Familjen min kretsar kring min pappa, som har uppfostrat mig, tagit hand om mig och givit mig ett stöd som aldrig sviktat. Efter att jag föddes så lämnade mamma oss, och pappa valde att inte gifta om sig, kanske för att han var rädd för att uppleva mer sorg. Livet har inte alltid varit snällt mot pappa, och jag har alltid velat växa upp fortare för att kunna stötta honom i allt han behöver göra som ansvarstagande vuxen.
Med tanke på vår ekonomiska situation började jag jobba när jag var 15 år. Jag skrev artiklar för lokala tidningar i Göteborg, och efter tre år fick jag ett bättre jobb. Några år efter det fick jag ett kontorsjobb som gjorde att jag kunde stå på egna ben och försörja både mig själv och pappa. En dag kallade pappa mig till sig för ett allvarligt samtal, åtminstone sa han det. Jag blev lite orolig. I vardagsrummet väntade en kvinna, som pappa sa var min mamma.
När hon såg mig brast hon ut i gråt, bad om ursäkt och försökte krama mig, men jag kunde inte förmå mig att krama tillbaka. Jag gled försiktigt ur hennes armar och gick därifrån utan att säga ett ord, och lät de äldre vara ensamma. Jag bestämde mig för att låta pappa hantera situationen så som han själv tyckte var bäst. Jag kan inte förlåta någon som så själviskt lämnat mig och pappa och aldrig ens hört av sig, inte ens med ett grattis på födelsedagen under alla dessa år…
