7 december
Ibland känns det som att livet bara susar förbi. Jag minns när jag arbetade på caféet i Göteborg och träffade Erik. Vi blev kära och gifte oss nästan genast. När jag blev gravid, flyttade vi hem till hans föräldrar i ett litet samhälle utanför Borås. Ärligt talat var inte min svärfamilj så glad över beskedet att vi väntade barn.
Jag, Saga, hade så många sysslor att det nästan blev löjligt: jag lagade lunch och middag till hela familjen, tvättade kläderna, städade huset, mjölkade kon i ladan, krattade stallet och ibland till och med högg ved. Allt som ofta hade jag arbetsuppgifter som egentligen var männens, men allra jobbigast var det när mina svärföräldrar hade gäster över. Det brukade alltid vara sju, ibland fler. Då förväntades jag servera, duka och mata alla.
Jag lagade massor av rätter men på mindre än en timme var det knappt någon mat kvar på bordet. Trött och sliten sjönk jag ner på en stol vid änden av matbordet och tog lite köttbullar till min tallrik. Min svärmor såg på mig och sa:
Saga, idag äter du verkligen mycket. Du är ju så liten men ändå slukar du så mycket mat. Och så brast hon ut i högljudda skratt.
Efter det började gästerna också skratta åt mig. Jag reste mig tyst från bordet och gick ut i köket. Tårarna kom, för jag hade knappt fått något att äta på hela dagen. Erik, min man, satt bredvid och lyssnade på allt men sade inget. Från köket hörde jag hur svärmor sa:
Igår stötte jag på min förra svärdotter på torget. Herregud, vad glad jag är att hon fortfarande kallar mig mamma! Det var en ordentlig flicka, inte som den här!
När gästerna tillslut gått hem, plockade jag ihop all disk och gick till köket för att diska. Svärfar kom in efter mig.
Jag stod tyst vid diskhon medan han bara stod och iakttog mig länge. Efter några minuter sa han:
Saga, vet du om att jag avskyr dig?
Det gjorde så fruktansvärt ont att höra det. Jag svarade inte, utan stod tyst kvar. Då frågade han igen. Jag svarade till sist:
Ja, jag vet.
Det är så märkligt. Du gör allt här, hjälper varenda en, säger aldrig ett ont ord, ändå avskyr jag dig. Visst är det konstigt?
Jo, det kanske det är…
Jag vet att inget kommer att förändras efter det här samtalet. Alla kommer nog fortsätta håna mig. Jag förstår inte varför jag förtjänar det här…
Skulle du kunna leva med en man som inte lyfter ett finger när hans fru blir förnedrad om och om igen?
