Jag har aldrig kunnat föreställa mig att detta skulle hända mig. Igår fick min man ett utbrott av vrede, så svenskt dramatiskt att man nästan väntade sig att han skulle börja kasta köttbullar omkring sig.
Han är annars den mest balanserade och sansade person du kan tänka dig. Därför blev jag så chockad när han plötsligt svor något som aldrig hänt förut. Vanligtvis är han den där typiska lugna snubben från Malmö som bara suckar över bussen som är sen.
Jag brukade faktiskt skryta för alla om hur lyckligt lottad jag var som hade en så lugn och fridfull make. Vi har varit gifta i två månader, innan dess var vi tillsammans i tre år och allt var som i en Astrid Lindgren-saga (minus de flygande mattorna och talande hästarna). Han har alltid varit omtänksam mot mig, aldrig sagt något elakt eller höjt rösten. Bråk hade vi knappt, kanske någon gång om vem som skulle diska.
Så igår tog den sagan slut.
Han har alltid gillat mitt långa hår, brukade säga att det är ljuvligt. Men igår, när han såg en hårtofs ligga kvar på vår grå IKEA-soffa, blev det som ett riktigt smärre drama. Jag blev minst sagt paff.
Han började hojta åt mig, kallade mig smutsig och klagade på att jag aldrig städar efter mig. Hallå, vet han ens om att alla kvinnor tappar hår ibland? Det är ju mer naturligt än att äta lingonsylt till köttbullarna.
Sen började han gnälla om att jag bara går hemma och rullar tummarna, och att han jobbar hela dagarna medan jag knappt klarar av att hålla rent efter mig.
Om jag ser mer sånt här hår, då slutar det med skilsmässa direkt! väste han med mer ilska än när någon snodde hans plats i kön till Systembolaget.
Jag blev helt mållös. Jag har liksom redan börjat tänka på små barn, villa i Lund och ålderdomshemmet vi ska rymma från tillsammans när vi är gamla. Och nu vill han lämna mig för ett hårstrå? Plötsligt grät jag, första gången på grund av honom. Efter två månader som hustru Vad händer nu? Kan ju inte bara dra till mamma.
Nu pratar han inte med mig alls. Jag är rädd att om jag försöker öppna munnen så exploderar han kanske inte bokstavligen, men det känns så! Är det ens rimligt att vara rädd för sin egen man?
Jag vågar knappt föna håret längre. Kommer hem med hjärtat i halsgropen, beredd på att hitta min packade resväska vid ytterdörren.
Vad tusan ska jag göra?
