Mäta med själen, kontrollera med förnuftet
Alltså, tjejer, min har verkligen spårat ur! Kommer hit igår med en hel kastrull ärtsoppa! Vad säger ni om det? Min soppa dög inte för henne tydligen. Hennes älskling är ju van vid mammas mat! sa Sonja, sköt undan kaffekoppen och drog närmare sitt vinglas. Men alltså, varifrån dyker de här tanterna upp? Ska vi också bli såna? Om det händer, kan någon skjutsa ut mig till skogen utan karta!
Sonja, ta det lugnt! sa Lisa, som la handen lugnande över väninnans. Det kanske bara är klimakteriet. Och har hon inte något bättre för sig? Din man är ju hennes enda barn. Hon har inget annat att fylla dagarna med förutom att ta hand om honom, och då får du stå ut med lite extra ärtsoppa! Säg tack, be henne göra mer, så slipper du laga mat så ofta.
Jo, men annars flyttar hon hit på riktigt! Som om det inte räcker med det lilla hon redan hittar på. Kommer du ihåg det där fina setet vi köpte innan jul?
Den där presenten?
Ja, precis. Hon slängde det.
Va? Lisa råkade spilla te över bordsduken så det blev en svagt gul fläck.
“Hälsoskadlig”, sa hon. “Fel modell på trosor!” Sonja skrattade nervöst. Jag berättade inte ens vad det kostade, hon hade fått dåndimpen.
Hon bryr sig ju om din hälsa, Sonja. Det är väl inget att bli arg över! Lisa skrattade, men slutade när hon såg Sonjas bekymrade min. Men varför tittar hon ens bland ditt underkläder?
Fråga henne det! Sonja kastade en servett på bordet och började torka bort fläcken. Vad håller jag på med? Den här duken går ju aldrig att få ren!
Lugna dig! sa Olga, som till nu hade varit tyst. Hon plockade servetten ur Sonjas hand och sköt över kaffekoppen igen. Du är så stirrig nuförtiden. Så där kan du inte hålla på.
Jag är stressad! Det var så skönt när vi hyrde, hon kom aldrig oanmäld. Jag kunde gå runt och tänka på jobbsaker utan att bli störd. Hon förstår inte att jobba hemifrån också är att jobba. Och att jag tjänar nästan lika mycket som hennes son… Men sedan vi köpte lägenhet här i Solna känner jag mig som en encellig organism under mikroskopet hon dyker upp när hon vill, gör vad hon vill, allt under förevändningen att hon hjälpte till med kontantinsatsen. Nu känns det som att jag är hennes slav.
Byt lås!
Kan inte. Min man ger henne ändå nyckel. Hon är ju hans mamma. Vill inte riskera konflikter eller skilsmässa.
Är du galen? Sonja, var tog din gamla kaxiga stil vägen? Sån var du ju alltid i plugget! Lisa frustade.
Brann väl upp med alla oförverkligade drömmar sa Sonja och svepte nästan hela glaset. Okej, jag måste börja ta tag i situationen, annars går det illa. Jag börjar bli monster. Min egen unge frågade igår varför jag är så grinig. Vad ska jag svara? “Mormor driver mig till vansinne”? Nej, ni har rätt tjejer, det måste få ett slut.
Absolut. Jag ska skaffa mig en hemlös, så slipper jag konkurrens i köket Lisa vinkade till servitören. Ska vi ta in dessert och tröstäta lite?
Ja… Sonja torkade snabbt bort tårarna och log Vill ni se tårtan jag gjorde till senaste bröllopet? Blev riktigt stolt!
Väninnorna böjde sig över Sonjas mobil och utropade:
Wow!
Hur fick du det att hänga sådär? Det är ju otroligt fint!
Hemligheten! Sonen inspirerade mig, han byggde med lego och jag snodde idén. Fick stå ut med svett och tårar när vi levererade, men nu har jag sex beställningar under vintern. Men hur jag ska hinna med dem, vet jag inte.
Sätt svärmor på barnvakt låt henne bidra!
Naivt, Lisa! Hon blir sjuk med en gång om det inte handlar om mat.
Skicka dem till hennes, så får hon ha sonen på “egen planhalva” och du får arbeta ifred.
Sonjas hand stannade över kaffet.
Olga! Du är ett geni! Både hon och lillkillen får det de vill, och jag får jobba. Ger bara med mig några kolor så håller han mormor i trim.
Vännerna skrattade, för Sonjas son förvandlades till en riktig virvelvind av socker. På kalas brukade Sonja alltid hålla ögonen på godisen.
Olga, hur är det själv? Du har varit tyst hela kvällen. Bråkar din också?
Lisa… Hon har knappt haft tid att bråka. Vi har ju nyss gift oss sa Olga och rynkade näsan. Alldeles för mycket socker i marängen!
Du får gå och lära dem hur det egentligen ska smaka, skrattade Lisa men tystnade snabbt när hon såg OIgas ansikte. Vad är det?
Jag vet inte… det är lite för tyst allting. När jag hör Sonja känns det som om något saknas.
Eller så har du vunnit storvinsten normal svärmor! Alla ska inte ha dramatiska svärmödrar som Sonja.
Kanske… Olga kom att tänka på första mötet med sin svärmor, Margareta.
Olga, jag är varken pepparkaka eller sedel, så det är inte säkert du gillar mig. Vi känner inte varandra. Jag är rätt knepig och envis. Men för mig går familjen först, och om Sebastian valt dig, så vet jag att han hade skäl. Jag kanske inte ser dina unika fördelar än, förutom att du är vacker och smart, men vi lär väl märka mer med tiden. Jag kommer inte tränga mig på, ni är vuxna. Vill ni ha hjälp, så ger jag, annars sköter ni ert.
Sådan rakhet förvånade Olga, särskilt från någon hon knappt kände.
Olga och Sebastian träffades på en väns bröllop. När de danssugna tjejerna väntade på brudbuketten, stod Olga lite för sig själv, när en kraftig men kort kille kom fram.
Fångar du inte buketten? Vill du inte gifta dig?
Nej.
Men alla drömmer väl om det?
Nej, de flesta vill ha kärlek, hoppas jag. Och jag står inte för jag kan knappt gå i de här klackarna, att hoppa är omöjligt!
De pratade hela kvällen, och Sebastian följde henne hem, kysste hennes hand och fick hennes nummer. Olga låg halva natten och klappade handen där han kysst.
Hennes mormor, Svea, hade fostrat Olga ensam, efter att Olgas mamma lämnat allt för Stockholm när Olga var liten. Breven från mamman kom någon gång det första året, sen försvann de, och Olgas enda familj var kvar i Uppsala mormor. Hon hade varit en taggig och arg tonåring, och mormodern fick ta all ilska. Det var ändå alltid Svea som väntade hemma med varm soppa och som la sin hand, trygg, på Olgas huvud. Ett band Olga höll hårt i.
Mormor blev sjuk när Olga fyllde femton, och livet blev något helt annat: sjukhus, mediciner, ingen ungdomstid. Men det var då hon tog sig samman “Plugga, du måste klara dig själv”. Svea kämpade i tre år mot sjukdomen, tills Olga redan gick i universitetet. Hennes mamma dök upp två månader efter begravningen. Upprörd över arvet och Olgas snabba ilska, men det blev sista mötet.
Istället fanns Lisa. Lisas pappa hade möbelfirma i Sundsvall, och de fixade extrajobb till Olga under studietiden. Färggrann och vass, men lika otalt med kärleken. Sonja, den tredje vännen, hade vuxit upp med bara mamma i Tensta. De tre höll ihop; Lisa och Sonja fanns alltid där.
Efter ett par år gifte sig Olga och Sebastian. Lisa grep brudbuketten, drog med sig Sebastians barndomskompis, Max, till dansen men dumpade honom en månad senare: Inte min typ! Ingen frågade mer.
Olga och Sebastian blev överlyckliga när Olga mot alla odds blev gravid. De hade just fått veta att fertilitetsbehandlingar troligen var enda chansen så när beskedet kom, grät de båda av glädje.
Det är ett mirakel, Sebbe! grät Olga på hans födelsedag, medan svärmor Margareta iakttog tyst.
Varför är du inte glad, mamma? undrade Sebastian på hemvägen.
Jag är det, men det kom som en chock…
Menar du att du inte litar på Olga?
Gör du?
Fullständigt! Och jag vill aldrig höra något annat!
Margareta stirrade länge ut i vintermörkret genom bilrutan.
Lilla Jack föddes och Margareta stöttade när Olga bad om hjälp, men trängde sig aldrig på.
***
Olga, hallå! Lisa vinkade plötsligt framför Olgas ögon när hon försvunnit iväg i tankarna. Hur är det?
Jo, det är bara mycket nu. Men nu har vi pratat nog om mig. Lisa, några spännande karlar på gång?
När Olga sneglade på mobilen såg hon att Margareta inte ringt en enda gång på två timmar för att kolla när Olga skulle vara hemma. Hon tänkte på hur Margareta varit den som insisterade att hon skulle gå ut med vännerna.
Gå du! En mamma behöver också få komma ut ibland. Jag tar Jack ikväll.
Tack… Olga visste aldrig vad mer hon skulle säga. En känsla fanns där, mellan dem: liten, vass, outtalad. Vad den handlade om visste hon själv knappt.
När hennes telefon ringde oväntat högt, stack klumpen till i magen. Det var Margareta, men rösten var så dämpad att Olga först inte kände igen den.
Det som följde minns Olga inte än idag riktigt. Hon visste först knappt att vännerna slog hennes kinder, ringde taxi, fixade barnvakt. När hon kom hem, gråhårig på bara en kväll, gav Margareta Jack till Lisa och bad henne följa med.
Kan du följa mig? Jag är så rädd…
Sebastian hade förolyckats. En öppen brunn i vägen, bilen slogs runt och kastades rakt in i en lastbil.
Sedan följde månader i ett töcken. Tårar, städning, sömnlösa nätter. Olga bjöd in Margareta att bo med dem, men hon vägrade.
Jag klarar inte…. Hans saker är kvar. Köket känns fortfarande som hans. Ibland tror jag att han kommer in vilken sekund som helst, och ber om pannkakor.
Det bad han aldrig om hemma…
Man måste få ha något eget. Han sade alltid att dina pannkakor var godare.
Jack irrade mellan mamma och mormor, gick och smekte deras kinder när de grät. Olga såg Margareta tina upp mer för varje dag med Jack.
Julen blev tung, det skulle ha varit första julen med Sebastian i fjällen. “Nu ska jag äntligen lära mig åka skidor!” brukade han säga.
Olgas smärta trängde sig på, men Margareta kom med förslaget:
Vi åker någonstans tillsammans. Jag tror det skulle vara bra för oss.
De hamnade i ett regnigt Halmstad där vinden ven från havet. En dag gick de längs havet, våg efter våg slog in. Det var grått och ruggigt.
Det är så rått… Olga rättade till Jacks mössa där han hoppade av lycka intill strandkanten.
Det är starkt, Olga. Livet själv så mycket kraft… Margareta stod stilla, omfamnad av sin egen armar, blickade ut över vattnet. Olga kände en impuls att krama om henne, och blev själv förvånad hon hade aldrig tagit på svärmor förut.
Skönt att jag har er kvar…
Kvar?
Ja, efter Sebastian, kunde jag lika gärna förlorat er med.
Vad menar du?
Max. Margareta spottade nästan fram namnet.
… Vadå, Max?
Han kom till mig, en vecka efter… och sa att Jack inte är Sebastians barn. Syftade på sig själv tror jag.
Olgas armar föll slappt, hon tog ett steg bak.
Och du trodde honom?
Tror du jag varit här om jag hade gjort det? Jag körde ut honom. Jag vet att han ljög och att Sebastian litade på dig till hundra procent. Vi kände inte varandra så väl när du och Sebastian levde ihop, men om du vill, så vill jag finnas där för er. Jag behöver det mer än du.
Du behöver inte ens fråga… Vi är ju familj. Som min mormor alltid sa: vad är en familj om den inte står bredvid varandra? Då är den tom.
Jag vill inte att vi ska vara tomma. Margareta kramade om Jack som nu sökte sig till henne. Kall om kinderna? Vi går till hotellet och värmer oss. Kan du inte berätta om din mormor, Olga?
De gick, pratade för första gången på riktigt, utan spärrar. Efter ett tag frågade Olga ändå, lite tvekande:
Varför gjorde han så, Max? Sa han någonsin varför?
Ibland finns det bara ondska. Och avund. Skulle tro han alltid avundades Sebastian starkare, lyckligare, bättre på det mesta… men, vad vet jag? Jag är bara glad att han försvann ur våra liv.
Olga berättade aldrig för Margareta om hur Max också varit hemma hos henne nio dagar efter begravningen. Lisa, som nu bodde hos Olga, hade tagit hand om honom till slut vrålat åt honom så fönstret skallrade.
Vad hände? frågade Olga när Lisa kom in.
Strunta i det. Och kommer han tillbaka hit, kör ut honom. Han är inte vän, han är… något värre.
Nu förstod Olga mer vad Lisa menat.
Resten av resan ägnade de åt långa samtal. Jack delade ut kramar och skratt, och de pratade, saknade Sebastian, började planera för tiden efter…
Sex månader senare packade Olga upp sina gamla klackskor, tog på sig dem och flämtade: Det här är tortyr!
Skönhet kräver lidande! skrattade Margareta, hjälpte henne med dragkedjan på klänningen.
Kan jag inte vara fin i ballerinaskor?
Du trampar bara sönder den långa fållen. Ta med dem och byt om sen, om du vill.
Hon tog Jacks hand och nickade åt buketten.
Kom, vi måste skynda oss, annars blir Lisa vansinnig för att vi är sena.
Elisabets bröllop blev festligt och intensivt. Allting var på sekunden: vigselförrättare, ringutdelning (där Jack svällde av stolthet), placering av gäster, presenter. Till sist lugnade sig allt.
Olga, som var Elisabets tärna, gick till Sonja vid bröllopstårtan.
Hur mår du?
Bra! Blev sams med svärmor i helgen, annars hade Lisa fått vara utan tårta. Allt måste göras själv, ingen annan duger.
Vad har hänt?
Tårtan blev lite mosad på väg hit… så onödigt! Jag har kämpat i tre dagar.
Det är ett konstverk!
Hu, Lisa! Du skrämmer livet ur mig. Vill du verkligen bli gudmor redan i kväll?
Nej, nej! Idag är det jag som är stjärnan. Och du gråter över tårtan?
Bara lite… Sonja sköt tårtan närmare sig.
Lisa flinade och viskade: Jag nallade lite ändå… den var god!
Din rackare!
Ta det sen, nu måste jag dansa!
Vad ska vi göra med henne? suckade Sonja. Oroväckare!
Hon sjönk ner på stolen.
Var är dina två, Olga?
De dansar där borta.
Och du själv?
Det är bra, Sonja. På riktigt.
Säger du mamma än?
Jag är lite blyg.
Knäppt! Hade jag haft en sån svärmor…
Olga funderade. Hon såg Margareta skratta på dansgolvet med Jack i famnen och insåg att Sonja nog hade rätt. Ordet hon undvikit passade verkligen bättre än något annat.
“Mamma,” för första gången sa hon det högt, smakade på det. Sonja nickade. Olga sträckte på sig och sa, starkt och ärligt:
Mamma!
Och så, där på dansgolvet, insåg jag vad familj verkligen betyder. Man måste mäta med själen, men alltid kontrollera med förnuftet annars tappar man bort sig själv och dem man älskar.
