– Hallå… Vasja– Det är inte Vasja. Det är Elin… – Elin? Och vem är du?…– Kära du, vem är du? Jag är Vasjas flickvän. Ville du något?… Maken är inte hemma, han jobbar över… Det snurrade till i huvudet, märkte röda droppar på golvet. Magen gjorde fruktansvärt ont, jag krampade… Kände att barnet skulle födas när som helst. Min man Vasja har i fem år jobbat utomlands på byggen. Först på lastbil i Tyskland, sedan renoveringar i Polen. Han reste för pengarnas skull. Vi har två söner, ville ge dem bästa möjliga framtid. Vi visste att vi inte når långt här i Sverige. Och vet ni, maken hade tur där borta. En gång i månaden skickade han paket hem med matvaror – konserver, gryn, olja, godis. Han satte även in pengar till mitt bankkonto så att jag kunde spara. Vi lyckades spara ihop till en lägenhet åt äldsta sonen. Det kändes som allt var bra. Men för några månader sen märkte jag att något var fel med min kropp. Först trodde jag klimakteriet, men nej. Jag gick upp i vikt, var alltid trött, åt mycket och humöret svängde. Enligt nätet var jag gravid. Men gravid vid 45? Trodde inte på det och gjorde ett test. Men där var tydligt två röda streck. Jag berättade inte för barnen eller svärdöttrarna om barnet. Varför skulle jag? De skulle bara skratta och säga att mamma blivit galen. Jag dolde graviditeten. Det var vinter, så jag kunde bära stora, varma kläder. Ingen såg magen under dunjackan. Men jag ville inte föda barnet. Någon säger att jag saknar Gud i hjärtat. Men jag är 45, ingen ungdom längre. Jag har redan söner och barnbarn som jag vill ge tid, inte börja om med blöjor. Dessutom har vi inte råd med ett tredje barn. Skulle Vasja resa bort igen och arbeta? Jag klarar mig inte utan honom. Det var för sent och riskabelt att göra abort. Jag försökte intala mig att allt skulle ordna sig. Kanske skulle Vasja bli glad för ännu ett barn? Jag bestämde mig för att ringa honom på Skype och berätta, men satt bara på mikrofonen, inte kameran. – Hallå, Vasja… – Det är inte Vasja. Det är Elin. – Elin? Vem är du? – Kära du, vem är du? Jag är Vasjas flickvän. Ville du något? Han är på jobbet. Jag la genast på och började gråta. Sånt händer – män kan vara otrogna var som helst och med vem som helst. Ville genast skilja mig, slänga ut Vasjas saker, aldrig se honom mer. Men i tankarna fanns ändå hopp att han skulle återvända när han fick veta om barnet. Jag visste att han skulle komma hem i februari – barnens födelsedagar och semester. Drömde till och med att vi gick i parken, han höll vår dotter i ena handen, jag i andra. Just den 14 februari, på Alla hjärtans dag, kom Vasja hem. Jag fixade romantisk middag, tände ljus, spelade musik. Ville skapa lugn stämning. – Vasja, jag har en överraskning. Jag är gravid. De säger det blir en flicka. – Din förbannade människa! – skrek han. Han blev röd av ilska, slängde tallrikarna, slog näven i bordet: – Så medan jag jobbar som en häst springer du runt med andra män? Nu vill du att jag ska ta hand om det här oäkta barnet? – Vasja, låt mig förklara… – Flytta dig, jag vill inte se dig! – Han knuffade mig så att jag slog magen mot bordskanten och föll. Vasja gick ut, tog sin väska och smällde igen dörren. Jag blev yr, såg röda droppar på golvet. Magen krampade av smärta. Lyckades ringa ambulans. Kände att barnet skulle komma när som helst. När läkarna kom höll jag redan vår dotter i famnen. Hon låg lugnt, grät inte, sov tungt. – Så, mamma, följer du med oss? – Nej. Ta barnet, jag vill inte ha henne. – Hur kan du säga så? – Jag säger ta henne, jag menar det! Det här barnet har förstört min familj! Kanske någon annan kommer älska henne, men inte jag. Ta henne, jag vill inte se henne! Lämnade mitt barn utan ångest i läkarnas händer. De undersökte mig hemma, allt gick lugnt, inga komplikationer. När ambulansen åkt städade jag, tog en dusch och gick och la mig. Ingen av mina barn vet att jag lämnat bort dottern. Jag går varje dag till kyrkan och ber att hon ska växa upp frisk, att hon får en familj. Jag vet att jag inte klarar av det – jag vill inte genomleva föräldraskapets tyngd igen. Drömmen: att Vasja kommer hem. Men han har rest till Tyskland igen, pratar bara med sönerna. Ni får tycka att jag är konstig. Men jag väljer min man, inte barnet. Och Gud får döma mig.

14 februari, Stockholm

Telefonen ringde mitt i kvällen. Jag svarade, lite trött efter en lång dag:
Hallå Erik?
Det är inte Erik. Det är Annika
Annika? Vem är du då?
Ursäkta, men vem är du? Jag är Eriks flickvän. Söker du honom? Han jobbar sent ikväll.

Hjärtat slog snabbt. Golvet började snurra och jag såg små röda droppar där jag stod. Magen värkte så jag knappt kunde stå rak; det kändes som om barnet snart skulle komma.

Min man, Erik, har arbetat utomlands i fem år. Han började köra långtradare i Tyskland, sedan målade han hus i Norge. Vi behövde pengarna, och ville ge våra två pojkar en bra framtid. Det fanns ju inga möjligheter för oss här i Sverige.

Tur i oturen, Erik har lyckats sända oss paket varje månad. Det brukar vara konserver, mjöl, olja, godis och så satte han in pengar på mitt bankkonto. Jag lade allt på ett sparkonto, så vi lyckades till slut köpa en liten lägenhet till äldsta sonen.

Det såg ut att ordna sig. Men för någon månad sedan började kroppen kännas konstig. Första tanken var klimakteriet, men jag blev bara tjockare, var ständigt trött, åt hela tiden och humöret svängde vilt. Google sa graviditet. 45 år och gravid!? Jag trodde inte på det och gjorde ett test två röda svaga linjer.

Jag berättade inget för pojkarna eller deras flickvänner. Vem vill att ens egna barn ska skratta åt en? Säger: Mamma har blivit knasig på gamla dar. Så jag dolde magen med stora vinterjackor ingen märkte nåt.

Men jag ville verkligen inte ha ett barn till. Kanske tänker du att jag är hjärtlös, men jag är 45, inte längre ung. Jag har barn och barnbarn, och orkar inte med blöjor och tårar igen. Pengarna räcker inte för ett tredje barn. Skulle Erik behöva ta på sig jobb utomlands än en gång? Utan honom är jag vilsen.

Jag hann ta kontakt med kliniken, men de sa att det var så sent att en operation vore riskabelt. Kunde bli farligt för mig. Jag försökte trösta mig att allt kanske löser sig. Att Erik skulle bli glad ändå. Jag ringde honom via Skype för att berätta utan kamera.

Hallå, Erik
Det är inte Erik. Det är Annika.
Annika? Vem är du?
Ursäkta, men vem är du? Jag är Eriks tjej. Han är inte hemma, jobbar sent.

Jag la snabbt på. Grät som aldrig förr. Sånt händer att mannen är otrogen, att man står där ensam. Ville direkt skriva skilsmässopapper, kasta ut allt som tillhörde Erik, glömma honom.

Men hoppet stannade ändå kvar i mig. Kanske skulle han omvändas och komma hem när han fick veta om barnet. Han skulle komma hem i februari för pojkarnas födelsedagar semestern var beviljad. Drömde till och med att vi gick med vår lilla flicka i handen genom Humlegården: Erik tog hennes ena hand, jag den andra.

När Alla hjärtans dag väl kom så kom Erik hem. Jag korkade upp vin, lagade middag, satte på lugn musik, tände ljus försökte skapa värme.

Erik, jag har en överraskning Jag är gravid. De säger att det blir en flicka.

Din satmara! skrek han.

Ansiktet blev rött av ilska, han välte tallrikarna på golvet och dunkade näven i bordet:

Medan jag sliter som ett djur utomlands, går du runt med andra karlar här hemma? Vill du lägga det här barnet i mitt knä? Skam!

Erik, låt mig förklara

Gå, jag vill inte se dig! Han knuffade till mig så magen slog mot bordskanten och jag ramlade.

Erik slängde sina saker i väskan och rusade ut, smällde dörren så hela huset skakade. Golvet snurrade för mig igen, röda droppar, magsmärtor så jag var böjd som en båge. Med nöd och näppe lyckades jag ringa ambulansen. Men det kändes att barnet ville ut.

När ambulanspersonalen kom satt jag redan med vår lilla flicka i famnen. Hon sov lugnt, grät inte alls.

Ska du med oss nu, mamma?

Nej. Ta barnet. Jag vill inte ha henne.

Vad säger du?

Precis som jag säger. Ta henne! Hon har förstört min familj. Kanske någon kan älska henne, men inte jag. Ta henne, vill aldrig se henne!

Utan att tveka gav jag barnet till sköterskan. De undersökte mig hemma, allt hade gått lugnt och fint. Jag städade huset, duschade, lade mig och sov.

Ingen i familjen vet att jag lämnade flickan. Varje dag går jag till kyrkan, ber för att hon ska få växa upp stark och hitta sin familj. För jag vet att jag aldrig skulle klara det. Jag klarar inte av att börja om med moderskapet. Jag vill bara att Erik ska komma hem. Men han åkte tillbaka till Hamburg, och pratar bara med pojkarna.

Kanske tycker du att jag är sjuk i huvudet. Men jag väljer min man och mitt liv, inte barnet. Och Gud får döma mig.

Att vara ärlig mot sig själv är smärtsamt men nödvändigt. Jag har lärt mig att ibland måste man välja det som är bäst för ens själ, även om det är svårt att bära på.