Ni lyckades ju inte uppfostra barn ordentligt. Titta bara på Viktor
Karin förstod inte riktigt varför hennes mamma börjat hugga på henne. Det kändes som om allt var bra ganska nyligen, särskilt när hon var liten. Då brukade mamman ställa Karin som föredöme för storebror, berömde henne jämt.
De levde helt okej, inte rikt men absolut inte fattigt. Allt nödvändigt fanns, och till större inköp sparade hela familjen tillsammans. De hade till och med en bil, knappt ny, men den gick i varje fall. Om det blev fel fixade pappa alltid det.
Efter gymnasiet stack storebror Viktor till Stockholm för att plugga. Pengarna rann iväg hyra, mat, avgifter
Karin såg hur hennes föräldrar kämpade, snålade in på allt. Och snart var det ju hennes tur att plugga, det var bara två år mellan henne och Viktor.
En till stockholmare orkar vi inte med, det finns universitet här hemma också, du får börja där.
Så Karin började plugga på hemmaplan och tog extrajobb. Först som cykelbud på helgerna, sedan servitris på caféet intill huset. Pluggade på budgetavdelningen och köpte sina kläder själv, handlade hem ibland för egna pengar.
Duktig flicka, du är till nytta hemma. Jobbar och pluggar. Ja, Viktor stackaren hinner inte jobba, det är så tufft i Stockholm Han är ju så trött.
Jag är också trött, skriver examensarbete på nätterna.
Men nej, du kan inte vara lika trött. Hemma är det ju lugnare.
Efter några år tog Viktor examen och började leta jobb. Inte tal om att flytta hem igen huvudstaden, det är där man blir någon! Men efter jobbsökande insåg han att hans förväntningar var liiite höga. Jobb fanns, men inga för en framtida nobelpristagare. Föräldrarna fick hosta upp mer pengar.
Han måste ju få fotfäste där, sen löser det sig.
Och “löste sig” gjorde det ju: Viktor fick jobb, sedan blev han plötsligt gift med chefens dotter. (Grattis, eller, ja, det var mest för att det blev barn snabbt.)
Son kom nu satt han säkert. Svärföräldrar köpte en lägenhet och svärfar fixade ett rejält lyft i lön och position. Vilken flax! Föräldrarna kunde andas ut.
Karin träffade också sin blivande man, inte särskilt lika chefenson, kanske mer av jordnära modell. Lägenheten fick de spara till själva och den låg definitivt inte i Stockholm.
De fick dotter. Sedan kom tvillingpojkar. Man väntade på en till och vips var de tre. Tufft, men ingen klagade. Barnen växte, gick i skolan, allt rullade.
Efter 35 års äktenskap bestämde sig Karins föräldrar för att slå på stort. Tjugofemårsjubileet var det inget med, trettio heller inte alltid för ont om pengar, men nu jäklar!
Viktor dök upp med son, frun var upptagen men skickade en present. Ett presentkort på vitvaror kökets Tesla så att säga. “Köp en diskmaskin, det behöver ni”.
Presenten överlämnades, de valde modell och ja, nu har mor Aldrig varit lyckligare till och med grannarna fick komma och titta på diskmaskinen. Efter släktkalaset slapp alla disken. Vilken innovation!
Karins familjs present drunknade i diskmaskingsrusen en weekendresa för två, alltså smekmånad 2.0 för föräldrarna, faktiskt dyrare än maskinen. Imponerade ändå inte jämfört med Viktor-grejen.
Föräldrarna reste, tackade och noterade sedan att Karin nog bränt sina pengar på “skrattretande” sätt. För semester är ju snabbt borta, men diskmaskinen, den funkar varje dag!
Sedan började det: vid varje släktmiddag dök kommentarer om “framgångsrike sonen” upp. Bor i Stockholm, och det betyder tydligen något. Karriär, lägenhet, fru och barn ett (1) barn, men ändå!
Ett barn, inte tre på rad. Varför skaffade ni så många? Hur ska de ens tas hand om? Nu är det lätt, men sen? Se bara på Viktor
Viktor har senaste snittet allt dammsugaren kör själv, ljuset styrs från telefonen, maten levereras och städerska kommer!
Mamma, jag fixar också, och barnen samt min man hjälper till!
Men Viktor då
Men Viktor då
Men Viktor då
Tiden gick, Karins barn växte. Ingen av dem plugga i Stockholm, men alla skaffade högskoleutbildning hemma i Norrköping. Även detta fick mamman kommentera:
Ni lyckades ju ändå inte. Se på Viktors grabb, Nils
Mamma, våra barn är snälla, och du vet nog inte allt om Nils! Vi har varit hos dem, inget är så perfekt som du tror.
Skyll inte på andra. Du blev inget, barnen kommer väl bli precis likadana. Alltid dessa förlorartyper!
Nej, mamma, det blev väl inget. Bra jobb men inte i Stockholm! Framgångsrik man men inte den du ville, barn med toppbetyg men på vårt lilla ort
Lägenhet med toppstandard men ingen städhjälp. Vi har bara dammsugare, diskmaskin, och vi styr lamporna med fingret.
Och vi hjälper dig, men inte som Viktor! Han kan ju inte ens swisha dig till apoteket han har ju så mycket utgifter, stackarn!
Han har lyckats, du blev inget!
Så småningom kom Viktor tillbaka på oväntat besök. Mamman trodde han bara var hemma på semester, men det blev för gott. Skilsmässa, uppsagd från svärfar, problem med sonen.
Jobb hittade han inte lönerna här var en dålig tröst efter Stockholm.
Karin, vi har kommit fram till att Viktor ska starta eget. Han är redo. Han kan ju inte jobba som vanlig ingenjör efter Stockholms erfarenheter, sa mamman vid söndagsfikat.
Kör hårt ni.
Men vi behöver hjälp, pengar, kanske ett lån. Ni har ju inga direkt stora behov, ni bor ju ändå inte i huvudstaden.
Nej, Viktor bor ju inte heller där längre! Dags att vänja sig vid jorden.
MEN HAN BEHÖVER! DU KLARAR DIG JU Han är
Mamma, vi hjälper våra barn, och er. Lite men till alla. Vi behöver också köpa ny bil och småfixa lite.
Bilen kan vänta, Viktor är viktigare.
Jag vet, mamma. Han har alltid varit viktigast. När han åkte till Stockholm började det. Nej, jag ville inte plugga där. Ni hjälpte inte ens här hemma.
Ditt föräldrahem såldes för att finansiera Stockholmslivet för din älskling. Pappas föräldrahem såldes för att Viktor behövde en bil i storstaden.
Jag bad att få låna till barnvagn fick nej! Och tror du vi hälsade på hos Viktor där uppe? Nej, vi lämnade era paket i porten, bodde på hotell. Vi dög inte åt hans fru. Vi var från fel del av landet.
Nu är han skild och behöver hjälp. Ingen lägenhet heller längre.
Inga bil har han heller, den är skrotad. Sonen slog sönder den.
Vi behöver inte diskutera hans olycka mer, bara hjälp nu.
Nej, mamma! Det finns bra jobb här, schyssta löner. Jaha, inte för Viktor. Bra för oss, uselt för honom.
Vad har jag att ge? Småslantar? Pengar till företag, till bil, sedan till lägenhet Nej, mamma! Hur skulle det se ut om den framgångsrika sonen får bidrag från misslyckade lillasystern ute på landet?
Hur kan du prata så med mig?
Det är okej, mamma. Jag har insett nu någon blev bara min bror. Han bor nu hos er hans tur att hjälpa till tycker jag.
Karin! Du pressar oss att sälja lägenheten. Fattar du vad du ber oss göra?
Pressar? Nej, men glöm inte skaffa åtminstone ett rum till er själva.
Lägenheten såldes, föräldrarna köpte en liten sliten etta. Resten av pengarna gick till Viktor, som gav sig iväg till huvudstaden igen. Vad ska han göra i någon tråkig småstad?
Något företag blev det aldrig. Men ändå, för mamma var Viktor “något”. Mamma klagade åter på Karins misslyckande, och behövde hjälp till renovering av sin etta. Karin hjälpte, men renovering fick Viktor sköta.
Jag vet att du ger lägenheten till din son i slutänden, så då får han fixa den storstilade upprustningen. Han är ju ändå den viktiga!
Pengarna tog slut och Viktor flyttade hemåt igen. Nu fick en tältsäng plats i köket det får man ta när man varit inne i svängen! Som man säger på svenska: det var visst helt fel häst att satsa på
Vad tycker ni? Skriv gärna något i kommentarerna, tryck på gilla!
