8 juni
Det var en sådan dag då jag knappt visste om det var natt eller dag i tåget från Malmö till Umeå. Plötsligt klampade en lång, kraftig kvinna ut ur vår kupé rösten hennes var så tydlig och bestämd att till och med de stöddiga killarna i korridoren med en gång lydde henne. Det fanns något så typiskt svenskt över hennes sätt, bestämd utan att vara otrevlig.
Jag kunde nästan inte slita blicken från hennes blonda hår som låg i en krona kring huvudet. De klarblå ögonen lyste, kinderna rosiga av liv. Hon kastade en snabb blick mot toalettdörren, och just då kom en liten spenslig man ut, håret vitt som snö och med ett ansikte lika öppet och sårbart som ett barns.
Janne! Jag hann nästan tro att jag tappat bort dig! Det var ett sånt liv här, till och med konduktören vågade inte gå förbi. Hur är det, lilla du? Sådana där kan ju hitta på vad som helst, resonerade hon högt.
Men snälla Vera! Jag hade nog klarat mig. Varför gick du ut, Vera? Du är ju en dam, svarade mannen försiktigt och gled snabbt in i kupén igen.
Kvinnan granskade oss andra i vagnen, jag och ytterligare några, innan hon gick in igen. Kanske kände hon att ingen av oss var något hot.
Senare slumpade det sig så att jag satte mig vid hennes bord i restaurangvagnen där fanns inte en enda plats ledig. Hennes man syntes inte till. När hon ätit upp sin köttbullarna och potatis, presenterade hon sig högtidligt:
Jag heter Vera Andersdotter. Bara kalla mig Vera.
Är du ensam? Kommer mannen din snart?
Åh nej, han vilar sig. Han blir inte piggare, stackarn. Jag har lindat halsduken runt honom och gett honom lingondricka. Kan du tänka dig, vi ska åka tåg och så går Janne och drar på sig en förkylning! Sprang ut och skulle skaka mattor i bara stickad tröja. Man får ju ingen ro!
Jag tror du tycker väldigt mycket om honom. Nyss var du redo att försvara honom mot alla. Och nu pratar du om honom med en sådan ömhet, sa jag och log åt hennes omtanke.
Ja, omtyckt… Han blev min enligt testamente. Han är inte min egentliga man. Fast vi lever ihop. Hans första fru gick precis bort. Hon var en sådan fin människa, snäll så det gjorde ont, sa Vera med ett djupt andetag.
Hur menar du i testamente? frågade jag förvirrat.
Och så började Vera berätta.
Janne hade bott med Linnea, hans vän ända från skoltiden. Tillsammans läste de i Lund och gifte sig så småningom. Han är så uppfinningsrik, sa Vera, alltid någon ny idé på gång. Och pengarna rullade in han hade alltid beställningar på sina uppfinningar. Men i vardagen var han ganska världsfrånvänd. Kunde glömma växeln i affären, gå över gatan på helt fel ställe och ibland gav han bort pengar till främlingar.
Det är som om din man är från en annan värld. Vi andra sliter utan att få ihop det, och han… ja, det vänder sig till pengar hur han än gör, brukade hans vänner säga.
Linnea klagade aldrig. Hon hade energi och förnuft för två. Hjälpte honom varje morgon med kläder och vantar, kokade kaffe och såg till att han kom rätt. Sen köpte hon en liten Volvo, så hon kunde skjutsa honom när det blev för struligt. De kompletterade varandra på ett vackert sätt.
Men när Linnea blev inlagd på sjukhus en vecka, möttes hon av kaos när hon kom hem. Janne överlevde på torra nudlar och kranvatten, värmde inte ens tevatten. Allt hon lämnat i frysen, låg orört.
Utan dig har jag ingen aptit, log Janne.
Sonen, Jonas, var precis som honom. Begåvad, men disträ. Också han hade tur när han valde fru den tysta, trygga Elin från Skånes landsbygd. Familjens nav var dock Linnea. Hon orkade allt särskilt när lille Leo kom till världen. Men plötsligt blev hon sjuk. Ingen hjälp i världen kunde bota henne, hur mycket Janne än letade och var beredd att betala.
Linnea var mest orolig för sin familj. Hon trodde aldrig att Janne, Jonas eller barnbarnet skulle klara sig. Det var som att försöka plantera en orkidé på hårda fjället, tänkte hon.
Hon bad mer för dem än för sig själv, och när Vera kom in i bilden anlitad som sjuksköterska och avlägsen släkting till Linneas läkare förändrades allt.
Första gången Vera klev in i lägenheten möttes hon av en till synes bräcklig man som talade så lågt att hon knappt hörde. Hemmet var stökigt och deppigt; disken travad, tvätten ett berg kaos. På sängen låg en liten, smal kvinna med blanka ögon och ett trött leende: Linnea.
Vera kavlade upp ärmarna. Till kvällen var lägenheten skinande. Doften av pannbiff, nybakade bullar och stekt kyckling spred sig. Linnea somnade renbäddad. Och Janne försökte smita ut igen, klädd i bara sommarjacka mitt i vintern. Men Vera satte stopp:
Stopp där! Du går ingenstans klädd sådär. Ta på dig denna och nu ska du få halsduken ordentligt också. Och mössan! Nu är du redo för snålblåsten, kommenderade hon på sin själklara skånska.
Linnea blev rörd till tårar där hon låg och såg lägenheten fyllas av liv och doft. Vera dundrade omkring men med hjärta av guld.
Tack Gud, nu är de i trygga händer, viskade Linnea.
När Linnea blev svagare närmade hon och Vera sig. De pratade om livet, om plats att bo och om att snart vara ensam. Vera hade bott trångt med sin mamma och systers familj i en tvåa, alltid någon hemma och aldrig lugn och ro. Hon var 45, hade aldrig varit gift, men alltid försökt hålla humöret uppe.
En dag släppte Linnea taget.
Snälla Vera, ta hand om Janne när jag är borta. Jag lämnar honom till dig, bildligt talat. Han är så ömtålig, och litar på alla! Bad Linnea.
Vera blev först ställd, men när Linnea tyst bönade, kunde hon inte säga nej.
Inte långt efter dog Linnea. Vera tänkte att nu var det färdigt annars skulle alla ändå tro att hon ville komma åt lägenheten. Känslorna fanns inte där, varken från henne eller Janne, mer vänskap än kärlek. Men ett löfte är ett löfte.
Efter någon vecka letade hon upp Janne. Dörren var inte låst. Han satt hukad mellan gamla kläder, med Linneas morgonrock i famnen, och grät förtvivlat. När han såg Vera, kramade han hennes hand och grät hejdlöst.
Stackare, viskade Vera och tände lite te.
Livet började återvända. Vera flyttade så småningom in det var bättre så, hennes släktingar blev bara glada för att få mer plats i sin tvåa. Hon hade mer hand om ett stort barn än en man, men ett mycket smart sådant. Ekonomiska problem fanns inte, Janne försörjde dem båda. Hon slutade jobba som undersköterska på nätterna.
Skvallret gick, men Vera brydde sig inte. Hon brukade säga:
Folk tar upp katter och hundar från gatan, varför inte en vilsen människa? Som en sköldpadda som blivit omkullkastad. Jag gör vad jag kan inga pengar i världen kan ersätta vänlighet. Janne är snäll, vi behöver faktiskt varandra.
Nu är vi på väg till sonen i Umeå; han bad om barnpassning, och jag är bara glad att kunna hjälpa till. Jag skulle kunna passa tio barn om det behövdes!
Då går dörren till restaurangvagnen upp. Janne, inlindad i lång halsduk, håller en bukett vilda blommor i näven.
Har du gått upp? Du är fortfarande sjuk! Människor borde aldrig lämnas ensamma, ler jag, ruskar på huvudet och hjälper honom på med torrt ombyte.
Vera! På stationen köpte jag blommor åt dig av tanterna. Tycker du om dem?
Jag känner hur kinderna blossar igen, och jag lägger handen på hans axel.
Vi klev av tidigare än planerat. Jag med en jätteväska, han med minihandbagaget. Håller honom i kragen så han inte försvinner i folkvimlet. Och vi log nog båda som två solar, för nu var det klart jag var hans andra fru, oavsett vad testamentet en gång sade.
