Jag och min man har varit tillsammans i tio år, varav sex år som gifta. Under den här tiden har vi blivit föräldrar två gånger vår äldste son är nio år och vår yngste bara fem månader.
Vi bor i en tvåa i Vasastan, en lägenhet jag ärvde av min mormor. Den är gammal och lite sliten, men den är ändå min.
Snart fyller vår pojke år. Vi bestämde oss för att fira honom hemma plånboken tillåter inte något storslaget nu. Men då bröt bråket ut. Mina släktingar kan inte komma, men min mans familj vill alla komma och de tänker till och med sova över. Hur får jag plats med alla?!
Jag är inte van vid den sortens gäster. Folk brukar hälsa på ett par timmar, inte bosätta sig över natten. Vill ni verkligen stanna i Stockholm det finns hotell öppna hela dygnet.
Vi började bråka om det här så pass att vi till slut sa att vi skulle ta en paus och bo isär. Varför är jag så principfast? Först och främst mina svärföräldrar har ingen vidare hygien, de duschar bara någon gång i veckan. Föreställ dig hur lägenheten luktar efter att de har sovit över och jag har småbarn! Dessutom bor de ju i närheten, varför sova kvar hos oss?
Har jag inte rätt i det här?
Min man är helt säker på att jag inte klarar mig utan honom. Jaha, vi får väl seMen när han gick, där stod jag i hallen med nappflaska och en gråtande bebis i famnen, och kände plötsligt något jag inte känt på länge: lättnad. Det var som om luften i lägenheten blev friskare, som om väggarna andades. Den kvällen, medan jag vaggade vår lilla, viskade jag tyst: “Det ordnar sig. Jag löser det.”
Födelsedagen blev inte det storslagna kalas vi en gång tänkt oss. Istället blev det pannkakor till frukost, tårta på balkongen och ett hemmabyggt tält av lakan över köksbordet. När min son öppnade sitt paket och sken upp över den lilla dinosaurien jag köpt begagnad, var det plötsligt klart för mig: det räckte, vi räckte.
Morgonen därpå, när solen föll in över parketten och båda barnen sov, drack jag kaffe med fötterna på sätet och såg ut över innergården. Aldrig hade lägenheten känts större. Kanske var det så här det skulle bli rörigt, trångt och mycket mer mitt eget. Och om min man hade rätt? Att jag inte skulle klara mig utan honom?
Jag log för mig själv. Visst klarar jag mig. Mer än så jag blommar.
