, med rädd blick mot den stora, burrige katten.
Varför gråter du? frågade Måns igen.
Kattungen viskade, bak sin skyddande svans:
Hon slog mig med toffeln i morse Vet du hur det känns?
Måns hade aldrig fått smaka på tofflor. Numera fick han bara kärlek och förlåtelse. Men smärta kom han väl ihåg.
Med toffeln? Varför då?
Jag jamade ibland på morgonen. Jag var hungrig…
Och då? undrade Måns, förvånad.
Då blev hon rasande, skrek och slog.
Måns teg. Den lilla grå hårbollen låg tryckt och darrade, livrädd för att ge ett ljud ifrån sig.
En bild av hans eget barndomsminne från gatan steg fram: kalla nätter, tom mage, allestädes närvarande skräck.
Slår hon dig ofta? frågade Måns lågmält.
Nästan alltid snyftade kattungen. För minsta fel, minsta oväsen. Hon tycker inte om mig…
Hon skryter för väninnorna i telefon om att jag är dyr, värd många tusen kronor. Själv vet jag inte vad dyr betyder…
Måns visste. Hans matte sa ofta:
Du är min dyraste skatt!
Men där lät ordet annorlunda.
Han rynkade pannan. Det här var knepigt. Han tyckte synd om ungen. Men vad gör man när man är en innekatt, älskad och trygg?
Kattungen kallades in. Öronen sänktes, svansen likaså, och han lämnade en mörk pöl av skräck efter sig när han sprang in.
Måns stannade och tittade på fläcken. Minnet av hans egen panik när han som liten blötte sig av skräck för en schäfer.
Sedan dess satt Måns nästan jämt på balkongen, spanade på kattens rädda lilla huvud som hade ett stolt namn: Krona.
I Måns ögon hade Stackarn passat bättre.
Stackarn började söka sig dit för att klaga:
Idag hotade hon att kasta ut mig från balkongen om jag inte håller käft Hon orkar inte städa upp mer
När Måns hörde skriken från Stackarns matte och den grova svenskan, kände han rysningar. Och ibland…
Ibland ryckte han till vid smällen av en toffel mot den lilla kroppen.
Han fick tänka länge. Men rädslan höll honom tillbaka.
De kastar ut mig, tänkte han. Får väl hamna på gatan igen för sådana saker.
Han ville verkligen inte återvända till kylan, hungern och ensamheten. Han ville inte förlora de som räddat honom.
Ändå kunde tanken på kattungens död inte lämna honom ifred.
Allting hände några dagar senare.
Måns satt och lyssnade. Från grannvåningen hördes gormande. Kvinnan låg i sängen och skällde på Stackarn, deras bråk speglades i glasdörren.
Kvinnan böjde sig, grep sandaletten, svängde mot den darrande kattungen och vrålade:
Nu slår jag ihjäl dig, din jävel!
Måns fattade aldrig hur han hoppade. På en sekund var han på grannens balkong de där dryga metern i tomma luften.
Kvinnan hann inte kasta toffeln. Framför henne på madrassen stod
Nej. Något växte fram.
Ett best en jättekatts demonansikte, morrande, fräsande, med eld ur gapet och gnistor ur ögonen.
Så såg hon det.
Kvinnan skrek, tappade toffeln, och längs benet i pyjamasen rann något varmt…
Självaste Hin håle, tyckte hon.
Djävulen höjde tassen med klorna blottade. Hon vrålade, gömde sig bakom armarna och tuppade av.
Tio minuter senare ringde någon på. Grannkvinnan stod vildögd i dörren.
Er katt attackerade mig!!! skrek hon. Klöste mig och stal min supersällsynta kattunge! Jag ringer polisen!
Fru, sa kvinnan lungt. Vår katt går aldrig ut. Han ligger på soffan. Och din kattunge finns inte här.
Grannens ansikte vek sig. Hon försökte protestera, men det enda som hördes var ett väsande väsljud. Raskt försvann hon därifrån och drog igen dörren.
Ytterligare tio minuter och patrullen dök upp. Den upprörda grannen förklarade, och ordfloden var som sprucken is under vårfloden.
Ursäkta, sa en polis. Damens påstående är att er katt hoppade över till henne, attackerade och rövade bort hennes kattunge
Va? utropade både man och hustru med uppriktigt förvånade ansikten.
Herrar konstaplar, stig gärna in. Vår katt ligger på soffan, och vi har ingen kattunge.
Sällskapet gick in. Mycket riktigt Måns låg där på soffan och snusade.
Det är han! Det är monstret! Han attackerade mig, och tog min Krona!
Förlåt, vad tog han exakt? undrade poliserna. Er katt kidnappade era kronor?
Har ni flis i huvudet eller? vrålade kvinnan. Min kattunge heter Krona!
Ordningsmakten utbytte blickar och steg ut på balkongen.
Nästan två meter, konstaterade den ene.
Påstår ni alltså att katten flög över och dessutom med kattungen i munnen?
Ni tror mig inte! vrålade grannen och for fram över golvet, ropande: Krona! Krona! Krona!
Hon slet ut lådor, vände upp och ner på lakan, lät underkläder och handdukar regna över parketten.
Poliserna var tvungna att sätta henne på en stol.
Fru, sa konstapeln strängt. Nu förstör ni andras hem. Det är brottsligt.
Brottsligt?! Efter att deras katt massakrerat mig och stulit min katt?!
För övrigt, mumlade en av poliserna. Kan ni visa era skador?
Kvinnan tystnade, stapplade till i repliken, och skrek:
Er tid kommer! Era hyenor!
Och förlåt, sa hyresvärdinnan vänligt. Men här luktar det rätt starkt av urin… Skulle du kunna kliva ner från min stol?
Ögonen spärrades upp. Hon blossade först upp röd, blev sedan grön, och sist likblek.
Hon rusade ut och drog till dörren så att porslinshyllan skallrade.
Kommer ni anmäla? frågade polisen.
Nej, svarade makarna samstämmigt.
Hon behöver kanske hjälp viskade kvinnan.
Ursäkta röran, sa poliserna och gick.
Makarna såg på Måns, som vaknat och satt på soffan.
Jahaja… sade mannen.
Jahaja… repeterade kvinnan.
Måns tittade skuldbelagt, hoppade ner, tassade till linneskåpet och öppnade dörren med klorna. Upp på en hylla, drog fram ur handdukarna… kattungen.
O herregud… suckade makarna samtidigt.
De satte sig. Måns gick fram, lade den lilla grå bolmen vid deras fötter.
Vad gör vi nu? frågade kvinnan, tog upp stackaren och placerade honom i knät.
Stackarn skakade till, klamrade sig fast i hennes handflata.
Var inte rädd, sa mannen med mjuk röst.
Här är vi snälla mot katter, sa kvinnan och smekte den darrande ryggen. Men du, min vän… Du är ändå busig, adress till Måns. Så gör man inte. Det är fel.
Vad annars skulle han gjort? invände mannen förvånat. Han räddade ju ungen från en häxa.
För övrigt har vi väl ingen kattunge? Polisen sa det också.
Typiskt, suckade kvinnan, och såg på Stackarn. Gubb-solidaritet. Vill du kanske ge honom en medalj också?
Just det! Medalj! sa mannen leende. Kom, Måns, du får kyckling.
Hör du honom! sa kvinnan och vände sig mot Stackarn för att finna stöd.
Men kattungen sträckte sig plötsligt, la tassen i hennes hand och tryckte sig försiktigt mot henne.
Kvinnan log försonligt.
Nåväl… För denna gång, är du förlåten.
Mannen och Måns gick till köket. Stackarn låg kvar i hennes knä, sakta spann han. Nu visste han också klappning är skönt.
Och han funderade över ordet dyr. På något vis lät det annorlunda ur den snälla kvinnans munPlötsligt steg det en varm doft av nykokt kyckling från köket. I hallen skuttade Måns, redan med svansen i triumferande krok. Mannen ropade:
Middagen serverad, kom och ta för er!
Kvinnan lyfte försiktigt Stackarn i famnen och gick med lätta steg till köket. Den lilla kattungen såg ängsligt mot dörren, men där väntade inget annat än mjuka händer, trygghet och en full matskål.
Kanske var ordet dyr inte det sämsta ändå, tänkte hon, när hon såg dem båda samlas vid matskålen Måns och Stackarn sida vid sida. Två väldigt olika historier, men samma glittrande törst efter vänlighet och en plats att höra hemma.
När mörkret föll över Göteborgs innergård, blinkade två par kattögon från fönsterbrädan. Tillsammans betraktade de de svaga ljusen i natten. Måns krafsade lätt mot rutan, Stackarn snusade nöjt och lade sig tillrätta trygg. Någonstans på avstånd hördes ljudet av skratt från köket och klirret från glasskålar som ställdes fram.
Och för första gången i sitt korta liv drömde Stackarn inte om kungliga riddare eller flykten från döda vinklar och hårda röster.
Han drömde om guldgula kvällar, om famnar som aldrig slog, och om en gammal, klok katt som han vågade kalla bror.
Ute på nattens tysta gård föll regnet mjukt, tvättade bort gårdagens skräck och på femte våningen, i hörnhusets värme, började två hjärtan äntligen slå i takt.
