Testamentet från yngsta sonen
Ulla satt på bänken utanför operationssalen på Karolinska sjukhuset och stirrade utan att blinka på skylten där det stod Operation. Bokstäverna flöt ihop i ögonen efter timmar av väntan, hjärtat dunkade så hårt att hon nästan hörde det. Hon höll tvångsmässigt i lille Olles favoritleksak: en liten röd plasttraktor med skopa. Egentligen hade Olle, som bara var fyra år, önskat sig en blå traktor precis som i barnprogrammet, men med tiden blev han ändå fäst vid den här traktorn som pappa gett honom.
Till slut dök en mansskugga upp bakom de frostade glasrutorna, dörrarna öppnades och en trött läkare kom ut i korridoren. Ulla for upp och sprang mot honom.
Doktorn, hur gick det? Hur är Olle?
Läkaren tog av sig munskyddet och sänkte huvudet.
Ulla Persson… jag är så ledsen. Vi gjorde verkligen allt vi kunde.
***
Ulla låg hopkrupen i Olles säng, i hans rum. Kudden doftade fortfarande av honom. På spegeln mittemot syntes fortfarande ett kletigt handavtryck efter när han hade ätit kex. Tur att hon aldrig torkade bort det han skulle ju aldrig mer kladda på spegeln, aldrig mer luta sitt trötta lilla huvud mot kudden igen.
En saltlös tår rann nerför Ullas kinder. Sorgen hade ätit upp henne inifrån. Ett levande hjärta, precis det Olle förlorat mot naturen. Hennes äldsta son Linus var frisk han var 18 år och pluggade på universitetet i Uppsala. Men Olle hennes oplanerade men omhuldade lilla glädje, som slutade i en enorm sorg. Hela graviditeten såg allt bra ut på kontrollerna, men precis före förlossningen upptäckte de av en slump ett allvarligt hjärtfel. Under en större operation gick något snett och nu var hennes Olle borta.
***
Ulla slöt ögonen och sjönk in i en orolig sömn. Återigen hamnade hon, som varje natt sedan det hände, på en solig äng fylld av färgsprakande blommor. Långt bort stod Olle, log mot henne i sin skjorta med små bilar på. I händerna höll han en stor bukett prästkragar.
Olle! Älskling! ropade Ulla. Men Olle låtsades inte höra henne utan pillade på prästkragens kronblad.
Ulla sprang tvärs över blomsterängen, med armarna utsträckta, men hur mycket hon än sprang kom hon aldrig närmare honom. Istället såg det ut som att han långsamt försvann ifrån henne. Förtvivlat ropade hon och sträckte sig efter honom, men klarade inte att nå fram. Precis när Olle just vände sig mot henne och log, löstes han sakta upp i luften och lämnade bara en virvel av prästkragsblad som dalade mot marken.
Där bladen landade låg det ett adressnamn, noggrant utlagda med kronblad mot det gröna gräset.
***
Ulla vaknade av att mobilen ringde. Hon slängde en blick på skärmen det var Linus.
Ja, älskling, viskade hon hest.
Mamma, jag tänkte komma hem idag. Kan du laga något gott?
Hon drog på mungiporna, trots allt. Nu räcker det. Det har gått nästan tre månader sedan Olle dog, men hon hade ju fortfarande kvar sin Linus. Det var dags att börja leva igen, åtminstone försöka.
Självklart, vad vill du ha? Pannkakor?
Gud vad gott, mamma! Jag sitter på bussen redan, vi ses snart!
Varje helg försökte Linus komma hem för att skingra föräldrarna tankar. Han mådde ju själv också dåligt av att sakna sin lillebror, men visste att de måste ta sig igenom det tillsammans. Så gör en familj.
Ulla tog sig samman, reste sig stegvis och gick ut i köket. Hon öppnade kylskåpet, rotade igenom hyllorna och insåg att mjölken var slut. Hennes man, Björn, satt vid köksbordet och lödde på någon dator. Han tittade upp och frågade:
Behöver du handla?
Linus ringde. Han kommer hem och vill ha pannkakor, men mjölken är slut. Jag går till ICA själv, det är nog skönt med lite frisk luft.
Björn höjde ögonbrynen. Hon är på väg tillbaka, tänkte han hoppfullt.
Ulla klädde på sig långsamt och gick ut. En vårvind blåste så där milt mot kinden. Fåglarna kvittrade, knoppar sprack på träden och landskapet grönskade. Allt levde igen efter vintern. Ulla suckade för sig själv: Han hann inte uppleva sin femte vår.
Hon skakade snabbt av sig tankarna och gick mot affären.
***
Hon plockade mjölk, Linus favoritgodis, bröd och kyckling på ICA, och gick mot kassan. Då hörde hon plötsligt ett för välbekant skratt mellan hyllorna precis som när Olle skrattade. Hjärtat knep åt av saknad och smärta. Hon rusade dit ljudet kom ifrån, men såg bara konturen av ett barn som försvann bakom nästa hylla. Ulla visste förstås att det inte kunde vara Olle, men ändå följde hon spåret och välte samtidigt omkull en skylt med extrapris.
När hon böjde sig ner för att ställa upp skylten stelnade hon till: på den stod den där adressen från hennes dröm med stora röda bokstäver på vit bakgrund.
Olle, vad vill du säga till mig? viskade hon.
På vägen hem snurrade tankarna. Det här var inte en slump. Olle försökte säga henne något men vad? Hon fick undersöka adressen på nätet, men inte idag. Nu behövde hon ta hand om Linus och försöka hålla ihop.
***
Kvällen blev varm och trevlig. Ulla lyckades till och med le när hon hörde Linus berätta om studentlivet. Han åt med god aptit, och Ulla och Björn såg på honom med värme. Han var deras förstfödde, nu deras enda barn.
Till slut gick alla till sina rum och natten blev tyst och mörk.
Ulla somnade snabbt men vaknade mitt i natten av att någon sjöng svagt inne från badrummet. Hjärtat började rusa och hon frös till hon kände igen Olles lilla röst, han sjöng sin favoritsång om Blå traktorn
Svalde, gick försiktigt mot badrummet och försökte inte störa sin Olle. Långsamt tryckte hon upp dörren men som väntat var det ingen där. Tårarna trängde fram.
Vad hade jag väntat mig egentligen? Att Olle skulle stå där? tänkte hon argt. Det är bara min fantasi!
Hon gick fram till handfatet, satte på vattnet och tvättade ansiktet för att vakna till. Nu fick det vara nog! För Björns och Linus skull. Hon såg upp mot spegeln där mötte hennes bleka, trötta ansikte henne med svarta ringar under ögonen.
I ilska tvålade hon in handen och smetade skum över spegeln nästan omedvetet. Skummet rann ner och bildade, på något oförklarligt sätt, bokstäver exakt samma adress
En kall vindil ven i rummet. Ullas hjärta stannade till när hon hörde en tunn, barnslig röst bakom ryggen:
Jag väntar på dig, mamma…
***
Kan du inte sova? frågade Björn, halvvägs vaken av ljuset från datorn.
Ulla satt i fåtöljen med laptopen i knät, stirrade på skärmen.
Björn, kom hit. Om du känner samma sak som jag, då är allt som hänt de senaste dagarna inte bara inbillning.
Björn reste sig och gick till henne. Hjärtat rusade när han såg fotot av en pojke, kanske fyra år gammal.
Det stod: Erik Andersson, 4 år. Föräldralös efter en bilolycka, bodde hos farmor men blev placerad på barnhem när hon gick bort. Nu bodde han på barnhemmet i Solna sen ett halvår tillbaka.
Den här adressen dyker upp överallt, sa Ulla. Det är något Olle försöker förmedla
Ulla berättade om drömmen, om upplevelsen i affären och i badrummet. Björn tänkte en stund och sa sedan bestämt:
Vi åker dit.
***
Karin Edlund, föreståndare på barnhemmet, ledde Ulla och Björn genom den ljusa korridoren och förklarade medan hon gick:
När Erik kom hit trodde vi det skulle vara tillfälligt. Han är en fin och social pojke, hans farmor tog väl hand om honom. Men han har redan tackat nej till tre familjer, han drar sig undan så fort det snackas adoption. Här hos oss får han välja själv det känns mest rätt. Han säger att hans mamma och pappa kommer hämta honom och att han kommer känna igen dem när de kommer. De senaste månaderna har han fått en låtsaskompis, Olle, och nyligen berättade Erik att Olle sagt att mamma och pappa ska komma snart.
Ulla och Björn såg på varandra kunde det vara deras egen Olle som hjälpte den här pojken?
Titta själva, kanske kan ni öppna hans hjärta, avslutade Karin och öppnade dörren in till lekrummet.
Ulla kände igen honom med en gång. Han satt på golvet bland klossar och sjöng Olles sång… Erik vände sig om, släppte klossarna och kastade sig i Ullas och Björns armar med ett:
Mamma, pappa! Jag visste att ni skulle komma!
***
Adoptionsprocessen gick oväntat snabbt tack vare Karin. Hon blev berörd när hon hörde om deras Olle, och ännu gladare när Erik tog kontakt med dem. En månad senare åkte Ulla, Björn och Linus tillsammans för att hämta Erik.
Precis innan de gick ut genom dörren kramade Erik Ullas hand och sa:
Vänta, mamma! Olle står där borta, han vill säga hej då.
Ullas hjärta knep av sorg, men nu var sorgen ljusare hon visste att livet måste fortsätta, särskilt nu när lilla Erik släppte in dem i sitt sköra hjärta. Hon skulle aldrig glömma Olle, alltid älska honom men nu behövde hon vara stark för Eriks skull.
Erik sprang till fönstret, vinkade mot något ingen annan såg, sedan vände han tillbaka mot sin nya mamma, pappa och storebror. Och utanför fönstret, ovanpå takblecket, slog plötsligt en stor vit duva sig ner, cirkulerade ovanför Erik och Ulla en stund, och lyfte sedan mot himlen.
