Alla mina vänner har mammor som utan problem kan ta hand om sina barnbarn. För min mamma däremot är det helt omöjligt att passa sitt barnbarn. Hon upprepar alltid samma sak Det är ditt barn, jag har redan uppfostrat mitt. Min dotter Hedda är fem år och går på förskola. För två år sedan, efter min föräldraledighet, var jag tvungen att börja arbeta igen; som lågstadielärare har jag tyvärr inte lyxen att ofta kunna ta ledigt. Det vore skönt att ha mamma nära till hands ibland.
Jag har faktiskt ganska mycket fritid, särskilt under vintern då vi inte har något sommarställe. Mamma är hemma hela dagarna, förutom när hon tittar på TV eller ringer sina väninnor. Hon sysslar inte med så mycket annat numera. Förra veckan var vi hos ögonläkaren och fick veta att Hedda har synproblem. Jag ringde mamma och berättade att vi måste ta Hedda till synkliniken i tio dagar. Vi hämtar henne från förskolan kring ett, och på morgonen måste hon vara på kliniken. Allt ligger nära förskola, klinik, mammas lägenhet.
Mitt barn är väluppfostrat och det vet mamma också. Hon är inte tjurig, bråkar inte, stökar inte till och äter det man serverar. Trots det har mamma bestämt sig för att inte vara barnvakt. En dag behövde både jag och min man jobba, så vi frågade mamma om hjälp.
Det vore guld värt om mamma kunde komma och hjälpa oss några dagar, men det är tydligen uteslutet. Vi har tack och lov andra släktingar i närheten som kan hoppa in vid behov. Min mormor bor vägg i vägg och sysselsätter sig inte direkt nuförtiden det är ganska logiskt att hon skulle kunna hjälpa till så vi slapp oroa oss på jobbet. Dessutom hade det inte kostat oss något extra, eftersom hon redan bor så nära. Det hade tagit bort så mycket stress för mig och min man.
Sedan mamma gick i pension har jag faktiskt hjälpt henne ekonomiskt. Jag ger henne pengar ofta och står för hela hyran två gånger i månaden. När jag och min man handlar mat följer hon med, och hon får alltid betala sitt eget. Till varje högtid försöker jag ge min mamma fina, ibland dyra presenter. Det är som att hon räknar med den här hjälpen; hon tycker att det är min plikt, som hennes dotter, att köpa hem mat till henne och betala hyran. Jag förstår faktiskt inte detta! Mitt barn är mitt ansvar, men det betyder inte att jag inte skulle uppskatta hjälp.
Det känns som att mormödrar inte har någon skyldighet att ställa upp för sina barn fastän så många gör det ändå. Är det verkligen så det ska vara? Det gör mig ledsen jag försöker verkligen finnas där för mamma, men det känns aldrig som om hon uppskattar mig.
